En av de stora gåtorna i svensk inrikespolitik är arbetarrörelsens haveri på skolans område. Med en dåres envishet har socialdemokratin och dess stödtrupper år efter år fortsatt att försvara en skolpolitik som missgynnar de grupper man säger sig företräda; arbetarklassen, underklassen, proletariatet eller — rätt och slätt — ”dom där nere”. Till skillnad från ”dom där uppe”, den sociala och kulturella elit vars barn i regel har sitt på det torra hur dålig den allmänna skolan än är, den överklass som tack vare egna högre studier, privat förmögenhet och redan upparbetade kontakter och gräddfiler alltid kan hitta en lösning för sina barn.
För ”dom där uppe” kan det möjligen vara förtretligt att ”såssarnas” skola håller så låg standard, men de kan ju alltid lösa problemet genom privatskolor och utlandsstudier. Och så har de ju sina fina nätverk att ta till!
För ”dom där nere” däremot är det ren katastrof om den allmänna skolan sviker och inte fyller sin uppgift. Och därmed är vi framme vid den stora gåtan.
Någon gång under 1900-talets andra hälft förkastade arbetarrörelsen allt det som pionjärerna kämpat för (alltså de arbetarrörelsekämpar som genom studiecirklar, kvällskurser och folkhögskolor strävat efter att höja sin allmänna bildningsnivå för att kunna ta fighten om makten). Plötsligt började socialdemokratin i stället ifrågasätta kunskapens betydelse i skolan. Lärarna kritiserades i egenskap av pedagoger med stort kunnande i de ämnen de undervisade i. Allt som luktade kulturarv, bildning, faktakunskaper och intellektuella arbetsmetoder avhånades.
Att en kunnig och entusiasmerande lärare — genom sina egna ord och sin personlighet — får eleverna intresserade av ämnen och företeelser som de dittills kanske inte ens anat existensen av, det dömdes ut och stämplades som ”katederundervisning”. Trots att den personliga kontakten lärare-elev är den erkänt effektivaste vägen till kunskap och inlärningsglädje lyckades arbetarrörelsen (och vänstern i vid mening) få den allmänna opinionen att förbinda denna självklara undervisningssituation med rytande Caligula-tyranner som med pekpinnen hamrar in ”onödiga” fakta i motvilliga adepters huvuden.
I den mån eleverna behövde några kunskaper skulle de skaffa sig det på egen hand genom grupparbeten och lärarlösa lektioner, alltså genom att sitta och snacka tillsammans eller själva planlöst söka i uppslagsböcker (numera på internet).
Samtidigt som arbetarrörelsen sålunda övergav synen på skolan som kunskapsförmedlare och förolämpade en hel yrkeskår dömde man även ut lärarnas sätt att bedöma elevernas kunskaper och färdigheter. Betyg blev fult och skriftliga prov någonting som helst borde undvikas, eftersom eleverna därigenom kunde känna sig stämplade och graderade.
Men när Mona Sahlin första gången debatterade med Fredrik Reinfeldt i Aktuellt nyligen lämnade hon faktiskt en liten öppning i skolfrågan. Tänk om det var en första signal om att arbetarrörelsen är beredd att ändra skolpolitik! Tänk om de partier som säger sig företräda ”dom där nere” äntligen kunde inse att sådant som ämneskunniga lärare, lugn och ordning i klassrummet, skriftliga prov och betyg är en livsnödvändighet just för elever från studieovana, socialt utslagna, fattiga eller icke-svensktalande familjer utan egna kontakter och gräddfiler in i samhället och arbetslivet.
Men då måste skolan avkommunaliseras och åter bli en statlig, nationell angelägenhet, likvärdig över hela landet och med en gemensam intellektuell grundattityd.
Se där någonting för vänstern att kämpa för!