Nationalmuseum i Stockholm invigdes 1866 och har en ofantligt rik samling konstverk och föremål från hela världen. Här finns oupptäckta skatter vars ursprung och tillkomsthistoria är minst lika kittlande som historien bakom hur de hamnat i samlingen och vem som en gång ägt dem. Sådant tänker jag ofta på när jag tänker på Nationalmuseum och jag upplever att det finns så mycket mer att berätta, än vad som presenteras på deras utställningar. Varför är det så? Är det ett känsligt ämne, eller är det bara resultatet av hemmablindhet? Precis så otillfredsställd känner jag mig av deras nya utställning ”Trädgården – konst och natur under sex sekler”, en presentation som är tänkt att dra en betalande publik under ett helt år.
Greppet är enormt. Utställningen domineras av sirliga ritningar av barockparker med tillhörande slott och herresäten, alster som mer var till för att markera beställarens herravälde och som instruktioner för arkitekter och trädgårdsmästare än att upplevas som konstverk. Att Nationalmuseum har mycket av den varan är inte så konstigt eftersom samlingarna till stor del bygger på på kungliga gåvor till staten. Målningarna från seklerna innan skildrar påhittade arkadiska, vildvuxna landskap, ibland med en flöjtspelande naken yngling eller en ammande madonna. Lummiga marker som antingen representerade helig mark, eller det mytiska Arkadien. Därpå följer Carl Larssons idylliska växthus, stjärnimpressionister som Claude Monet och Pierre Auguste Renoir, några enstaka svenska modernister och slutligen ett till synes slumpartat urval av samtida konstnärers tillägg. Jag återkommer till den sistnämnda kategorin.
Synen på det vi idag kallar natur omfattar under de här sexhundra åren mängder med idéhistoriska inriktningar. Under 1600- och 1700-talet var trädgården ur eurocentrisk synvinkel mer än något annat ett förkroppsligande av kungamakt och envälde och inledningen till kolonialismen. Under 18- och 1900-talet börjar vi närma oss dagens syn på naturen som sitt eget mirakel, utan allegoriska bibetydelser, värdig att stå för sig själv så som ögat uppfattar den, dränkt i solsken eller dallrande i vattenspeglar.
Några pärlor glimrar förbi, till exempel Elias Martins förtjusande Bruksägaren Samuel af Ugglas med familj i den engelska parken vid Forsmark, 1795, som med sin skildring av borgerskapet på ett krispigt sätt levandegör det Stockholm som just börjat formas. Han vore värd en egen, fördjupande utställning snart. För inte så länge sedan hade Waldemarsudde en presentation av Sverige enda egentliga impressionist, Julia Beck. Här är hon representerad med en vemodig höstbild. Den jordiga septemberfukten och naturens insomning känns ända in i näsborrarna. Jag tappar också nästan andan vid en till storlek oansenlig akvarell av Anders Zorn, som inte har någonting med trädgårdar att göra, utan föreställer en portal i Alhambra. Solen slår hårt mot det muslimska palatsets rödbruna fasad, men på den dammiga vägen syns skuggor av cypress, svalkande av nåd. Det är allt, men det är storslaget.
Problemet med ”Trädgården” är uppenbart. Känslan av att det huvudsakliga uppdraget med utställningen har varit att uppfylla kriteriet ”publiksuccé” skiner igenom. Jag är rätt säker på att curatorn Magnus Olausson har velat förmedla en portion kunskap om natur som ett kulturellt slagfält och en historia om makt och status. Men som vanlig besökare hade det behövts en ambitiösare pedagogisk insats från museet för att begripliggöra inte bara de konsthistoriska skiftena, utan även de materiella och politiska. Det man inte vet, det ser man nämligen inte heller. Och då spelar det ingen roll att salarna är fyllda från golv till tak. Tvärtom, hade utställningen tjänat på en mer uttänkt och dynamisk arkitektur.
Och så var det det där med samtidskonsten. Naturen är en av de mer intressanta områdena inom konsten idag. Begreppet ”the critical zone”, myntat av filosofen Bruno Latour, ringar in det område som just nu står under attack och på vars existens allt levande vilar. Torka, jordbävningar, krig och översvämningar är en del av den globala krisen vi står mitt inne i. På så sätt har naturen återigen blivit farlig, så som den upplevdes före industrialiseringen. Cirkeln är sluten. När nu ambitionen var att inkludera dagens syn, varför då välja några till intet förpliktigande objekt av salongskaraktär? Bara ett par hundra meter bort ligger Moderna Museet, de hade säkert gärna hjälpt till att ge Nationalmuseums utställning ett avslutande utropstecken. Kanske hade de valt något av Ingela Ihrman, hennes makalösa performance med en mänsklig jättenäckros som slår ut i full blom? Eller Mats Wiklunds vidunderligt knotiga trädstam Växandets vånda? Det hade varit underbart.
Trädgården – Konst och natur under sex sekler
Nationalmuseum till och med den 7 januari 2024. Ordinarie entréavgift 150 kr.
