En högintressant rapport presenterad för det amerikanska representanthusets utrikesutskott uttrycker oro för utvecklingen i Central- och Östeuropa, och är samtidigt kritisk till USA:s agerande i regionen.
Rapporten börjar med konstaterandet att av 29 före detta ”kommunistiska” länder i Sovjet, Jugoslavien och Östeuropa, har tio varit mycket framgångsrika efter 1989: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien och Bulgarien. Man har etablerat starka demokratiska institutioner, och genomfört en övergång till marknadsekonomi, som enligt rapporten är oåterkallelig.
Och redan här blir det intressant, eftersom det sägs rent ut att övergången till kapitalism har inte varit förmånlig för alla, i själva verket tillhör bara en minoritet vinnarna och man använder explicit uttrycket ”förlorare” om några länder (Kazakstan, Turkmenistan).
Men nu konfronteras också Topp Tio med växande och allvarigt motstånd till ”nya och nödvändiga politiska och ekonomiska reformer”. Politiska krafter har kommit till makten i flera av länderna som ifrågasätter utvecklingen. Rapporten urskiljer fyra oroväckande trender.
För det första de närmast hysteriska kampanjerna mot politiska motståndare, framför allt forna kommunister och liberaler. Konspirationsteorier frodas och jakten på syndabockar är intensiv. Rapporten anser att främsta anledningen är den omfattande korruptionen. Vad jag tror att man missar – om det är en miss – är upprördheten som lever kvar efter övergångens gigantiska förmögenshetsomfördelning, då statlig egendom såldes ut till vrakpris enligt oklara regler och som av många ansågs, till stor del helt korrekt, som stöld.
Den andra trenden är ett ledarskapsproblem. 1990-talets visionära ledare – som förstod att alliera sina länder med USA! – har ersatt populister av mindre kaliber. Dessa söker stöd från ”/…/stora minoriteter – i vissa fall majoriteter – som har inte dragit tillräcklig nytta från förändringar efter 1989; det är ‘förlorarna’ som ser sig själva som offer/…/”.
Vidare finns ett utbrett folkligt motstånd till nästa omgång nödvändiga reformer, nämligen privatisering av sjukvården och utbildningen. De populistiska ledarna vädjar till folks nostalgi för ”välfärdsstatens magra förmåner”. Men rapportens författare förmår att se djupare än så, och konstaterar att kapitalismen i Central- och Östeuropa inte mår så bra. Alltför många människor har inte kommit i åtnjutande av marknadsekonomins välsignelser. Det finns ett växande gap mellan stad och land, och dessutom, vilket kommer undanskymt i en bisats, mellan företagarklassen och löntagarna och de arbetslösa.
Slutligen ser rapporten en radikal förändring i Topp Tios utrikespolitik. På ett mycket rättframt sätt fastslår man att tidigare behövde inte amerikanska diplomater som hade en begäran till en av dessa länders regering fråga två gånger. Nu har USA:s ställning i regionen kraftigt försämrats, samtidigt som EU har flyttat fram sina positioner. Anledningen till det är Irakkriget och det som rapporten beskriver som klyftan mellan ord och handling i USA:s inställning till demokrati.
Rapporten föreslår några åtgärder för att stärka USA:s ställning i området: kultur- och utbildningsprogram, möjligheter till sommarjobb för europeiska ungdomar, avskaffande av visumtvånget – en viktig symbolisk fråga, och lite annat smått och gott.
Rapportens stora styrka ligger i att den försöker besvara fråga: om allting är så bra, varför är det så dåligt? Svaret är visserligen återhållsamt och försiktigt, det innehåller halvkvädna visor, men inte desto mindre fastslår man att kapitalismen i Central- och Östeuropa inte fungerar tillfredsställande, att den har gjort stora samhällsgrupper till förlorare i ekonomiskt och socialt avseende och att dessa länder plågas av ojämlikhet och växande klyftor.
