Den vanliga uppsättningen verktyg är oduglig när man ska recensera en så djupt individuell och konstnärlig film som Roy Anderssons Du levande. Filmen saknar handling i traditionell dramatisk bemärkelse. De vitsminkade karaktärerna fladdrar snabbt förbi likt roller i reklamfilm. Dekorerna är nästan uteslutande statiska och trots en vilja till autencitet, skapar färgskalor och stillastående en känsla av teaterkulisser. Ett pärlband tablåer, vagt sammanlänkade av återkommande miljöer och karaktärer – men framför allt musik – möter oss biobesökare. Lättolkat är det inte. Men punkigt skönt i vårt industrikommersiella kulturklimat där idealet av nödvändighet är lättuggat.
Roy Anderssons europeiska inspiration är tydlig, för att inte säga övertydlig. Hälften Centraleuropa, hälften Österuopa. Lägg till det några stänk av genuint svenska inslag och du har en bägare som rinner över av gråhet, tomhet, stumhet och ensamhet.
Du levandes bästa stunder fångar essensen av samtiden – summan av delarna på vägen till nuet, de europeiska världskrigens arv. Men atmosfären är stundtals så förankrad i en dåtid att Roy Anderssons kritiska blick missar målet – eller snarare: det är högst oklart vad målet är. Fördelen och nackdelen med en egensinnig filmare som Roy Andersson blir här tydlig.
Han har modet att säga precis det han vill. Överklassen är nazistanstruken, västvärlden är grotesk och egoistisk, rättssystemet är inte klassblint, den moderna människan är övergiven och vilse. Och så vidare. Nackdelen är en splittrad film som, om det inte vore för sin enkla och effektiva (men inte särskilt kvardröjande) komik, skulle kännas gnällig.
Det är ett hjärtats socialism Roy Anderssons film tycks vila på. En sådan man återfinner hos befrielseteologer. Men Roy Andersson är – trots att han kallar Jesus ”en etisk riktningsgivare för mellanmänskliga relationer” – en sekulär och radikal humanist, förankrad i en europeisk modernistisk tanketradition. Jag föreställer mig att Roy Andersson och Peter Weiss skulle ha mycket att tala om ifall den senare fortfarande varit i livet.
Som film för politisk förändring är Du levande svag. Att se den är som att läsa en (vänster)ledarsida med uppradade åsikter utan argumentation. Och utan argumentationen kan vi inte lära oss något. Men en sådan kritik som faller gärna platt till marken inför ett konstverk med så hög konstnärlig integritet som Du levande. Den liknar ingenting annat. Och i stereotypiseringens tidevarv är det väl att betrakta som ett värde i sig.