Den 4 oktober 1957 lyfte en gigantisk R-7-raket från avfyrningsrampen på rymdforskningscentrat Bajkonur i Centralasien. ”Kosmodromen” Bajkonur hade byggts på rekordtid och just tagits i bruk. Ombord raketen fanns Sputnik 1, ryska för reskamrat. Det var ett ihåligt klot, ungefär lika stort som en basketboll. Det lilla klotet vägde knappt 84 kilo och innehöll en mängd mätutrustning samt en radiosändare. Det var denna sändare, som sände ut en signal var tredje sekund, som blev en irriterande påminnelse om Sovjets tekniska överlägsenhet för de förödmjukade kalla krigarna i Washington. Det var väldigt svårt att smälta för hökarna i Pentagon att ett land som enligt dem var både tekniskt och ekonomiskt underutvecklat hade kunnat lyckas med bedriften att konstruera den första rymdraketen.
Till en början förnekade sålunda USA:s myndigheter att något som Sputnik fanns. ”Bara kommunistisk propaganda”, ljöd budskapet från Cape Canaveral. Men de oavbrutna radiosignalerna, som Sputnik från sin elliptiska bana kring jorden utsände, och som människor runtom i världen kunde lyssna på i sina enkla radiomottagare, bevisade att Sovjet verkligen hade vunnit kapplöpningen om rymden.
Medan händelsen firades av en entusiastisk press världen över, använde de amerikanska högertidningarna Sovjets propagandaseger som ett svepskäl för att kräva mer pengar och resurser till kampen mot kommunismen.
Och värre skulle det bli ur USAs perspektiv. Den 3 november 1957, bara knappt en månad senare och i god tid innan oktoberrevolutionens årsdag, lyfte Sputnik 2 planenligt från kosmodromen i Kazakstan. Den nya, mycket tyngre, satelliten hade till och med en levande varelse ombord, hunden Lajka. Lajka överlevde visserligen bara några få timmar på sin ensamma färd kring jordklotet, men de sovjetiska ingenjörerna under Sergej Koroljovs ledning hade bevisat att det var tekniskt möjligt att skicka en levande varelse ut i rymden. Detta innan någon fungerande amerikansk rymdraket ens hade lyft från marken.
Medan det sovjetiska rymdfärdsprogrammet nu fick ofantliga anslag och en mycket framstående roll i den sovjetiska kallakrigspropagandan, satsade USA på att visa att man inte var långt efter i tävlingen. Men den planerade maktdemonstrationen den 6 december 1957 slutade i ytterligare en nationell förödmjukelse: raketen Vanguard lyfte inte mer än ett par centimeter från marken innan den exploderade, inför ögonen på flera miljoner spända tv-tittare som följde det direktsända spektaklet. USA:s raket döptes i media snart om till Kaputnik och förödmjukelsen var prefekt.
Denna förödmjukelse resulterade i ett gigantiskt rymdfärdsprogram, med målsättningen att vinna ”kapplöpningen till månen”, som president Kennedy uttryckte det. Detta mål uppnådde USA den 20 juli 1969 när Neil Armstrong var den första människan som satte sin fot på månens yta. Men innan dess hade Sovjet skickat den första människan till rymden. Den 12 april 1961 kretsade Jurij Gagarin, ombord farkosten Vostok 1, ett varv kring jorden innan han oskadd och tämligen glatt återvände till jorden. Herman Titov följde snart efter, och den i juni 1963 blev Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden.
Under 1970-talet dog entusiasmen för rymdprogrammen stegvis. Under töväderperioden tonades tävlan mellan de ideologiska blocken ner till förmån för annat. USA behövde dessutom pengarna till kriget i Vietnam. Sovjet å sin sida lånade friskt från bankerna i väst för att finansiera sin egen livsmedels- och dagligvarukonsumtion. Först när relationen mellan USA och Sovjet försämrades igen, under Ronald Reagans ämbetsperiod på 1980-talet, började rymdforskningen bli intressant igen. Den här gången som ett led i USA:s försök att knäcka kalla krigets så kallade terrorbalans genom att utveckla ett rymdbaserat kärnvapenförsvar.
När det begav sig, för numera 50 år sedan, inledde Sputnik 1 sannerligen rymdåldern. Den lilla satelliten blev symbolen för den framtidsoptimism och övertro på teknikens möjligheter som karakteriserade 1950- och 60-talen i både den kapitalistiska och den ”reellt existerande” socialistiska världen. I USA ledde Sputnik-chocken till en medveten satsning på matte och naturvetenskaperna i utbildningssystemet. Men en ännu viktigare ”Sputnikeffekt” var den kraftiga expansionen av framför allt USA:s interkontinentala kärnvapenarsenal som rymdkapplöpningen resulterade i.
De sovjetiska lyftraketer som burit Sputnik 1 och 2 användes nämligen också som interkontinentala kärnvapenmissiler. Sovjets tekniska överlägsenhet på detta område motiverade en enorm resurssatsning på utvecklingen av nya interkontinentalraketer. Under 1960-talet byggde USA sålunda ut sin missilarsenal och satsade också stort på luftburna kärnvapen. De amerikanska, atomvapenbestyckade B-52 bomberna skulle kunna ”försvara” landet även vid ett sovjetiskt missilanfall och beordrades rutinmässigt upp i luften. Rymdfärdsprogrammen var sålunda i förlängningen i båda länder bara en biprodukt av den kapprustning som hade tagit fart under det tidiga 1950-talet.
I båda länder utvecklades stora, mycket vitt förgrenade industriell-militära komplex. Rustningsindustrin var med andra ord den egentliga vinnaren i rymdkapplöpningen och tjänade stort på den parallellt pågående kapprustningen. Det skedde på bekostnad av den samhälleliga utvecklingen i både Sovjet och USA. I USA underordnades liberalernas välfärdsprogram det militära intresset att ”slå tillbaka” kommunismens frammarsch. Landet investerade ofantliga summor i sin krigsföring i Vietnam, sin stående krigsmakt och i kärnvapenarsenalen. Någon välfärdsstat värt namnet utvecklades däremot aldrig i efterkrigstidens USA.
För Sovjets räkning innebar kapprustningen att det militär-industriella komplexet åt upp de resurser som hade behövts för att utveckla landets infrastruktur och satsa på en utveckling av konsumentvaruproduktionen. Till sist kollapsade hela samhället under trycket av de utgifter och det resursslöseri som en planekonomi som dominerades av militära intressen innebar.