Arbetarrörelsen i Sverige har alltid haft en spänning i synen på den höga och den låga kulturen. Men en stor enighet rådde länge mellan kontrahenterna i kulturfrågor, om att ”dansbaneeländet”, kolportage och ”Nick Carter”-litteraturen och revyer på Folkets park, var uttryck för en massornas lägsta kultur som måste bekämpas med bildningsinsatser som kunde få också arbetare att uppskatta den klassiska litteraturen, musiken och teatern. Historiker har hittills överdrivit de alternativa dragen i arbetarrörelsens bildnings- och kulturarbete. Den tesen driver Per Sundgren i avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen.
Per Sundgren som på ”gamla dagar ” växlat spår från politiken till akademin har nu utkommit med sin doktorsavhandling i idéhistoria. Den före detta kulturpolitikern för vpk/v har gett sig på ett ämne som ligger nära hans tidigare gärning. Det hela blir mycket lyckat.
Utan någon bakgrund i socialdemokratin är han inte tvungen att negligera den del av historien som inte passar de stora ramarna i historieskrivningen, exempelvis de svenska kommunisternas förhållandevis stora inflytande på den statliga kulturpolitiken såsom den till slut utformades i vårt land. Med hans sedan länge kritiska blick på kommunisternas historia, riskerar bevakningen av SKP:s insatser heller inte att bli romantiserande eller hjältekrönikor. Sundgren har utnyttjat sitt kritiska utgångsläge väl och öppnar dörrar i arbetarhistorien som inte tidigare fått den uppmärksamhet de förtjänar.
En sådan dörr är tidningen Såningsmannen vars kultursyn under en period spelade stor roll för många arbetares syn på kulturfrågorna. Veckotidningen, som drevs av den radikale förläggaren och originalet Johan L Saxon, representerade något unikt i svensk tidningshistoria: en radikal och populär tidning som också var ekonomiskt framgångsrik. I tidningen odlade Saxon sin egen variant av socialism med starka inslag av civilisationskritik, vegetarianism, landsbygdsromantik och anti-akademiska hållningar. På många vis utmanade Saxon de tidiga folkbildarna, som socialdemokraten Oscar Olsson (kallad studiecirkelns fader efter sitt pionjärarbete med cirklar i IOGT under det tidiga 1900-talet). Politiskt stod Saxon närmast Carl Lindhagens pacifistisk-humanistiska falang av SSV, innan det ”bolsjeviserades” som det kallades på den tiden.
I Sundgrens avhandling finns ett rikt material, där mycket forskats kring för första gången, om hur en i viss mån alternativ syn på särskilt litteraturen växer fram i Saxons spalter. Saxon går i hård klinch med nykterhetskollegan Oscar Olsson i frågan om arbetarklassen ska serveras ”finlitteratur” från storstadens degenerade intellektuella eller om, som Saxon vill, den ska läsa jordnära realism, särskilt i Strindbergsk tappning. Ett särskilt ont öga hade Saxon till Selma Lagerlöf, som enligt honom spred fantasier till folket från sitt elfenbenstorn. I synen på superi, dans, ”Nick Carter”-litteratur och revyer var dock kontrahenterna rörande eniga med den kritik som också delades av det konservativa Sverige.
I August Palm finner Sundgren den kanske starkaste rösten för en alternativ proletär kultur. Med exempel från den debatt han förde med bland annat Hjalmar Branting om vad arbetare borde läsa och lära sig visar han hur Palm tidigt förlorade striden om det var en annan, alternativ, bildning arbetarna skulle sträva efter eller om det var frukterna av den klassiska konsten som också skulle kunna plockas av begåvningar som tidigare förvägrats den ur arbetarleden.
I två mycket intressanta kapitel behandlar Sundgren SKP. Han finner att den kulturkamp som fördes av Ture Nerman under SKP:s ultravänsterperiod egentligen inte heller strävade efter en ny alternativ bildningsprocess. Här lyftes tidigt fram hur Sovjetunionen tvärtom på ett mycket bättre sätt försvarade de klassiska värdena och understödde klassisk teater, litteratur och musik. Som en slags seger mot de konservativa på deras egen planhalva.
Allra mest intressant blir det när Per Sundgren går igenom kommunisternas kulturprogram från 1948, det första kulturprogrammet någonsin av ett svenskt riksdagsparti. Skrivet i Arbetarrörelsens efterkrigsprograms anda är det brett, modernt och framför allt inriktat på kulturens distributiva frågor, inte dess innehåll. På ett paradoxalt vis, menar Sundgren, gjorde känsligheten i kulturfrågorna i Sovjetunionen under Stalin (socialrealismen) att SKP:s program, som sökte undvika strid på den punkten, stått sig långt bättre än socialdemokraternas försök till program 1952 (det antogs aldrig). Socialdemokraternas programförslag ter sig idag märkligt psykologiserande och amerikanskt industrisociologiskt, med fokus på trivsel och fritid för de trötta arbetarna, som därmed skulle producera bättre. Vid en jämförelse mellan SKP:s program 1948 och den statliga kulturpolitiken från 1974 märks att i princip alla förslag är genomförda på ett eller annat sätt.
I läsningen av avhandlingen kan man vara kritisk mot att den stora rörelse, som både proletärförfattarna och de så kallade arbetsplatsbiblioteken var, får en för liten roll i analysen. Sundgren kunde på ett utförligare vis ha beskrivit på vilket sätt han ansåg att dessa inte räckte till för att utgöra en ordentlig ”motoffentlighet”, vilket ju är hans tes.
Men avhandlingen är rappt skriven och saknar den ogenomträngliga kappa av akademiskt språkbruk som gör många moderna avhandlingar till så tråkig läsning för en icke-akademiker. Den behandlar ämnen som ligger många Flammanläsare varmt om hjärtat och kommer med stundtals förvånande slutsatser. Den är mycket läsvärd.