Peter Birros nya tv-serie Upp till kamp! utspelar sig under åren 1966-1976. Det är sammantaget en mycket omtumlande och viktig tidsperiod som påverkat samhällsutvecklingen fram till våra dagar och som fortfarande sätter sina spår i framförallt kulturen. Då etablissemanget inom film – och kulturvärlden, i Sverige så väl som internationellt, fortfarande utgörs av en generation som befann sig i händelsernas centrum under denna tidsperiod har också denna tidsperiod blivit en bekväm nostalgisk period att falla tillbaka till när inspirationen tar slut. Skildringarna blir till slut ofta rena schabloner. Hela epoken blir en explosion av p-piller, rockmusik, kårhusockupationer, droger, fri sexualitet och Mao-dyrkan – inte sällan i en osannolik kombination. Att göra verklighet av en sådan projektidé är därför mycket ambitiöst och medför konstnärliga risker: det finns många fällor att falla i som gör att tv-serien blir varken spännande eller trovärdig.
Som tur är har 60-talisten Birro garderat sig mot sådana fallgropar på ett tidigt stadium. Han har till sitt förfogande fått de medel som krävs för att visa att man tar projektet på allvar: högklassiga skådespelare som gör mycket trovärdiga insatser, ett gediget research-arbete samt en regissör, 70-talisten Micael Marcimain (Lasermannen, Graven), som har vågat ta ut svängarna och på ett trovärdigt sätt försökt återskapa miljöerna från Göteborg under tidsperioden.
Upp till kamp! blir istället ett epos som kretsar kring hur fyra huvudkaraktärer utvecklas medan åren går, hur de påverkas av samhällsutvecklingen och hur deras egna livsval påverkar deras umgänge. Istället för att skildra tidsperioden som en myt och en angelägenhet enbart för intellektuella tar sig istället serien utgångspunkt i huvudkaraktärernas klassbakgrund och tar form i en specifik göteborgsk kontext. Genom att ta avstamp i det svenska klassamhällets utformning, uppbyggnad och utveckling lyckas Birro kartlägga vad förändringarna under tidsperioden innebar konkret, vad de bestod av och hur olika grupper påverkades. Att använda Göteborg som utgångspunkt kan te sig vågat men är också tacksamt: i få städer markerar arbetarklassen sin tillhörighet på samma tydliga sätt som i en stad där mer än 15.000 direkt sysselsätts av varven för att sedan ha försvunnit som yrkesgrupp 20 år senare.
Fram tonar bilden av en arbetarklass med ökat självförtroende som har fått en tryggare tillvaro och sett sina styrkepositioner flyttas fram. Arbetarungdomarna vet vilka friheter dom kan ta sig. Möjligheten att studera har öppnat sig, någon skabbig lägenhet finns alltid att få tag på och för den som hamnar i bråk med hamnbasen efter att ha druckit mellanöl under rasten och vägrat klippa sig finns alltid möjligheten förr eller senare att skaffa jobb på de expanderande varven. Men oavsett om de tar den enkla vägen, håller sig på banan som föräldrarna vill och använder den tillkämpade rätten till att studera, eller tar chansen att testa gränserna så vill de bort från jantelagsmentaliteten och göra något vettigt av fritiden som de själva sätter värde på.
På så sätt möts också arbetarungdomarna med uppkomlingsbarnen och den välbärgade medelklassens barn som vill bort från det torra karriärtänkandet och hemmafruidealet. De möts i rockmusiken, på pionjärklubben Cue Club, och som så många andra subkulturer under senare decennier enas de mot hela det etablerade samhället som attackerar hela verksamheten och tillhållet utan pardon med polisattacker och närmast osannolik mediehets.
Den radikala politiska utvecklingen följer en logik: den ökade makten för de anställda på arbetsplatserna och den ökade akademiska friheten på universiteten utnyttjas effektivt och ger mersmak för dem som skördar frukterna. De nöjer sig inte utan får ytterligare råg i ryggen till att gå vidare och sätta ribban högre. Arbetsgivarna möter en odisciplinerad arbetsstyrka som inte anser att kampen stannar vid fackföreningens ramar. Det öppnar sig ett utrymme på sjukhusgolven till att ifrågasätta hela arbetsplatsorganisationen och bland socionomstudenter till att ifrågasätta hela det kapitalistiska systemet som roten till socialtjänstens arbetsuppgifter. När motsättningarna i samhället och världen skärps blir det därmed lätt att ta ställning. Att ta steget in i FNL-rörelsen är inte särskilt svårt och ter sig ganska naturligt snarare än som ett mått på naivitet och inskränkthet. Konfrontationen mellan de utomparlamentariska rörelserna och de revolutionära partierna på arbetsplatserna å ena sidan och politikerna och de traditionella socialdemokratiska fackledningarna å andra sidan blir ett faktum, såväl i striden om Hagahuset som i strejken på Arendalsvarvet. Men även om det inflytelserika Kfml(r), med sina skinnjackor och hyllningssånger till Stalin, sin ortodoxa kultursyn och sin absurda och deterministiska syn på hur arbetarklassen lever, tänker och agerar blir en källa till lyteskomik så skildras ändå krocken på ett trovärdigt, rättvist och nästan överpedagogiskt sätt.
Upp till kamp! har ett stilrent foto. Kläderna och miljöerna känns snygga och autentiska utan att bli överdrivna. Samhällsberättelsen byggs upp genom svartvitt foto som bryts igenom av en öppen och trovärdig dialog, för att sedan övergå till färg när handlingen tar fart och personödena blir allt mer spännande och medryckande. Även om berättelsen på sina håll är förutsägbar och innehåller upprepningar (skildringen av den livlösa medelklassen på randen till sammanbrott känns igen från Roy Anderssons En kärlekshistoria och inspirationen från dels Once upon a time in America men framförallt Bertoluccis 1900 blir på sina håll övertydlig) så tappar den aldrig riktigt fart. Serien inramas ju trots allt av bolmande cigarettrök och stämningen byggs hela tiden upp av högkvalitativ rock- och soulmusik.
Det blir intressant att se hur tittarresponsen blir men jag skulle förvånas om inte Peter Birro, som också är aktuell med sin Strindberg-serie i tv i jul, kommer att befinna sig i hetluften det närmaste halvåret och genom denna tv-serie göra ytterligare skildringar av tidsperioden överflödiga. Även regissören Micael Marcimain, som återigen gjort en spännande tv-serie samtidigt som han lyckats dokumentera en viktig samhällelig tidsperiod, kommer befästa sin ställning som en av landets viktigaste regissörer.