CIA:s ”familjejuveler” handlar om gamla nyheter som länge varit kända och inte heller särskilt omfattande. De offentliga hearings som under 1970-talet leddes av senator Frank Church och kongressmannen Otis Pike avslöjade mycket mera, trots att det material som CIA lämnade över till USA-kongressen var långt ifrån heltäckande. Sedan kan man nämna alla före detta säkerhetstjänstemän som under senare decennier talat ut och/eller skrivit om dessa frågor så som till exempel Philip Agee, John Stockwell, Daniel Ellsberg, David McMichael med många flera.
Beträffande familjejuvelerna har CIA:s nuvarande chef Michael Hayden sagt att det handlar om ”en mycket annorlunda tid och en mycket annorlunda CIA”. Det kan man lugnt konstatera, då hela säkerhetsapparaten i USA har blivit duktigare på att dölja sina spår. En nyckelroll i denna process har spelats av den så kallade ”CIA Oversight Committee” som upprättades för att, som det sedan visat sig, ge sken av kongressens kontroll över verksamheten. ”Oversight” betyder både övervaka och förbise och det råder inget tvivel om att det är den senare bemärkelsen som gäller för denna kommitté.
Utöver detta har mycket av det som under 1970-talet var olagligt nu blivit lagligt, i synnerhet under regeringen Bush sedan 11 sept. 2001 – precis som förutspåtts av före detta CIA-agenten Philip Agee i sitt tal i Stockholms ABF-hus kort därefter (se www.nnn.se/abf/abf.htm).
Europa-Sverige
När det gäller Europa har Agee och Louis Wolff (även han före detta CIA-agent) samlat en hel del material i boken Dirty Work (1978). Där kan man bl.a. läsa Jan Guillous och Roger Wallis redogörelse om ett av CIA misslyckat försök att rekrytera en journalist. Artikeln börjar så här:
”Den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA, har tillåtits att under snart 20 år fritt arbeta i Sverige. Inte en enda gång under denna tid har en CIA-agent officiellt anklagats för någonting eller förvisats. CIA har kunnat arbeta under SÄPO:s och IB:s skydd. (…) Sverige är fortfarande en viktig arena för CIA:s arbete. En stor andel av amerikanska ambassadens personal är anställd av CIA. De infiltrerar Sveriges Utrikesdepartementet samt massmedierna. De spionerar på såväl svenska som utländska intressen i Sverige. De bryter jämt mot svenska lagen och uppträder obesvärat, som om de vore i sin egen bakgård….”
Följaktligen måste man med viss skepsis betrakta det uttalande som av Expressen tillskrivits Tore Forsberg, före detta chef för Säpos kontraspionage: ”Vi hade en uppföljning av vilka [bland Vietnamdesertörerna] som var CIA:s egna killar. Det ledde senare till att några blev utvisade”.
När det gäller spionage och besläktad verksamhet är CIA bara spetsen på isberget. Ingen vet precis hur stor USAs säkerhetsapparat egentligen är, eller hur den egentligen ser ut. Finansieringen göms och kamoufleras under många olika och till synes oskuldsfulla rubriker i den väldiga statsbudgeten, och väldigt mycket av verksamheterna är hemligstämplade. Enligt de flesta insatta bedömarna är till exempel Defense Intelligence Agency (DIA) minst tio gånger större än CIA, och den är bara en bland flera enheter. Vicepresidenten Cheney och före detta försvarsministern Rumsfeld upprättade till exempel en helt egen organisation för att kringgå CIA, DIA och så vidare med förödande konsekvenser för Irak, Afghanistan och möjligen snart Iran.
Eftersom allt detta och mycket mera har blottlagts under snart fyra decennier om och om igen av i sammanhanget ovedersägliga källor, däribland USA:s kongress och före detta spioner, kan det konstateras att det riktigt intressanta med denna ”nyhet” om de så kallade familjejuvelerna är att det över huvud taget kunde betraktas som en stor nyhet. En huvudförklaring för detta är ju att de tongivande svenska medierna (inte minst Expressen) konsekvent har blundat för, slätat över och till och med försökt att rättfärdiga supermaktens många brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
Detta har varit möjligt tack vare en stark och högljudd USA-lobby i Sverige som skriker ”amerikahat, vänstervridning” och så vidare närhelst man hänvisar till dessa brott. Kanske ännu besvärligare är de många så kallade progressiva intellektuella som vägrar att sätta sig in i problematiken, antagligen för att inte riskera sin behagliga tillvaro. Med sin skeptiska hållning som bygger på en självvald okunnighet (trots den stora mängden lätt tillgängliga kunskaperna) agerar de ofta som en broms i den offentliga debatten om dessa frågor.
Den verkliga storyn handlar således om USA:s inverkan på opinionsbildningen och beslutsfattande i hela samhället, särskilt inom medierna, politiken, arbetarrörelsen och försvaret. Det sistnämnda har ju blivit allt viktigare med den pågående smyganslutningen till Nato. En given uppgift för journalistiken och forskningen är att skärskåda och kartlägga USA:s kontaktnät i svenska samhället. Här återstår nästan allt att göra, trots att Sverige erbjuder enastående förutsättningar, däribland offentlighetsprincipen och lagen om meddelarskydd.