Vänstern i Sverige har försvagats. Feminismen fick en backlash. Men gayrörelsen, som den kallades tidigare, eller HBT-rörelsen, som den kallas idag har gått ständigt framåt under två decennier. När Stockholm Pride nu öppnat portarna för årets festivalbesökare ser det ut att vara en framgångsrik politisk rörelse. Stämmer det?
– Ja, det måste man säga i ljuset av hur det ser ut internationellt och i Sverige, säger Mian Lodalen.
Attitydförändring
Lodalen pekar på en mängd politiska reformer som gett homo- bi- och transpersoner rättigheter och erkännande. Men viktigare ändå är en enorm attitydförändring i Sverige.
– Det är svårt att förklara för folk idag hur stor skillnaden är mellan då och nu. Det är som natt och dag, säger hon.
En tydlig skillnad är att homosexualitet fram till 1979 var förklarat som en mental sjukdom av Socialstyrelsen.
– När jag upptäckte att jag var homosexuell 1977 var jag först sjukförklarad i två år.
– Jag växte upp under 70 och 80-talet, och då var det helt omöjligt att komma ut ur garderoben. Man visste inte ens vad det var eftersom det rådde en total tystnad om homosexuella i medierna och samhället.
Jon Voss, chefredaktör för tidningen QX.se säger att de senaste tjugo åren justerat en osannolik orättvisa: homosexuella var före dess inte fullvärdiga samhällsmedborgare.
– Utan tvekan har det hänt något dramatiskt på den politiska scenen.
– Egentligen, paradoxalt nog, började genombrottet med AIDS. Det var första gången som samhället började bry sig om homo- och bisexuellas livsituation.
AIDS-debatten satte fart i början av 1980-talet och handlade om betydligt mer än sjukdom och spridning, exempelvis diskussionen om partnerskap. Om ens partner dog, kunde man förlora allt man byggt upp tillsammans till sin partners föräldrar på grund av arvslagstiftningen. Men med AIDS-problematiken började också staten föra in pengar i gayrörelsen. Nästa stora steg var partnerskapslagen i början av 1990-talet och det politiska genombrottet som kom när politiker från fler håll började tala om de homo- och bisexuellas rättigheter. Det sista stora steget var Pridefestivalen själv, 1998.
– Det var oerhört viktigt, eftersom det var första gången Skandinavien fick en stor HBT-festival. Efter det uppstod en stor scen med klubbar och media. Redan året efter det första Pride fanns sex HBT-tidningar!
Fyller många funktioner
Pridefestivalen fyller många funktioner, enligt Voss. Dels att HBT-folk träffas, dels att HBT-frågor blir synliga. Festivalen erbjuder många fototillfällen och det är lätt för mainstreammedier att ta upp frågorna.
Succén med Pride har en liknande princip som annan succé, den Sociala Forum-rörelsens.
– Strategin bakom Pride var att skapa arenan, och att det sedan är andra organisationer som driver frågor och skapar innehållet. Det har varit väldigt framgångsrikt.
Jon Voss lägger stor vikt vid Pridefestivalen och HBT-rörelsens medier.
Mian Lodalen poängterar en annan sida, det enträgna politiskt arbetet, som påbörjades av homosexuella och som efterhand fick hjälp från politiskt håll.
– Det fanns en massa homosexuella, som det ju var frågan om då, som arbetade länge i motvind, och en massa personer som kom ut ur garderoben. Det betydde väldigt mycket att personer som Eva Dahlgren och Efva Attling och Mark och Jonas kom ut. Jag tror att inget annat land i världen har så många kända öppna HBT-människor som Sverige!
Det har funnits bra politiker från både höger och vänster, säger Lodalen.
– Det känns ju inte roligt alls som gammal anarkist att hylla politiker, ha ha, men jag gör det. Vi har en jävla bunch flator och bögar i riksdagen. Kanske ett världsrekord, faktiskt!
Avpolitiserad
HBT-rörelsen har förändrats efter genombrottet. Många tycker idag att den avpolitiserats.
– Ja, det är helt klart så, säger Lodalen. Jag förstår de unga som kommer till Pride och bara vill festa, men jag själv tycker det har gått för långt. Emma Goldman, anarkisten brukade säga: ”Om jag inte får dansa så är det inte min revolution”. Idag vill jag nästan säga det motsatta: om jag inte får min revolution vill jag inte dansa!
Den vänsterkoppling som den homosexuella rörelsen hade från början är idag borta. När tidningen QX gjorde en opinionsundersökning visade det sig att moderaterna var största parti i gruppen homosexuella män medan vänsterpartiet och Feministiskt initiativ var störst bland homosexuella kvinnor.
Jon Voss säger att HBT-rörelsen kan se spektakulär ut idag, men att den när den når sitt mål med fullständiga rättigheter förmodligen närmar sig det vanliga gnetiga politiska arbetet.
– När vi får vår rätt till äktenskap kommer vi nog in i lunken som alla andra politiska rörelser. Och det börjar på sätt och vis redan nu – vi har seminarier med fackförbund och idrottsrörelsen och så vidare.