I en nyligen publicerad TCO-rapport[1] konstaterar man att det är medelklassen i västvärlden som är en av de stora förlorargrupperna i vår tids globalisering. Enligt rapporten är det därmed en myt att det bara är lågavlönande och okvalificerade arbetare inom tillverkningsindustrin i västvärlden är drabbade, utan även högutbildade tjänstemän måste räknas till denna hotade grupp. Orsaken till denna utveckling är att låglöneländer som Kina, Indien och Ryssland har en enorm och växande tillgång av kvalificerad och högutbildad arbetskraft inom tjänstesektorn med betydligt lägre lönekrav än i Sverige och västvärlden. Konsekvenserna av denna konkurrens inom den globala tjänstesektorn kommer att handla om ökad otrygghet, snabba strukturomvandlingar och sämre reallöneutveckling. En intressant slutsats som dras i TCO-rapporten är att medelklassen kan tappa förtroendet för det politiska systemet, och resultatet kan bli en upprorisk medelklass, menar rapporten.
I en annan nyligen publicerad rapport från det brittiska försvarsdepartementet[2] konstateras det att ett av de framtida potentiella ”hoten” mot den brittiska staten och samhällsordningen är just en upprorisk eller revolutionär medelklass. ”The middle classes could become a revolutionary class, taking the role envisaged for the proletariat by Marx,”. Alltså kan medelklassen ta över det marxka proletariatets roll, som revolutionärt subjekt, enligt rapporten. Man hävdar också något oroat, att världens medelklasser kan förenas och utnyttja sin tillgång till kunskap, resurser, kompetens och på så sett forma den ”transnationella processen” i sin egen klass intressen. Det rapporten är mest rädd för är att marxismen kan återupplivas av medelklassen p g a de ökade samhällsklyftorna. Men det är inte bara marxismen som kan vinna anhängare utan även religiös fundamentalism, högerpopulism och nationalism.
Än idag har delar av vänstern stått främmande inför idén om att attrahera den tjänste-mannabaserade medelklassen.
Men faktum är att denna idé egentligen inte är ny inom den marxka idétraditionen. Karl Marx utvecklade redan under industrikapitalismens tidiga formeringsfas möjliga utvecklingstendenser som är skrämmande aktuella. Marx anade – utan att alltid förstå vidden av denna insikt – att kapitalismen utvecklades mot en allt större tjänstesektor. I Kapitalets första band[3] uppmärksammade han att andelen människor som arbetar i den direkta produktionen kommer att minska i takt med att produktionen utvecklas och församhälligas. Istället kommer en allt större del av arbetskraften sköta administrativa uppgifter, och därmed skulle skiljelinjen mellan proletariatet och medelklassen att bli allt otydligare. Detta skulle innebära att den traditionella tjänstemannaklassen eller det sociala mellanskiktet skulle successivt i takt med dess ökade storlek och kapitalismens nya behov förlora sin privilegierade roll som administratörer av arbetets exploatering, vilket skilde deras sociala karaktär från produktionsarbetarna. Med andra ord skulle tjänstemannayrket efterhand proletariseras.
Vänsterns stora utmaning för framtiden handlar om möjligheten att mobilisera och att skapa en allians mellan det ”nyproletariserade” tjänstemannakollektivet och den mer ”traditionella” arbetarklassen. Nyckeln ligger i att övervinna de många psykologiska och symboliska barriärer mellan tjänstemannakollektivet och det s.k. LO-kollektivet genom att klargöra de gemensamma intressena.