Vi vet idag att Nordpolen smälter i en hastighet som är snabbare än de tidigare mest pessimistiska vetenskapliga prognoserna. Vi vet också att metangas nu börjat läcka från tidigare frusna havsbottnar och tundror.
Det innebär att vi startar år 2009 med säkra bevis på att klimatkatastrofen närmar sig. Precis vad det betyder vet dock ingen – många prognoser gissar på att tiotals miljontals människor blir klimatflyktingar efter översvämningar och svältkatastrofer, orkaner, bränder och torka. Militärstrateger, försäkringsbolag och storföretag planerar för en framtid där klimatet dramatiskt förändrar förutsättningarna för livet på jorden.
Ändå är detta inget som upptar den svenska vänsterns tankar speciellt mycket. Det finns tvärtom de som redan ”har tröttnat” på klimatfrågan medan andra fortfarande funderar på om inte allt är en konspiration som EU-kommissionen diktat ihop.
Det handlar inte om att vänstern är dåligt informerad – skälen till att vänstern inte klarar av att omfamna klimatfrågan är mycket mer problematiska.
Ur arbetarrörelsens synvinkel är ökad tillväxt (och därmed förbränning av fossila bränslen) nödvändig i kompromissen med kapitalet. Utan ständig expansion hotas löneutvecklingen och jobben. Under klimatmötet i Poznan demonstrerade därför arbetare inom fordonsindustrin tillsammans med sina arbetsgivare mot hårdare miljökrav.
Ur många vänsterregeringars perspektiv finns ett liknande problem. Deras folkliga stöd vilar på löften om bättre levnadsvillkor – ökad bilism, billigare uppvärmning och högre konsumtion. Ett extremt exempel är Venezuela, som i dagsläget erbjuder sina medborgare världens billigaste bensin (en liter är 25 gånger billigare än en flaska mineralvatten). Att avskaffa subventionerna som möjliggör det låga priset kan riskera hela det bolivarianska projektet.
Ett helt annat problem gäller de delar av vänstern som inte behöver ta hänsyn till befolkningsmajoriteter. Ur den antiimperialistiska vänsterns synvinkel finns det inte bara ständigt andra, mer dramatiska konflikter (Irak, Afghanistan eller Palestina) som är viktigare än den diffusa klimatfrågan. Nej, det stora problemet är tanken på att göra gemensam sak med Tony Blair, EU, USA:s president och andra representanter för den globala skändligheten.
En mildare, men lika påtaglig känsla av främlingskap finns inför många av dem som tagit miljöfrågorna på entreprenad – marknadstillvända miljöpartister, naturvetare utan samhällsperspektiv och miljardärer som skryter över sin miljömedvetenhet.
Det kan alltså verka som att vänstern måste ge sig på sina vänner och omfamna sina fiender för att vara med och lösa klimatfrågan. Det är politiskt outhärdligt. Hellre får någon annan ta itu med problemet.
För den som letar under ytan blir klimatfrågan dock alltmer en fråga som vänstern kan omfamna. Klimatdebatten är på väg bort från individuella marknadslösningar mot demokratisk samhällsplanering. Nord-Sydkonflikten är central på varje toppmöte, och det är västvärldens uppblåsta livsutrymme som hamnat i debattens centrum.
Men avlägsna toppmöten ger inte mycket utan ett folkligt tryck. Det som allra mest behövs saknas fortfarande. Vi behöver en klimataktiv vänster för att bygga en folklig opinion för förändringar. 2009 måste vara ett år när vänstern och arbetarrörelsen diskuterar, utan skygglappar och invanda ryggmärgsreaktioner, hur vi skall komma dit.
Aron Etzler
