Mario Vargas Llosa är ett av de främsta namnen inom den latinamerikanska litteraturens El Boom. Sedan 60-talet har han skrivit en rad uppmärksammade böcker, som har präglats av formexperiment men förblivit ändå relativt lättillgängliga för den breda publiken. Med stort socialt patos men också en stor dos humor skildrar han klassamhällets orubbliga hierarkiska karaktär, manschauvinismens tvångströja, de sydamerikanska samhällenas skendemokrati med armén som en stat i staten, moderniseringens pris och de små stammarnas undergång i Amazonas.
I sin kanske bästa bok Kriget vid världens ände levandegör han ett messianskt inspirerat uppror i Brasilien som krossas obevekligt av statsmaktens järnhårda näve. Det väckte därför stor uppmärksamhet när Vargas Llosa under 80-talet engagerade sig i politiken, förde fram nyliberala idéer, och ställde upp i valet 1990, som han förlorade knappt i andra omgången mot den senare skandalomsusade Alberto Fujimori. Många ansåg att det var tur både för författaren och landet.
Hans senaste bok är en pikareskroman som börjar på 50-talet i Limas överklasskvarter i Miraflores. Där förälskar sig huvudpersonen Ricardo i den exotiska chilenska flickan Lily. Det visar sig att hon varken från Chile eller heter Lily, för att därefter dyka upp i Ricardos liv på olika platser i världen i flera årtionden under de mest oväntade skepnader som en femme fatale som ödelägger hans liv.
Ett historiskt panorama passerar med 60-talets Paris med ”…det egendomliga nät av relationer, intressen och förväxlingar som hade uppstått med revolutionen…” Revolutionen är den på Kuba naturligtvis, och inte ens den reserverade Ricardo kan undgå att notera dess enorma betydelse och den ”entusiasm, idealism, osjälviskhet och järnhård rättskänsla” som den väckte hos många då. Vi kommer till det swinging London med hippiekulturen på topp, det främmande och svårbegripliga Japan, åter till Paris, och en sista sväng till ett Madrid befolkat av ett närmast oändligt antal folkslag.
Gerillan i Peru krossas, vänner dör i AIDS, främlingsfientligheten tilltar i Europa, men vår huvudperson står alltid vid sidan om. Vi kan förlåta honom hans opportunism, han anpassar sig efter de politiska trendernas växlingar, men hans attityd som distanserad iakttagare gör honom till en avslagen person. Tyvärr smittar sig hans inställning på romanen som sina intressanta ämnen till trots är ganska trött hela tiden. Också språket lyfter aldrig, det är mycket schabloner, och texttransport istället för gestaltning. Historien om Ricardos olyckliga kärlek till den stygga flickan hade kunnat bli en berättelse om besatthet, men den är alltför blek, det slår aldrig gnistor om den. Det är bara småporrigt och gubbsjukt. I skildringen av den stygga flickan, som dyker upp på ett sätt som inte alltid är helt trovärdigt, skymtar det stundtals en fattig kvinnas kamp att fly fattigdom, hopplöshet och förnedring, där hon är beredd att ta till vilka medel som helst, och som är dömd till undergång som vore hon huvudperson i ett antikt ödesdrama. Men den historien tar inte heller fart, utan kör fast och blir till några uppgivna filosofiska betraktelser.
Återstår Ricardos existentiella drama, som är inte mycket till vare sig det ena eller det andra. Han känner sig som en främling både i sitt älskade Paris och i sitt gamla hemland Peru, men Vargas Llosa förmår inte förmedla någonting nytt i ämnet, han varken fördjupar eller berör.
Här finns några goda idéer, där man känner igen den gamle – eller rättare sagt den unge – Vargas Llosa, sinne för humor, framför allt i det inledande kapitlet om ungdomsåren i Miraflores, där också språket får spänst och lyster, men det håller inte särskilt länge.
En trött bok av en trött författare.
