Ulla Hoffmann satt för vänsterpartiet i pensionsarbetsgruppen. Men ändå fick hon inte vara med. Arbetsgruppen hade nämligen hemliga möten, med bara de partier som tänkte säga ja till det nya systemet. När det nya PPM-systemet var genomfört, utgav hon en bok om spelet bakom kulisserna.
– Då var jag tvungen att gå tillbaka till ATP och till och med gamla folkpensionsystemet för att få folk att förstå varför det är så viktigt att vi har en allmän och generell pensionsersättning. Och för att förstå att vi blivit blåsta.
– Vi hade ett system, med ATP-systemet, som gick ut på att vi inte behövde välja. Utan hade man arbetat i 30 år så räknades pensionen utifrån de 15 bästa åren. Man visste ungefär vad man skulle få. Och man visste att man skulle klara sig. Den rätten och möjligheten ska unga män och kvinnor ha, de ska inte behöva fundera på sina pensioner, utan kunna ägna sig att skapa sig ett vettigt liv.
Individen tar risken
– Idag står individen för hela risken. Det är stabilt för nationalekonmin, man vet vad det kommer att kosta. Systemet delar inte ut mer än det finns i inkomster. Skulle det bli sämre tider, finns en broms, så man måste sänka pensionerna. Den risken var det staten som tog i ATP-systemet.
Ulla Hoffmann menar att hela den parlamentariska processen, då nya PPM-systemet arbetades fram, var odemokratisk.
– När pensionsarbetsgruppen tillsattes 1991 så fanns direktiven redan. Normalt i en sådan parlamentatisk utredning, har man med fackliga organisationer, pensionärsorganisationerna och så vidare. Nu fanns dessa i en referensgrupp vid sidan om och det var bara ordföranden i gruppen, Bo Könberg, som fick träffa dem.
– I början av december 1993 blev jag uppringd av en journalist som frågade hur det kändes att inte sitta med i pensionsarbetsgruppen längre. Han hade fått reda på att det fanns en hemlig arbetsgrupp som bara bestod av representanterna från de partier som tänkte ställa sig bakom uppgörelsen.
– Det var de fyra borgerliga partierna och socialdemokratierna som träffades vid sidan av.
Det förklarade varför besluten kunde drivas igenom i gruppen så snabbt, säger Ulla Hoffmann.
– Jag förstod att Ingela Thalén och Anna Hedborg körde över stora delar av sitt parti och dess rådslag. Anna Hedborg har sagt att men inte fick inte prata om ett ”nytt pensionssystem”, för då skulle hon inte få igenom det i socialdemokraterna, utan man talade om ett ”reformerat pensionssytem”.
– Bo Könberg sade i en intervju att det i vissa lägen är okej att åsidosätta demokratiska spelregler. Men det kanske Könberg och Hedborg borde lära sig, att demokrati tar tid.
För Ulla Hoffmanns del var det inte så mycket annat att göra, än att fortsätta gå på de officiella möten som hölls.
Möten för syns skull
– De hade sedan, för syns skull, ett antal möten då vi alla träffades. Jag måste följa arbetet tills de lade fram betänkandet – annars hade jag inte kunnat reservera mig. En av de saker jag tyckte illa om, var det här snacket att man visste hur det skulle vara, utan att man lät folk påverka.
När vi nu blir allt äldre i befolkningen, måste inte framtidens gamla acceptera lägre ersättningar?
– Nej, verkligen inte! Varför ska någon behöva acceptera lägre ersättning? Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv betalat in till dem som var pensionärer då. Det är det hela vårt system bygger på, att varenda en av oss är med och betalar – vi avstår lön för att det ska gå in till vårt gemensamma socialförsäkringssystem. Ingen ska tala om för mig att jag inte har rätt att få ut de pengarna.
– Pensionärerna tog sin del av ansvaret för nationalekonomin i början av 1990-talet, när uppräkningen av basbeloppet sänktes med två procent. Rätt ska vara rätt! Men pensionärer är inte någon stark påtryckningsgrupp. Vem bryr sig om pensionärerna strejkar? Det är därför systemet ska vara omfördelande över livscykeln.
ATP-systemet trädde i kraft 1960, är inte det systemet föråldrat?
– Det kan det väl vara. Det fanns många saker man hade kunnat göra med ATP. Om 30 år inte räcker, utan man måste arbeta 35 år, eller att det ska beräknas inte på de bästa 15 åren utan 20 – men inga sådana beräkningar gjordes överhuvud taget. Och så sa man att systemet inte skulle vara hållbart, det var därför det var så bråttom, men vi räknade på det. AP-fonderna hade sex miljarder då och man hade tid på sig, men valde att lägga ut dimridåer.
Sjukförsäkringen nästa
– Det jag är orolig för är att samma process sker nu med socialförsäkringarna, till exempel sjukförsäkringen och det är faktiskt en facklig fråga men jag kan inte se facken engagerar sig som de borde göra.
– I Frankrike gick folk ut på gatorna i protester mot nytt pensionssystem. Det är dags att vänsterpartiet går ut och gör det nu, och även socialdemokratin.
– Vi måste vara vaksamma på diskussionen, där borgarna kallar arbetsgivaravgifterna för skatt men det är avstått löneutrymme. Man får inte bidrag när man är sjuk, det är en ersättning. Men människor går på det. Folk uppfattar att det inte finns pengar i systemet, och tycker då att det är bättre att få lite än ingenting. De går på skitsnacket att man måste göra försämringar. Hade inte vänsterpartiet motionerat och skrivit intrerpellationer hade det aldrig blivit debatt om de här frågorna. Jag gillar inte det jag ser.
BAKGRUND: ATP hängde på en enda
Vid rådgivande folkomröstning om Allmän tjänstepension, ATP den 13 oktober 1957 fick arbetarrörelsens alternativ 46 procent, de båda övriga 50 procent tillsammans.
I riksdagen hade blocken lika många ledamöter. Men vid voteringen lade folkpartiets Ture Königson ned sin röst och arbetarrörelsens alternativ gick igenom.
ATP-systemet trädde i kraft den 1 januari 1960 och de första utbetalningarna skedde 1963.
I dagens system är premiepensionen en del av den allmänna pensionen. Av varje medborgares totala pensionsunderlag på 18,5 procent, avsätts 2,5 procentenheter till premiepension. som förvaltas i statliga premiesparfonden eller, genom individens val, i någon aktiefond.