ANIN. Ett hundratal palestinier sitter utspridda på filtar under olivträden när de israeliska kvinnorna från MachsomWatch kommer åkande i sin bil strax före tre på eftermiddagen. Två traktorer står fridfullt parkerade mitt på vägen. Många av palestinierna dricker kaffe eller äter medhavda smörgåsar medan de pratar med varandra eller slumrar mot någon trädstam, och vintersolens ljumma värme bidrar till en fridfull atmosfär som gör att scenen mest liknar en stor picknick. Det är bara lukten av grillat kött och darbuka-trummorna som fattas. Den stora taggtrådsprydda stålgrinden som spärrar vägen för traktorerna antyder dock att det handlar om något annat. Palestinierna under träden sitter tålmodigt och väntar på att soldaterna ska komma och öppna grinden så att de kan åka tillbaka till sin by, Anin, efter en dags arbete i olivodlingarna och på fälten längre bort.
– Welcome to Palestine, ropar en av dem när han får syn på Neta från MachsomWatch, som glatt vinkar tillbaka.
Vi befinner oss vid en vägspärr på norra Västbanken, strax söder om Umm-el Fahm. På norra Västbanken följer den israeliska barriären – som i den här regionen består av ett stålstängsel, taggtråd, och asfalterade kontrollvägar på båda sidor – huvudsakligen 1967 års vapenstilleståndslinje, i vardagligt tal ”gröna linjen”. Men sydväst om Umm el Fahm gör barriären en tur in på Västbanken för att de fyra bosättningar som är belägna i området inte ska hamna på ”fel” sida. I praktiken innebär detta att de runt 4 000 palestinier som är bosatta i enklaven måste passera någon av vägspärrarna eller övergångarna i barriären om de vill besöka släktingar i byarna på andra sidan, behöver åka till sjukhus i Jenin eller arbetar i Nablus eller Ramallah.
De större övergångarna stänger klockan nio på kvällen. Om en kvinna får värkar eller någon behöver åka akut till sjukhus så får de ringa den humanitära jourlinjen som upprättats av armén och be att en soldat ska komma och öppna grindarna. Det är förbjudet för palestinierna i området att åka in i Israel, även om det inte finns någon fysisk barriär som hindrar dem.
– Där är Anin, bara någon kilometer innanför stängslet, säger Neta och pekar mot en by vars vita hus med platta tak breder ut sig över kullarna. När barriären byggdes så hamnade deras jordar på den israeliska sidan. Den här övergången är bara öppen för bönder, varje dag under olivskördssäsongen, annars två dagar i veckan. Den öppnar vid sex-halv sju på morgonen i en timme eller tills alla som anlänt gått igenom. Soldaterna skriver upp namnen på alla som passerar. Sedan öppnas den igen klockan tre, i en timme, endast för dem som gått över på morgonen.
Neta, en energisk kvinna i 60-årsåldern från Haifa, beskriver sig som en mångårig fredsaktivist.
– Men det var inte förrän jag gick i pension för tre år sedan som jag började vara aktiv i MachsomWatch, berättar hon. Två gånger i veckan åker hon runt mellan övergångarna på norra Västbanken tillsammans med en eller två andra israeliska kvinnor.
MachsomWatch är en frivilligorganisation som grundades 2001 av tre kvinnor i Jerusalem. Efter att ha hört rapporter om övergrepp mot civila palestinier vid de israeliska vägspärrarna runt Jerusalem som sattes upp efter den andra intifadans utbrott i september 2000 beslöt de sig spontant för att gå dit själva och se med egna ögon. Idag har MachsomWatch runt 400 aktiva medlemmar i hela landet, varav många precis som Neta är pensionerade. Organisationen är öppen enbart för kvinnor.
– MachsomWatchs huvudsakliga uppgift är att säkerställa en civil israelisk närvaro vid vägspärrar och övergångar, att se vad som händer och att rapportera om det, förklarar Neta. Ser vi saker som är emot reglerna så kontaktar vi armén och protesterar. Enligt vår erfarenhet hjälper det, kanske inte alltid omedelbart men på längre sikt definitivt. En del av de israeliska aktivisterna hjälper också till med att försöka organisera tillstånd för palestinier som stött på problem, eller med humanitär hjälp som kläder eller pengar.
Tillstånd, ja. Neta förklarar kunnigt men det enda som är solklart är att det är komplicerat. Det finns olika tillstånd för olika övergångar vid olika tider och för olika syften. Vissa övergångar är bara öppna för att lämna Västbanken, vissa enbart för jordbruksarbete i enklaven, vissa är bara öppna för humanitära syften. Skyltarna på grindarna till övergångarna är försedda med fält för öppettider som dock är tomma.
Alla palestinier som använder övergångarna regelbundet tycks kunna alla regler och restriktioner utantill.
En av palestinierna som suttit under träden reser sig och kommer fram för att tala med Neta. Han talar bra hebreiska och är tydligt förbannad.
– En beduin från byn som ligger alldeles intill våra fält låter sina kor beta på våra marker eftersom han vet att vi inte kan vakta dem, klagar han. De trampar ner och förstör.
Neta undrar om han gjort en anmälan till polisen.
– Vilken polis? frågar han irriterat. Den palestinska polisen kan inte göra någonting eftersom fälten ligger på den israeliska sidan om barriären, den israeliska bryr sig inte eftersom vi är palestinier från Västbanken.
Neta tar hans telefonnummer, säger att hon ska kolla vad hon kan göra och råder honom att åka till det israeliska militärhögkvarteret i Salem för att göra en anmälan.
Den ekonomiska situationen på norra Västbanken är svår, för att inte säga katastrofal. Att få arbetstillstånd i Israel är i princip omöjligt. Palestinierna från Anin försörjer sig på det lilla jordbruk de har, mest olivodling. En del använder sina tillstånd för att gå över gränsen till enklaven och sedan åka in i Israel och arbeta illegalt, oftast i någon av de arabiska samhällena som ligger bara några kilometer bort. Några berättar att de då och då jobbar i Ramallah eller åker till Jerusalem och går över till den israeliska sidan någonstans där muren inte är färdig. Efter ett tag blir de arresterade, förhörs, får en anmärkning, skjutsas tillbaka till Västbanken och börjar om igen.
Ungefär en halvtimme efter utsatt tid kommer en bestyckad och armerad jeep körande på vägen som löper längs sidan av barriären och stannar cirka femtio meter längre bort på andra sidan grinden. Tre soldater hoppar ur. En av palestinierna ställer sig vid grinden och ropar upp namn enligt en kölista som han gjort upp allteftersom palestinierna anlänt vid vägspärren. Ordning och reda, ingen trängsel. Soldaterna kontrollerar alla en i taget enligt den lista som gjordes upp när de passerade på morgonen. En gammal kvinna stoppas. Det är något som inte är som det ska. Neta följer förloppet noggrant och antecknar i sitt block. Den medelålders palestiniern som kvinnan stöder sig på gestikulerar med sin fria hand i luften i ett fåfängt försök att försöka övertyga soldaterna att låta dem passera.
– Hon var tydligen inte på listan i morse, suckar Neta. Det kan ju hända att det är så. Men hennes släkting här säger att hon är åttio år och svag. Att hon nyligen genomgått en operation. Och hon är på väg tillbaka in på Västbanken, inte in i Israel. Exakt vilken säkerhetsrisk utgör hon för den israeliska staten?
Soldaterna tecknar åt den gamla kvinnan att vänta och fortsätter att kontrollera de andra palestinierna. Hon sätter sig mödosamt vid sidan av vägen. En äldre man med en treåring på en åsna i släptåg blir också stoppad, liksom en yngre man med två kassar i händerna. Tydligen finns de inte heller på listan.
Tiden går, solen är på väg ner och det börjar bli kyligt. Kontrollen går långsammare än vanligt enligt Neta, som ringer den humanitära jourlinjen för att rapportera om den gamla kvinnan som fortfarande sitter vid vägkanten och väntar.
– I vanliga fall brukar det inte vara så här, säger hon. Det beror på vilka soldater som är i tjänst. De bästa var reservisterna som tog över under kriget förra sommaren när de reguljära soldaterna skickades till Libanon. De flesta soldater vill bara göra sitt arbete. Det finns de som uttrycker sin solidaritet med MachsomWatch och säger att vi fyller en viktig uppgift, men också de som ser oss som en provokation. Officeren som är ansvarig för det här området är drus, och kanske inte direkt välvillig men inte heller uttalat fientligt inställd till vår närvaro här.
Relationerna med armén innebär ett ständigt dilemma för kvinnorna i MachsomWatch. Å ena sidan innebär goda relationer med armén att de kan ingripa i situationer och få respons, å andra sidan betyder det samarbete med ockupationen och ett underförstått accepterande av situationen. Kvinnorna är noga med att inte bryta mot några regler eller mot instruktioner som de får från soldaterna, men försöker samtidigt att påverka situationen dels genom sin blotta närvaro och det faktum att soldaterna är medvetna om att deras handlingar registreras, dels genom att vid behov ringa armébefäl eller den humanitära jourlinjen.
Efter en och en halv timme har alla passerat utom den gamla kvinnan, den äldre mannen med treåringen och åsnan och den yngre mannen med kassarna. Neta ringer den humanitära jourlinjen igen för att protestera mot hur den gamla kvinnan behandlas men avslutar samtalet när ytterligare en militärjeep närmar sig.
– De har tydigen kallat på en högre officer, säger Neta.
Soldaterna ställer sig i en klunga och diskuterar med officeren som just anlänt.Tio minuter senare får palestinierna klartecken att gå över. Den gamla kvinnan reser sig mödosamt från vägrenen med hjälp av sin släkting och beger sig mot taxibilarna på andra sidan övergången som ska ta dem till Anin. Kvinnorna i MachsomWatch plockar ihop sina anteckningsblock och gör sig beredda att åka hem när en soldat närmar sig grinden för att stänga övergången.
– Får jag fråga varför det tog så lång tid och varför ni inte lät den gamla kvinnan passera genast? frågar Neta.
– Nej, svarar han kort och låser grinden med ett stort hänglås innan han hoppar in i jeepen tillsammans med de andra soldaterna och åker därifrån.
– Jag är inte emot barriären så länge den följer gröna linjen, understryker Neta medan hon vant styr bilen längs de kurviga vägarna på vägen tillbaka mot Umm el Fahm. Israel har ett berättigat intresse av att skydda sin egen civilbefolkning. Men i det här området så är barriären enbart till för att skydda bosättningarna, samtidigt som den gör livet mer eller mindre outhärdligt för palestinierna. Israel annekterar i praktiken marken utan att ta ansvar för befolkningen. Själva övergångarna och all den administration som är nödvändig för att låta palestinierna passera fram och tillbaka från sina fält, skolor och arbetsplatser kostar dessutom den israeliska staten enorma summor. Det är ett vansinnigt slöseri med resurser som kunde användas till annat.