När Erik Fichtelius hemlighållna 11års-projekt om Göran Persson först läckte ut blev det storm – Fichtelius blev avskiljd från den dagliga bevakningen och utskälld. Det första var förmodligen det enda möjliga och korrekt. Det andra var ett rent svaghetstecken för Sveriges Television: ett så högintressant projekt borde just SVT orka med att köra vid sidan av, och försvara. Resultatet har visat att det var mer än värt. Ordförande Persson har klistrat nära nog varenda person som är intresserad av svensk inrikespolitik vid rutan. Tittarna har erbjudits en inblick i huvudet på Sveriges statsminister så gott det är möjligt utan att koppla in en hypnotisör. Det är självklart att all journalistik inte skall vara skjutjärnsstil, och att det här projektet inte skulle gå ihop med en sådan stil. Fichtelius har rätt i att öppna frågor ofta ger mer resultat.
Tittarna har dessutom sluppit att vänta i tjugo år på att höra Perssons version, om sina närmaste och politiska fiender. Tajmningen gjorde att Perssons nedsättande omdöme – sagt 1997 – om Sahlin verkade som ett påhopp. Men titta på vad han säger om Carl Bildt! Bildt –”så jävla dålig”, en oduglig pojkvasker, tillintetgjord. Om Leijonborg – en väldigt oseriös politiker med låga, tarvliga argument. Leijonborg ”passar ovanligt illa för rollen” som kritiker av personlig vandel. Henrik Brors – ”har aldrig vågat fråga”. Många av hans sakomdömen är för övrigt rätt trovärdiga: skulle han hittat på historien om Bildt och Luftfartsverket? Eller erbjudandet till Wallström? Vänsterpartiet under Schyman beskrivs som ”tokfransar” när de hotar fälla regeringen. Men efter tid: böjligt. ”När vi väl fick grepp om vänsterpartiet” då gick det ”mycket smidigt”. Schyman pratar mycket, men viker sig alltid i förhandlingar. Jodå. Huruvida Persson ljuger kommer bli en forskningsfråga. Men de protester som dokumentären mött har varit svaga i sak.
Det som stärker dokumentärens bild, och tydliggör fördelen med ett så långt projekt är ju också att Perssons tydligt gör ärliga felbedömningar: han tror att Maud Olofsson skall kunna bli en framtida regeringspartner, han blir förvånad av miljöpartiets flört med borgerligheten, begriper inte ministrarna som hävdar sitt nej till EMU, eller potentialen hos Reinfeldt.
Det mest intressanta är dock vad som sker när chefen blir underhuggare. Göran Persson, folkrörelsens barn, skeptisk till EU-projektet förvandlas under det halvår då Sverige har ordförandeskapet i EU, första halvan av 2001. Så sent som i november 2000 säger Persson nej till EMU. Ett år senare börjar han bli redo att driva en ja-kampanj. Han blir kompis med Jean-Claude Juncker, Luxemburgs konservative premiärminister. Och när ordförandeskapet är över blir Persson deprimerad. Det är inte roligt att återvända till Sveriges småaktiga politik.
Att se hur väl makten fungerar, inkorporerar, ändrar även en statsministers riktning är äcklande. Men viktigt.
Göran Persson har, ibland av övertygelse, som när det gäller Israel, ibland av opportunism eller press ändrat Sverige – närmare USA, närmare EU. Marknadsanpassat. Stormaktsanpassat. Nu ligger det i ljusan dager. Även om Fichtelius också flyter med och hellre skildrar personkonflikter istället för den svenska välfärdens förvandling, även om det saknas sammanhang och bakgrund i den hoppiga framställningen och Fichtelius missar att ställa vissa centrala frågor är det en demokratisk tjänst både han och Persson gjort med denna dokumentär. För en gångs skull inte halvtuggade spekulationer från journalist. För en gångs skull inte det vanliga filtret på. Men det var just där skon klämde.
Reaktionen: ett antal kulturskribenter sågar. Liksom ekonomer kan de ju häpnadsväckande ofta allt även om samhället. Ett antal kollegor eller snarare konkurrenter till Fichtelius hånar. DN, denna skyddsängel för avvikande uppfattningar och saklighet, skriker om ”censur”. Mobiliserar halva redaktionen och någon klåpare till frilansjournalist för att klaga på allt möjligt. Sedan, efter en veckas höga tittarsiffror: lite beröm också.
”Media är snuskig”, konstaterar Persson. Jodå. Ibland lite patetisk också. Men en riktig dokumentär kan fortfarande sparka stjärt.