I Svenska Dagbladet skrev nyligen sju amerikanska soldater, stationerade i Irak, att kriget och ockupationen misslyckats. Ändå avsåg de att fullfölja sitt uppdrag.
Det finns därför anledning att även lyssna till de soldater som beslutar hoppa av. En sådan är 26-årige Eleonai Israel, Eli kallad. Han hade, när han tog sitt livsavgörande beslut, tjänstgjort ett år i Irak och hade bara tre veckor kvar. Men måttet var rågat för hans del. Han uthärdade inte längre att vara ockupant och har nu i stället engagerat sig i antikrigsrörelsen.
Eli är en av dessa många amerikaner som tagit värvning för att få ordning på sitt liv. Han växte upp i svåra familjeförhållanden, gick aldrig ut skolan, anslöt sig till olika gatugäng, missbrukade narkotika. Men när han sedan kom på att han ville bli soldat, började han plugga igen och var mäkta stolt den dag han, våren 1999, antogs till marinkåren.
Särskilt efter elfte september ökade hans iver att tjäna fosterlandet, och 2006 var det så dags för honom att åka till Irak, som livvakt åt olika VIP-personer men också som vanlig soldat. Efter hand insåg han dock att han fått det mesta om bakfoten.
”Jag befann mig i ett land där jag inte hade rätt att vara och ägnade mig åt att förstöra människors liv, och jag gjorde detta utan tanke på de de normer, de krav på värdighet och respekt, som vi amerikaner ser som självklara när det gäller våra egna hem och våra egna liv.”
Eli inser att han dödat och skadat människor som bara kämpar för att försvara sina familjer. Han förstår att irakiska pojkar sällar sig till olika motståndsgrupper av samma skäl som amerikanska pojkar söker sig till gatans gäng. Det handlar om människovärde, självkänsla och ett akut behov av handling.
”Ynglingen, vars far och kusin vi dödade ’av misstag’ och vars mor och syskon gråter var gång en stridsvagn passerar i närheten, bryr sig inte om vem Usama bin Ladin är.”
Eli vill inte längre vara en del av den amerikanska krigsmaskinen. Han informerar sitt befäl, säger precis som det är och känner en stor inre frid, trots de obehag som följer. Han avväpnas, förbjuds att kontakta anhöriga och eventuella advokater, isoleras och övervakas dygnet runt eftersom han nu klassas som ”säkerhetsrisk”.
För att så snabbt som möjligt bli fri förklarar han sig skyldig till ordervägran. Straffet blir 30 dagars fängelse som han avtjänar i Kuwait. Det är också där han skrivit ner sin historia, publicerad på organisationen Courage to Resists hemsida. Det är en berättelse som slutar med de uppfordrande orden:
”Sanningen kommer att bli känd, och de kan inte göra någonting för att dölja den. Ockupationen är en katastrof. Jag är övertygad om att denna ockupation, för varje dag den fortgår, minskar både USA:s och irakiernas säkerhet.
Att jag tog ställning mot kriget och talade klarspråk med mina överordnade var, utan tvekan, bland det bästa jag någonsin gjort. Mitt beslut var rätt, och jag fick som bonus min frihet åter. Om tio år kommer kanske vi som nu gör motstånd inom armén att betraktas som de första få som vågade tala sanning och omsätta vårt ställningstagande i handling. Redan nu är det många som säger till mig att jag inte är ensam om min uppfattning, ja att det rentav är en majoritet av amerikanerna som insett att pusselbitarna i denna konflikt helt enkelt inte går ihop.
Sök sanningen! Ta ställning!”
Kriget i Irak är inte en humanitär biståndsinsats eller lektion i demokrati, vilket även många av våra svenska politiker och ledarskribenter försökt få oss att tro. Desto viktigare då att det finns amerikanska soldater som, likt Eleonai Israel, bestämmer sig för att hoppa av.