Från landsvägen tittar vi ner mot granntorpet. Om gamlingarna är där i dag. Om den välgjorda vedstapeln har sjunkit något. På grusplanen där nere står en fin blank bil. Vi får runda ögon och saktar farten. En Rolls Royce! En Rolls Royce?
Sonen ser genast årsmodell och konstaterar att det är en begagnad bil. Men som ändå kostar massor av pengar. Och då förstår vi att det måste vara brorsonen som äger dyrgripen. Bilintresserad det vet vi. Har en egen liten firma och nog hyfsade inkomster. Men en Rolls Royce? Jag uppfattar här en slags symbol.
Granntorpet på fyrtiotalet. Ett rum och kök. En om vintern iskall liten extra kammare parallellt med köket. Ingen värmekälla och där förvarades de stora kärlen med mjölk. Den gamla kvinnan i sin stol vid bordet mitt i rummet. Där hon härskade över sina många söner som troget besökte henne. Två av dem bodde ännu tillsammans med henne och dottern i stugan. Fyra människor i ett rum plus ett kök som var så litet och trångt att där knappt gick att röra sig.
Rummet om somrarna fyllt med flugor. Flugor i moln. Flugor som kvidande fastnat i de klibbiga flugfångarbanden. Flugorna svärmade in från korna som betade i hagen alldeles utanför. Fyra människor i stugan och inga hygienutrymmen, vattnet hämtades ur pumpen ute på tunet. Verkligen ett tun. Inga blomrabatter, inga prydnadsbuskar. Dottern hade en köksträdgård bakom stugan. Dottern lagade god mat mitt i all jobbigheten. Gammaldags nyttig mat. I kamp mot flugor – och annat.
Jag tyckte om att hälsa på hos dessa grannar. Var barnet som stod i köket och iakttog husets dotter när hon kunnigt sysslade vid spisen.
Stugan. Den så tunga tillvaron där. Nu flyter brorsonen – den gamlas barnbarn – omkring i en Rolls Royce. Bor i nybyggd villa. Har bytt det förflutna mot en ny tillvaro. Som de flesta av oss. Torparungar. Vi äger inte den ohemult flotta bilen förstås.
Torpstugan har också den moderniserats till oigenkännlighet.
Vad förlorade vi på att nå en ny tillvaro? Mycket fick vi ju avstå. Och förlorar gör vi alltid. Vi torparungar. Borta är hagarna med alla sina blommor. De orkade inte med det moderna livet. Kväve-nedfallet. Borta är de gamla vackra grusvägarna som slingrade genom vårt landsskap. Bäcken finns kvar men går inte att bada i längre. Villorna släpper ut sitt lortvatten som sedan letar sig dit. Den gammaldags goda maten finns inte att få tag i längre. Går inte att köpa får några pengar i världen. Korna är borta. Finns bara i arga flocker hos storjordbruken. Inga man vågar klappa. Alla arbetshästarna är också försvunna. Som var så trygga att stå tätt intill. Känna värmen. Snusa in deras lukt. Storjorbruken har traktorer. Och andra mer häftiga maskiner. Att beundra, men inte klappa.
För att skydda mig mot hämndgudinnor och återtågets straff deklarerar jag: att jag är tacksam – oerhört tacksam – för badrum och tvättmaskin, min dator och semesterresan till Grekland. Jag vill inte tillbaka till flugornas torp. Inte till trettiotalet i någon annan form heller. Men. Varför fick vi inte behålla något av det fina i det gamla landskapet-samhället?
Den rasande ”marknaden” byggde med konkurrensen som idé modernitetens samhälle. Som plöjer fram över oss alla. (Vi var de arbetande redskapen som användes.)
Den framfarten erbjuder ingen försiktighetens resa. Med andra framgångsvägar, andra regler och samhällsledare hade kanske något kunnat sparas. Bevaras. Inte smutsen och det hårda arbetet, men ängarna och blommorna. Och varför konkurrera ut gammaldags god mat? Den vinst marknaden gör här förvandlas ju till allas vår förlust.
En Rolls Royce är jättefin. Faktiskt vacker på sitt sätt. Det kan jag inse. Miljöfundamentalism inte mitt val. Men. Varför fick vi inte erövra både och – bil och konvaljedungar.