Opinion 15 mars, 2007

USA:s studentvänster växer snabbt

På ett år har SDS, Students for a democratic society, en vänsterorganisation för amerikanska studenter, växt mycket snabbt. Från bildandet tidigt 2006 till idag har drygt 200 lokala grupper startats på olika universitet och en nationell organisation är på väg att växa fram. Motståndet mot USA:s krig i Irak är en huvudfråga för den nya rörelsen.

NEW YORK. De flesta amerikaner kopplar namnet SDS till 60-talet. 60-talets SDS var en av den tidens viktigaste vänsterrörelser i USA och samlade tiotusentals studenter. Motståndet mot Vietnamkriget var en huvudfråga för 60-talets SDS på samma sätt som motståndet mot Irakkriget är en huvudfråga för dagens studentvänster. 60-talets SDS upplöstes i praktiken 1969 i sekteristiska strider mellan olika vänstergrupper. En av de många grupper som uppstod ur dåtidens SDS var de mytomspunna ”the weather underground organization” som utförde ett par attentat och fick flera medlemmar fängslade. Dagens SDS är noga med att behålla sitt oberoende och sin egenart i förhållande till de många före detta SDS-are från 60-talet som finns inom amerikansk vänster. Man har valt att bilda en sorts stödorganisation, MDS, som är öppen för äldre SDS:are och ickestudenter.

Den första nya SDS-avdelningen bildades 2006 av en studerande på highschool i Connecticut, Pat Korte, som samarbetade med gamla SDS-are från 60-talet. Nyheten om att SDS hade återbildats spred sig snabbt och nya grupper har bildats över hela USA. Flera av de nu drygt 200 lokala grupperna har redan gjort sig kända för militanta aktioner mot Irakkriget och för yttrandefrihet på universiteten. Nu hålls regionala konferenser runt om i landet för att diskutera hur organisationen ska utvecklas vidare. Rörelsen har spridit sig ner på High Schoolnivå, motsvarande gymnasium, där SDS-grupper nu bildas över hela USA.

Dagens SDS är i en fas av snabb uppbyggnad. Organisationen bygger inte på ett detaljerat politiskt program eller en viss ideologi. Istället talar aktiva i SDS om att man bygger sin verksamhet på värderingar som deltagande demokrati, motstånd mot kriget och krav på en demokratisk utbildning som ska vara öppen för alla. SDS anordnar idag aktioner mot Irakkriget och mot militärens närvaro och värvning av soldater på universiteten. På många college har man gått till aktion mot auktoritära ledningar på universiteten och krävt större öppenhet och studentinflytande. I flera fall, bland annat i Ohio och i New York, har svaret blivit insatser av polis och arresteringar. SDS:are syns nu ofta som aktivister i fackliga aktioner för immigrantarbetare och solidaritetsarbete med exempelvis Venezuela.

Dagens aktiva i SDS är noga med att understryka att man inte är en kopia på 60-talets rörelse och att man inte har lust att göra om misstagen från den rörelsen.

Den politiska situationen är annorlunda idag och man understryker att processen med att mejsla ut rörelsens politiska inriktning måste vara demokratisk och få ta tid.
Det snabba återbildandet av SDS är ett tydligt tecken på en radikalisering bland unga amerikaner.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Essä 10 oktober, 2024

Välklädda fattiglappar

Anna Björklund och Isabella ”Blondinbella” Löwengrip drev fram till i juli podden ”Fint, fult och pengar”. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT.

Sedan åttiotalet har den urbana medelklassen varit på väg utför ekonomiskt – samtidigt som vikten ökat av att signalera rikedom för omvärlden. Svartsynen och vd-drömmarna hos den unga generation Alfa vittnar om att yuppiekulturen är tillbaka med full kraft.

”Jag tar av mig ismasken och smörjer in ansiktet med djupt porrengörande lotion. Sedan lägger jag på en örtmyntamask som jag behåller på i tio minuter medan jag kollar tånaglarna. […] Jag sköljer igen, med Cēpacol. Jag tvättar bort ansiktsmasken med pepparmintscrubkräm.”

Det här lilla utdraget ur en mycket längre hudvårdsrutin kommer inte från någon tonårsinfluerare på Instagram. Det är från American Psycho, Bret Easton Ellis roman om en narcissistisk börsmäklare och seriemördare från 1991.

Skriven ett par år efter Svarta måndagen, börskraschen 1987, kom Ellis berättelse om Patrick Bateman att utgöra en kulturell gravsten över yuppiekulturen. Även om de detaljerade återgivningarna av kläder och märken fortfarande lästes som en stilguide av fantasilösa stekare, var American Psycho för de flesta en skräckberättelse om den nyss förflutna samtiden. Under åttiotalet i New York hade finansvärlden blivit så allmängiltig att Patrick Bateman kunde prata öppet om ”murders and executions” (mord och avrättningar), trosviss om att alla ändå skulle höra ”mergers and aquisitions” (företagsförvärv).

Men tog yuppieeran verkligen slut? Eller gick subkulturen bara i graven genom att bli allmängods? Patrick Batemans morgonhygien framstår knappast som utmärkande i dag. Det finns tolvåringar i mitt kvarter på Södermalm som lägger mer tid och pengar på hudvård än vad han gjorde.

Tom McGraths Triumph of the yuppies: America, the eighties, and the creation of an unequal nation (Grand central, 2024) skildrar en bit av USA:s historia, som vare sig framstår som avslutad eller exklusivt amerikansk. Yuppie, slang för young, urban professional (ung, välavlönad stadsbo), fick fäste på bred front 1984 som begrepp för en yrkesarbetare i informationsekonomin mellan 25 och 45 år, med en sofistikerad och märkesstyrd lyxkonsumtion inom alla områden från flaskvatten (Perrier) till hushållsmaskiner (Cuisinart) och bilar (BMW).

I McGraths historieskrivning är yuppier en tongivande del av babyboom-generationen. Födda mellan 1946 och 1964 växte de upp i ett välmående USA, och läste på universiteten (i högre utsträckning än någon tidigare generation) i eftersvallet av 68-rörelsens samhällskritik och hippieerans självutveckling. Det var en stor grupp unga som kände att de kunde påverka samhället och omforma sig själva.

Men välståndet från deras barndom kom att vända när de blivit vuxna. Inflationen hade rusat, och 1981 höjde USA:s centralbank räntan till rekordhöga 15,8 procent (mer än tre gånger så hög som i dag) vilket gjorde att många hade svårt att betala sina hus- och billån. Samtidigt ökade arbetslösheten. Karriärfokuset drevs alltså av en ekonomisk ångest och en känsla av nödvändighet – bara de som fokuserade stenhårt på att bli framgångsrika hade en chans att få det bättre än sina föräldrar. Arbetslöshet var dubbelt så troligt för boomers än vad det hade varit för deras pappor på 50-talet.

(mer …)
Inrikes/Nyheter 09 oktober, 2024

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Bolaget No Woke AB ska enligt egen uppgift arbeta med försäljning, produktion och distribution av snus. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Tankesmedjan Oikos står bakom nybildade No Woke AB – som planerar att bli verksamt inom snusbranschen. ”Viktigt att de inte får uttala sig emot regleringar av tobaksindustrin”, säger experten.

Försäljning, produktion och distribution av snus. Det är vad nybildade No Woke AB ska syssla med, enligt företagets egen beskrivning.

Bakom patentet för varumärket No Woke, som registrerades i somras och fortfarande handläggs, står den SD-kopplade tankesmedjan Oikos. Ansökan är inskickad från hemadressen till tankesmedjans programansvarige Arvid Hallén.

Utöver No Woke har Oikos även registrerat varumärket Tidö, som ska användas för snus, alkoholhaltiga viner och ”drycker baserade på kaffe”. Enligt No Wokes ansökan ska varumärket användas för nikotinprodukter som snus, men också energidryck samt tillverkning, distribution och servering av alkohol. Även ”bågar för glasögon och solglasögon” omnämns. Alla tre verksamheterna har dock en gemensam punkt: snuset. 

Louise Adermark (bilden), docent i neurobiologi vid Sahlgrenska akademin, är kritisk mot initiativet och snusbranschen som helhet.

– Använder man produkter med höga nikotinnivåer kan man snabbare drabbas av hälsoproblem, säger hon till Flamman.

Hon beskriver snus, särskilt vitt nikotinsnus, som ett område som fortfarande är i hög grad obeforskat inom medicinen. Ändå ser hon flera potentiella hälsorisker: dels nikotinet i sig, som påverkar hjärt- och kärlhälsan samt risken för diabetes, samt de smaktillsatser som blivit vanliga i vitt snus. 

– Det är lätt för tobaksindustrin att säga att det inte finns något som visat att det är farligt. Och det har de alldeles rätt i. Men även om det i dagsläget saknas studier så betyder det inte att produkterna är ofarliga. Troligtvis kommer vi på sikt att ha de här studierna.

I styrelsen för bolaget No Woke AB, som registrerades den 16 september i år, sitter Andreas Palmlöv och Pontus Persson, den sistnämnde politisk sekreterare för SD i Västerbotten. Palmlöv är ledamot i styrelsen för Oikos, och beskrivs i Resumé som SD-toppen Mattias Karlssons ”högra hand”. Han har också registrerat webbadresserna nowoke.se och tidö.se, som dock än så länge är inaktiva.

Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.

Inför valet 2022 deltog han i startade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, som finansierar Oikos. I nättidningen Bulletin beskrivs den som en ”inkubator, med syfte att främja och underlätta för nystartade konservativa företag.” Konturerna mellan tankesmedjan, partiet och ISK är suddiga, och stiftelsen har kritiserats av statsvetarna Marie Demker och Claes Sandgren som ett sätt att kringgå lagarna om partifinansiering. 

Sverigedemokraterna har tidigare motionerat i riksdagen om att riva upp Sveriges strategi kring ANDTS – alkohol, narkotika, doping, tobak/nikotin och spel. ”Det finns inte längre några vetenskapliga tvivel kring att snus är betydligt mindre skadligt för hälsan än rökning”, skriver partiet i motionen, som undertecknats av bland annat partiets socialpolitiska talesperson Linda Lindberg.

Louise Adermark är kritisk till att en opinionsbildande organisation som Oikos, med sina täta band till SD, också ger sig in i snusbranschen.

Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.

– Det är viktigt att säkerställa att de inte får uttala sig i frågor som rör reglering av tobak och nikotin. Nu ligger det exempelvis inne ett remissförslag om nikotinfri skoltid samt reglering av koncentrationer i tobaksnikotin. Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.

Inom den amerikanska högern har svenska prillor blivit på modet under de senaste åren. Bland anhängare till republikanerna har vitt snus – i Sverige också känt som ”tjejsnus” – fått status som en manlighetssymbol. En av dem som setts snusa svenska Zyn är den kontroversiella konservativa programledaren Tucker Carlson, som beskrivit ruset som att ”Guds hand sträcker sig ned för att massera ditt centrala nervsystem”.

– Jag använder det varje vaken stund, sade han 2023. 

Men i slutet av september hade han ändrat sig, i samma veva som han lanserade ett eget ”wokefritt” snus med namnet Alp. I en intervju beskrev han snusföretagets ledning som ”humorlösa, vänstervridna dagdrivare”, och påstod felaktigt att Zyns ägarbolag Swedish Match donerar pengar till Kamala Harris:

– Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.

Här är frågorna som Oikos inte besvarar:

• Vilka produkter kommer säljas genom varumärkena ”Tidö” och ”No Woke”, och kommer tankesmedjan att ta del av de eventuella vinsterna?

• Anser Oikos att dagens snus är för woke?

• Tycker Oikos att fler svenskar borde snusa?

• Planerar No Woke att sälja produkter i USA?

• Vad tänker samarbetspartierna om att ni använder ordet ”Tidö” för att sälja snus?

• Hur påverkar det SD:s trovärdighet i tobaksfrågor att partiets närstående tankesmedja har ekonomiska intressen i branschen?

Inrikes 09 oktober, 2024

V-projekt ger sköterskor kortare veckor: ”Läge att ge tillbaka”

Satsningen i Östergötland ledde till lägre sjukfrånvaro hos personalen – och fler operationstimmar. Foto: Jessica Gow/TT.

Om ett år inleds ett pilotprojekt med kortare arbetstid inom vården i Region Stockholm. Vänsterpartiet ligger bakom reformen, som ska ge 1 400 sköterskor 34-timmarsveckor.

– Det är verkligen läge att ge tillbaka till vårdpersonalen, efter år av pandemi och en vårdstrejk som lyft just återhämtning och arbetstid som en av de viktigaste förbättringarna man vill se. Jag tänker att man fått in foten i dörrspringan, att detta underlättar att driva en förändrad syn på arbetstider i hela den offentliga sjukvården, säger Jonas Lindberg, regionråd för (V) i Stockholm.

Från och med den 1 september 2025 ska 400 narkossjuksköterskor, 400 operationssjuksköterskor och 600 undersköterskor i hela regionen få det Vänsterpartiet kallar ”betald återhämtningstid” – arbetsveckor på 34 timmar, med bibehållen lön, i två år. Reformen skulle i genomsnitt innebära mellan 3 och 4 timmar kortare arbetsdagar. Ger projektet resultat så är planen att göra förkortningen permanent, och att utöka den till fler personalgrupper inom vården.

Försöket har sin förlaga i Region Östergötland, där ett liknande projekt redan har två år på nacken och lett till succéresultat. 24/7-personalen på två operationsavdelningar i Norrköping och Linköping fick börja arbeta max 34 timmar i veckan, vilket ledde till lägre sjukfrånvaro, minskad övertid – och, i slutändan, fler operationstimmar.

– De har utfört tolv procent fler operationer med det här sättet att jobba. Många motståndare mot förkortningar menar att vi inte har råd att tappa arbetad tid, att varenda timme behövs, speciellt när man pratar om välfärden. Det de inte förstår är att bättre återhämtning och mindre klinisk tid för den enskilde ger mer i helheten. Det är ju det som är det intressanta, säger Jonas Lindberg (bilden).

Maria Lindblom, sjuksköterska och vice ordförande för Vårdförbundet i Stockholm, ser fram emot att sätta sig i avtalsförhandlingarna, och hoppas att förslaget som det ser ut i dag går igenom utan alltför stora ändringar.

– Det viktigaste för oss är att få till bättre återhämtning, bättre scheman och bättre arbetsmiljö. Vi kommer gå in i förhandlingarna med medarbetarna som utgångspunkt.

Hon förstår varför man valt just operationssköterskor som testgrupp, men understryker samtidigt att fler av förbundets medlemmar skulle vara i lika stort behov av reformen.

– Nästan alla våra yrkesgrupper har en tung belastning, men det kan vara lättare där än till exempel inom förlossning eller slutenvård att räkna ut om det blir någon effektivitetsvinst för arbetsgivaren eller inte. Kan man påvisa att förkortad arbetstid till och med gynnar arbetsgivaren så är det mer sannolikt att det blir permanent, säger Maria Lindblom, och tillägger ironiskt:

– Produktivitet är ju det enda som räknas. Kvalitet är inte så viktigt.

Jonas Lindberg är hoppfull inför förhandlingarna, inte minst på grund av att en viktig part kommer direkt från att ha arbetat med den lyckade föregångaren.

Läs mer

– Den HR-direktör vi har i Region Stockholm har tidigare jobbat med implementeringen av den här modellen i Östergötland. Att vi har en arbetsgivarpart som redan är betrodd i frågan är bra, och kommer underlätta dialogen med fackförbunden.

Han understryker också att reformen bara är en början – och att Sverige ligger efter sina grannländer i frågan.

– Vi vill ju se en generell arbetstidsförkortning för hela kollektivet, och detta är egentligen ett första steg i att närma oss resten av Norden som har gjort detta tidigare. Danmark har haft lagstiftad 37-timmarsvecka i 30 år.

Flamman har sökt Axel Conradi (M), oppositionsregionråd i Region Stockholm med hälso- och sjukvårdsansvar.

Inrikes/Nyheter 08 oktober, 2024

Åkessons bröllopsgäst delaktig i globalt gängnätverk

En medlem i danska Comanches vid Rådhusplatsen i Köpenhamn. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix.

Mc-gänget Comanches har hamnat i debattens centrum, efter att en lokal ledare från Skåne bjöds in till SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop. Flammans granskning visar ett nätverk inblandat i den europeiska drogmarknaden – som styrs med järnhand av den danska gängledaren Nadim Khan.

När det blev känt att mc-klubbledaren Robert Hedarv bjudits in till Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg den 28 september har den sverigedemokratiska partiledaren utsatts för hård kritik. 

Sedan dess har uppgifter framkommit som visar att Åkesson måste ha känt till mannens bakgrund i det kriminella mc-gänget Comanches, med bas i Danmark. Bland annat har stiftelsen Expo visat att man informerade Sverigedemokraterna om kopplingen redan i juli.

Dan Bjerregaard, dansk journalist och tidigare polis, menar att det hade varit politiskt omöjligt i Danmark att festa tillsammans med en medlem i Comanches.

– Det skulle vara ett stort problem om en politiker var länkad till Comanches. De är ökända i Danmark och har varit en av de grupper som vi talat om att förbjuda i lag.

Expressens liberala ledarskribent Linda Jerneck beskriver eftersvallet till bröllopet som SD-ledarens värsta kris hittills. I ett inlägg på X tog Åkesson delvis avstånd från Comanches, som han beskrev som ”semi-kriminella”, samtidigt som han hävdade att Hedarv enbart var en ”ytligt bekant”. 

Den senare uppgiften har sedan dess ifrågasatts av Aftonbladet, som visat att Hedarv bjudits in till flera privata fester hos Åkesson. Bland annat ska han ha deltagit i SD-ledarens årliga ”glitterfest”. Robert och Gabriella Hedarv deltog även i Almedalen 2018 tillsammans med kända partiföreträdare, och finns på bild i sällskap med bland annat riksdagens andre vice talman Julia Kronlid.

För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.

Det ”semi-kriminella” sammanhang som Robert Hedarv tillhör är det internationella nätverket Comanches, som bildades våren 2023. En ny rapport från researchföretaget Acta Publica bedömer att Comanches har 20–25 medlemmar i Sverige, uppdelade i tre lokala klubbar. I en av dessa avdelningar, den med bas i Skåne, uppges Robert Hedarv vara president.

– Han har en gedigen bakgrund inom den kriminella mc-världen på olika sätt. Han var fullvärdig medlem i Bandidos i 3–4 år, fram tills han blev utkastad runt 2013. Sedan har han varit med i två mindre namnkunniga gäng, Rock Machine MC och La Familia, mellan det och att han nu klivit in i Comanches, berättar Ulf Fahlén, en av redaktörerna för rapporten.

Hedarv har flera tidigare tidigare domar för ekonomisk brottslighet, bland annat i en nu konkursad firma som han ägde tillsammans med sin fru. Hans personliga brottshistorik är svår att koppla direkt till Comanches eller mc-miljön.

– Han är inte dömd för någon grövre brottslighet, men han är ledare för ett kriminellt gäng. Det är enligt polisen en organiserad kriminell verksamhet, och är man president är man kanske inte den som smutsar ner sig mest och begår de grövsta brotten, säger Ulf Fahlén.

Läs mer

– De som har maktpositionen i en kriminell organisation är väldigt sällan de som döms för den grövsta brottsligheten, man vill ju att andra tar de riskerna. Mc-gängen har extremt hierarkiska ordningar.

Comanches bildades så sent då stora delar av den danska Satudarah-sektionen bröt sig ur sitt internationella nätverk. Satudarah bildades 1990 av nederländska invandrare från ögruppen Moluckerna, och har länge haft ett våldsamt rykte. 

I Skandinavien har gruppen bland annat varit inblandad i mordet på den danska radioprogramledaren Nedim Yasar och mordet på köpcentret Emporia i Malmö 2022. Det senare beskrivs som en intern uppgörelse, där en medlem i gänget beställde ett mord på sin egen ledare. 

I maj 2023 lade ledningen för danska Satudarah ned klubben, efter ospecificerade ”oenigheter” med andra nationella avdelningar kring vilken riktning organisationen skulle gå i. Flera utländska klubbar hade sedan tidigare en koppling till Danmark, och följde med i splittringen. Det är dock fortfarande i Danmark som gruppen har sin största representation, komplett med en egen gangsterrappare – Amin Kevlar, med aliaset Atypisk.

– Det är ett av de mest ökända mc-gängen i Danmark, säger Dan Bjerregaard.

Samtidigt har Comanches expanderat snabbt internationellt. Flera andra klubbar i olika länder har redan rekryterats till den nya gruppen efter blott ett år, och Comanches finns i dag representerat på tre kontinenter. 

Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna

Den högsta ledaren i det internationella Comanches-nätverket är ”världspresidenten” Nadim Khan, med bakgrund i den danska sektionen av Satudarah.

– Han är den som drar i trådarna och som har det sista ordet, säger Dan Bjerregaard.

I dokumentären Brutalt brödraskap från tidigare i år beskrivs gruppen som ”en internationell klubb med utlandsfilialer, men som styrs till 100 procent av de danska mc-gängen”. Hösten 2023 beskrevs gruppens konflikt med andra mc-gäng i Lidköping som styrd av danska gängledare. Hösten 2023 uppger även Robert Hedarv på Facebook att han börjat arbeta i Danmark, men inte med vad.

– Den svenska verksamheten är än så länge bara 20–25 man, men de har ambitioner, och styrs av den extremt kriminella verksamheten i Danmark, säger Ulf Fahlén från Acta Publica. Dan Bjerregaard ger samma bild:

– Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna. Du kan inte ha en klubb utan att vara nära länkad till den danska organisationen.

Är det möjligt att vara ordförande i en Comanchesklubb utan att känna till vad det rör sig om för nätverk?

– För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.

Vilka fördelar kan det finnas för ett mc-gäng i att komma nära politiker?

– Om du är del av ett kriminellt nätverk eller gäng så är det alltid klokt att ha den här typen av kontakter. Jag säger inte att det är fallet här, men rent allmänt är det alltid bra att ha vänner på höga platser.

På den spanska polisens hemsida rapporterades i våras att en ledare i Comanches gripits för att ha varit involverad i transport och distribution av narkotika från södra till norra Europa med hjälp av skåpbilar. I Brutalt brödraskap beskriver en expert hur gruppen även har kontakter inom Thailands drogmarknad. En av gruppens svenska medlemmar dömdes i april i år till dagsböter efter att ha smugglat in 18 sprutor och 118 kanyler över den svenska gränsen.

Bland Comanches svenska medlemmar är flera dömda för brott, och många har en kriminell historia som sträcker sig bakåt i tiden innan bildandet av gänget. Gruppens ledare i Lidköping – där gänget är särskilt aktivt – dömdes 2023 för hot mot tjänsteman. En man i 40-årsåldern som beskrivs som ”nära lierad” med Comanches i Lidköping dömdes i juni till fängelse för grovt vapenbrott.

Tyska poliser konfiskerar en skylt tillhörande Comanches föregångare Satudarah. Foto: Henning Kaiser/AP.

Lidköping har blivit ett nav för Comanches i Sverige. Tidigare i år dök medlemmar från bland annat de danska, spanska och serbiska sektionerna upp i staden. Syftet var att hedra minnet av en Satudarahmedlem – som mördades innan splittringen – med en ”memorial run”, en minnestur på motorcykel genom staden. På bilder ett gruppfoto av deltagarna skymtar gruppens gangsterrappare Atypisk. Även Robert Hedarv närvarade vid mötet, skriver Expressen.

När researchföretaget Acta Publica inför valet 2022 granskade partiföreträdare med kopplingar till kriminella MC-gäng hittades 64 kandidater, varav fler än hälften var Sverigedemokrater. 

– Åtminstone två av dem ville inte ta tydligt avstånd från Hells Angels, och det finns exempel på flera personer utöver Hedarv, i Jimmie Åkessons direkta närhet och umgänge, som varit medlemmar i supportklubbar till Hells Angels, säger Ulf Fahlén från Acta Publica.

De två han specifikt syftar på är Thomas Krohn och Ulf Hansen, som båda spelar i rockbandet Ultima Thule. Båda har bakgrunder i den Hells Angels-nära Nyköpingsklubben Paschas MC, och har belönats med varsitt ”diamantmärke” som visar på lojalitet med Hells Angels. Ulf Hansen har varit ledamot för SD i Nyköpings kommunfullmäktige, och båda närvarade på Jimmie Åkessons ”hawaiifest” tidigare i år.

Rörelsen 08 oktober, 2024

Bostadspolitiken lägger samhället i ruiner

Nybyggda bostadshus vid Arenastaden i Solna kommun norr om Stockholm. Foto: Mickan Mörk/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Samhället gör inte annat än att göda segregation, klassklyftor, utsatthet och utanförskap. Vi tillåter att människor aktivt diskrimineras på bostadsmarknaden genom godtyckliga inkomstkrav. Är du till exempel sjukskriven, och inte redan har ett tryggt förstahandskontrakt, så kan du glömma att få ett. Trots att du antagligen redan betalar en högre hyra. Fast under otrygga förhållanden, förstås.

Ska man över huvud taget kunna bygga sig ett liv och en sund tillvaro så måste man få det mest grundläggande behovet av ett drägligt hem tillgodosett. Något som tyvärr bara är möjligt i dagsläget för de redan privilegierade. 

I praktiken fungerar hyresvärdarnas policyer och krav för uthyrning – som ofta står i konflikt med varandra – som ett systematiskt och effektivt filter för att sålla bort ”fel” klientel. Ett filter som kan appliceras på alla sociala grupper, men som riktar in sig på specifika. Segregationsforskningen lyckas återkommande identifiera att hushåll med begränsade resurser har mindre möjlighet att förverkliga, eller alls ge uutrymme åt, preferenser eller val av bostad. Klasskiktet du har blivit placerad i dikterar var, hur och om du får bo.

De som står i kö hos Stockholms Bostadsförmedling och känner igen sig vet vilket helvete jag talar om. Med fler än 400 sökta lägenheter kan jag själv vittna om vad det gör med en person. 

Då har jag inte ens nämnt de etniska och demografiska aspekterna.

Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva
ett värdigt liv. 

Sedan blir vi förvånade? När de utsatta börjar inse att de inte alls har samma möjligheter och villkor. När det blygsamma hoppet dör, och insikten om ens låga värde i den så kallade gemenskapen biter sig fast. När problemen rinner över kanten, och sveper in över de annars ointresserade privilegierade. 

Vi blir förskräckta när det systematiska förtrycket som orsakat allt, inte längre kan förvisa och isolera problemen till så kallade utsatta områden. Vi blir förfärade över att det leder till allt större socioekonomiska problem. Där friska blir sjuka, sjuka blir sjukare, hemlösa eller till och med kriminella. I jakt på det vi sagt att alla har rätt till. 

Det talas hela tiden om förebyggande åtgärder kring kriminalitet och andra problem. Få bort barn, unga och vuxna från fel sorts miljöer, heter det. Erbjud sysselsättning, utbildning och aktiviteter, skriker alla. 

Men var är bostadspolitiken? Var är all nödvändig reglering? Upplåtelseform, pris, storlek och läge kombinerat med bostadsområdens sammansättning, samhällsfunktioner, etnisk diskriminering – och påtaglig självsegregation hos de rika – får inte fortsätta diktera samhällets levnadsvillkor. Ska vi skaffa oss nya verktyg för att lösa något alls krävs det att vi börjar i änden av våra urgamla problem.

Läs mer

Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva ett värdigt liv. Där människors behov sätts i centrum och där vi bryter de barriärer som förhindrar att vi når det trygga, sammanhållna samhället vi påstår oss vilja ha. Annars blickar vi snart tillbaka på dagens sorgliga situation som om det vore en vacker era. 

Inrikes/Krönika 07 oktober, 2024

Palestinademonstration i Borås den 17 augusti, arrangerad av Palestinian Vision Society. Foto: Adam Ihse/TT.

En lördag i Jordandalen. Vi stod på ena sidan ravinen, slitna av osömn efter en natt på en bar i Ramallah. Några kokade kaffe över en eld. De som var orädda hoppade rakt ut i floden som forsade nedanför.

På andra sidan stod en familj med solhattar knutna under hakorna. Bosättare. De hade plötsligt klättrat ned för en smal trappa uthuggen i berget. Om jag minns rätt hade de sin hund i en ryggsäck. De ropade att det var deras mark och att vi borde dra. Vi svarade något om deras mammor. När vi senare kom till parkeringsplatsen väntade militären på oss. Bosättarna hade ringt och hittat på att vi hotat och kastat stenar. Det jag minns mest är erfarenheten av vanmakt.

Tobias Billström är inte längre utrikesminister. Det var väl bra. Hans pressekreterare Anna Erhardt skrev ett personligt hejdå på Linkedin om utrikespolitik som avhandlats i tågvagnar mellan Polen och Kiev, om sprit och sommarstugor, fermenterad haj på Island och allt det andra. Som ”att försöka förstå sig på situationen i Mellanöstern och bidra med en lösning”.
Va?

Där kom den i oväntad form, bekräftelsen på att magkänslan hade stämt. Inte bara ”förstå” utan ”försöka förstå”. Den svenska reaktionen på Israels svar mot Hamas har vägletts av kompakt okunskap.

En av de många känslor som vi tvingats hantera under det senaste året är maktlöshet – eller maktens bortvända arrogans. Dess enfaldiga förståelse av världen. Dess förenklingar och förhalningar. Dess oförmåga att fatta rätt beslut.

En tjänsteman med insikt i effekterna av Sidas beslut att frysa stödet till Unrwa berättade för mig på ett informellt möte i Gamla stan i somras om förstörda relationer med organisationerna i Gaza. Hur kan ni lämna oss i sticket? Nu?

Det är vanligt att nya studenter jag undervisar på universitet upplever analys och egna slutsatser som tyckande. Även andras analyser. Det känns subjektivt, säger de skeptiskt. Över åren tränar de upp sina analytiska färdigheter, vilket ju är poängen med studierna. Men ministrarna verkar inte göra samma resa.

I samband med riksmötets öppnande 10 september sade den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard till Aftonbladet att frågan om Israels svar på Hamas terrorattack är en fråga för domstolar. Vad är politiken?

Kvar finns människorna i rörelsen: demonstrationerna, manifestationerna, namninsamlingarna. Stödet vi ger varandra. Trösten.

Ibland ropar vi ‘Netanyahu, småbarnsslaktare’. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden.

Det här året är vi många som minns årstiderna genom folkmordet. Det var kallt i december, solen hann alltid att gå ned före demonstrationen var framme vid ambassaden på Djurgården. I juli var det dammigt och varmt. En fraktion har brutit sig ut. Säkert flera som jag inte känner till. Rörelsen klyvs.

Ibland ryser jag när demonstrationståget skriker ”krossa sionismen”. Vilken sionism, tänker jag? Vilken del av den? Det ekar så hårt mot husfasaderna.

Vänd er till era makthavare i stället, tänker jag. Vad tjänar det till att skrika slagord mot en nedsläckt ambassad? Samtidigt, ropat från djupet av vissa själar är det den allra sannaste sanningen, det enda som går att säga som inte skorrar falskt.

Vi är så många och så olika. Orden tar så olika form i våra munnar. Palestinarörelsen är anklagad, splittrad, oense. Vissa är radikala, andra pragmatiska. Världsfrånvända? Mesiga? Hur kan det inte vara så när så mycket står på spel.

Den första demonstrationen var på Sergels torg några dagar efter Hamas terrorattack. Under oförlåtande brungrå himmel stod själar sida vid sida. Tystnad, ångest. Så många döda redan. Kramar. Är du också här?

Ibland ropar vi ”Netanyahu, småbarnsslaktare”. Det är grovt. Men inte lika grovt som morden. Ibland ropar vi ”Palestina, Palestina. Dina bekymmer är också mina”. Rörelsen binds samman av solidaritet. Ett ord som känns vintage.

Läs mer

Det är Palestinas förbannelse att det är så vackert. Det är så satans vemodigt när solen sänker sig över Medelhavet och kullarna byter färg från gröna och bruna till en färg som inte har ett namn. Det är så magiskt skönt och friskt att vada genom smaragdfärgade oaser som springer fram ur djupa klippdalar. Be mig inte berätta om när mandelträden blommar i februari.

Ja, Palestinarörelsen är mångröstad. Solidaritet kräver inte detaljerad samsyn. Men i motsats till den distanserade ickepolitiken som förts från svenskt håll utgörs dess kärna av erfarenhet. Det är ett underskattat begrepp.

Jag är rädd att politikerna saknar erfarenhet och därmed förståelse. I de stunderna är jag tacksam för varenda människa som tågar framåt i leden vecka ut och vecka in. Oense och förenade.

Kultur 06 oktober, 2024

Arga tjejer är ute

Foto: Chris Pizzello/AP

Rojin Pertow läser riot grrrl-ikonen Kathleen Hannas självbiografi och saknar tiden då feminism var ett uppror.

Coolhetskapitalet borde ha en självklar plats bland Pierre Bourdieus övriga kända kapitalteorier. Att vara cool är en helt annan sak än att vara snygg, viktig eller rik. Den coola är oemotståndlig men behöver inte vara vacker. Folk följer en och lyssnar på en, utan att man säger något viktigt. Man blir uppmärksammad, men utan att det omsätts i pengar. Det finns inga synonymer, men alla vet vad det innebär att vara cool. Det uppenbarar sig som en överjordisk närvaro.

Någon som är extremt cool är Kathleen Hanna, som gjorde sin debut som sångare i Bikini Kill. Bandet var stilbildande i Olympia, 1990-talets alternativmusik-Mecka i Washington. Legenden säger att det var hon själv som myntade begreppet riot grrrl, som fick ge namn åt den feministiska tjejpunken som utvecklades där.

I maj i år släpptes Kathleen Hannas självbiografi Rebel girl (Ecco, 2024), en rasande, rafflande resa från hennes barndom, via struliga ungdomsår, genom det stora genombrottet som frontfigur för punkrevolutionen och tillvaron efteråt. En rak biografi, inte skriven för att sommarpratsskryta utan för läsaren att tänka med. Visst, Hanna är rockstjärna och det innebär en del skrönor om turnélivet, andra rockare som gjort dråpliga saker, bråk och självförhärligande av amerikanskt snitt. Men likt många artister ur hennes generation som slog igenom under det tidiga 90-talet kände hon avsmak gentemot kändislivet. I kapitlet ”Here we are now, entertain us” beskriver hon vännen Kurt Cobains död som delvis orsakad av ett kändisskap han avskydde. Hanna ville inte ha glamour och pengar, utan samhällsförändring genom konst.

Det var kanske inte naivt 1992, när Bikini Kills första skiva släpptes, men sedan dess har synen på konst som motståndshandling förändrats. Det är, helt enkelt, inte coolt längre. Efter landvinningarna för andra vågens feminism, såsom p-piller och dagis, fokuserade den tredje vågen på mer informella fenomen som påverkade kvinnors liv negativt. Riot grrrl:sen tog tillbaka den kvinnliga sexualiteten genom att klä sig utmanande men ändå vara ”fula”. Typ ha bikini och kort kjol utan att ha rakat sig, eller visa upp sin degiga bleka kropp utan ursäkter. De var tidiga med kroppspositivismen som 20 år senare skulle bli en del av fjärde vågens feminism. Det oapologetiska – vägran att be om ursäkt för sig – var en av huvudfårorna i 90-talets feminism. I Sverige kulminerade inställningen i den ikoniska antologin Fittstim, där bland andra Linda Skugge var medverkande och redaktör.

Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande.

Liknelserna mellan Skugge och Hanna är flera. De var båda galjonsfigurer för den tredje vågens feminism, kulturskapare och ansedda som vansinnigt coola. Kathleen Hanna fortsatte efter Bikini Kill med electroclash-trion Le Tigre, men drog sig tillbaka efter en utdragen kamp mot borrelia.

När hon satte i gång musikskapandet igen på 2010-talet så hade det kulturella och politiska landskapet hunnit förändras. Att skriva med läppstift på kroppen och skriksjunga om dumma snubbar är inte längre revolutionerande. Att påpeka att tjejer är bäst har sedan Beyoncé 2011 skaldade att vi styr världen blivit hopplöst ute. Det finns också tecken på att jämställdheten faktiskt kommit långt på 30 år. År 2022 var 61 procent av studenterna på svenska universitet kvinnor, sex av åtta partiledare var kvinnor 2021, fem av tio bästsäljande författare är kvinnor 2024. Men våldet mot kvinnor ökar också, och i världens mest jämställda land, Sverige, tjänar kvinnor fortfarande 10 procent mindre än män. Linda Skugges senaste dagbok, 50: Lämna mig inte, kallades i Dagens Nyheter (28/6) för ”litterärt undermålig knulljournal”.

Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande. Texter som ”My baby loves me, I’m so happy. Happy makes me a modern girl. Took my money and bought a TV. TV brings me closer to the world”, till ett enkelt viskomp för tankarna till isolering och möjligen relationsvåld. Band som Bikini Kill, Huggy Bear och Bratmobile tog alla upp 60-talets kampsångstradition, men i stället för akustisk gitarr och munspel använde de ilskan som instrument. Arga gitarrer, arga trummor, arga röster.

Politisk konst är en balansakt. Konsten har inget inneboende politiskt uppdrag, men politisk estetik utan ideologi är tandlöst. Samtidigt har konsten, till skillnad från politiken, privilegiet att vara mångtydig. Eftersom feminism i första hand är politik så är det tydligt vad den vill. Men omvandlat i estetik, där mångtydighet betraktas som en kvalitet, blir det svårare att behålla både konstnärlig integritet och tydlighet i budskapet. Som all konst är feministisk kultur beroende av kontext, avsändare och mottagare. Ett nytt exempel är metoo-monumentet ”Listen” i Umeå, ett glänsande rött rytande kattdjur skapat av konstnären Camilla Akraka. ”Ett sätt för Umeå att markera kommunens ställningstagande mot sexuella trakasserier” skriver Visit Umeå på sin hemsida. Ett övertydligt budskap om raseri som motstånd: ”rör mig inte”. Hade verket placerats i Andrew Tates trädgård hade det tolkats på ett annat sätt.

Läs mer

Det feministiska rastret ligger i dag, bortsett från ett litet uppsving på 10-talet, lösare över kulturen än på 90-talet. Mäns våld mot kvinnor och lönegapet skvalpar med genom alla tider som ett munsår, men till och med Kathleen Hanna avslutar sin bok med att konstatera att hon egentligen helst vill hålla på med musiken för sin egen skull, för det får henne att må bra. Hon har svepts med i dagens självhjälpsfilosofi om att blicka inåt och prioritera välmående. Det är synd, det ena utesluter inte det andra. Det är fullt möjligt att leva ett gott liv och vara radikal samtidigt.

Bikini Kill har varit med mig sedan Kathleen Hanna för första gången skrek ”rebel girl you are the queen of my world” i min Ipod på 00-talet. Tio år senare klev jag in på det första repet med mitt punkband och sade ”jag vill att vi ska låta som om Glenn Danzig sjöng i Bikini Kill”. Under det decennium som hade passerat hann jag läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, plugga genusvetenskap och jobba på kvinnojour. Jag säger inte att allt var Kathleen Hannas förtjänst, och likt många feminister har jag har min mamma att tacka för mycket. Men den kombination hon stod för – coolhet och uppror – är fortfarande dynamit.

Rörelsen 04 oktober, 2024

Lundström blir megafon för drevet mot vänstern

Familjer till gisslantagna israeler samlades i februari utanför Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. I maj beslutade domstolen att utfärda arresteringsordrar mot Hamas ledarskikt såväl som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant. Foto: Martin Meissner/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Catrin Lundström undrar i en insändare i Flamman (15/8) om solidariteten kräver ”att sexuellt våld förnekas” där hon kritiserar min bok 7 oktober – Hamas mot Israel (Vaktel förlag, 2024).

Sanningen är krigets första offer. Netanyahu påstod omedelbart efter dådet att man funnit 40 halshuggna bebisar och Biden att han sett bilderna, vilket Vita huset snabbt dementerade. Det förekom mycket våld 7 oktober, troligen också sexuellt, vilket framkommer av Pramilla Pattens FN-rapport, som var organisationens svar på högljudda manifestationer med parollen: ”Våldtäkt är ett brott, men inte om du är judinna.”

I rapporten står att det finns ”indicier som kan tyda på vissa former av sexuellt våld, inklusive könsstympning, sexualiserad tortyr” (§84), men den avfärdar en del vittnesmål och systematiskt könsstympning. Ordvalet är försiktigt. ”Missionen kunde inte fastställa utbredning och ansvar” av det sexuella våldet och föreslår en ”fullfjädrad utredning” (§85). Alltså långt från att bevisa ”systematiskt och utbrett sexuellt våld”, trots tusentals foton och videon, från övervakningsfilmer och Hamas kameror (§34). Det moderna Israel har inte presenterat några forensiska bevis (§10).

Lundström säger att ”ett par detaljer fick dras tillbaka” i  New York Times artikel, 28 december, ”Screams without words. I själva verket ifrågasatte huvudpersonen Gal Abdushs systrar artikelns kärna i radion dagarna efter publiceringen. De förklarar varför det är inte troligt att systern våldtogs och hävdar att Times intervjuade familjen ”under falska förespeglingar”. Det Lundströms beskriver som ”feltolkningar av otränade observatörer” är rena fabriceringar av Yossi Landau från religiösa responsorganisationen Zaka och andra. Han är inte ensam: översten Golan Vach påstod att han såg ”åtta brända bebisar” och löjtnant Yaron Buskila att ”jag såg bebisar hängda i en tvättlina”. Den 7 oktober dog, vilket är skrämmande nog, två bebisar.

Enligt Lundström insinuerar jag att Israel ”stod för morden på civila”. Inte alls. Jag visar att en del israeler dödades av IDF. Helikopter och drönare fick fria händer och stridsvagnar var inne i kibbutzer. I Pessi Cohens hus i Beeri dödades 12 kidnappade israeler av en tankgranat. 

Yoav Zitun skrev den 12 december i israeliska tidningen Yedioth Ahronoth: ”Människor dödades och sårades av egen eld den 7 oktober. IDF tror att …det skulle inte vara moraliskt sunt att utreda incidenterna på grund av det enorma och komplexa antalet”. Texten talar för sig själv. 

Israel talade om 1 400 döda, sedan sänktes siffran till 1 200. Mark Regev förklarade att dessa 200 var så illa brända att de inte kunde identifieras. Det kan bara vara resultatet av tungt artilleri, som Hamas inte har. Troligen Hellfiremissiler från helikopter och drönare. Alltså: Israel trodde själva att de hade döda sina egna. Detta är ingen hemlighet i Israel, där alla känner till Hannibaldirektivet om att använda alla medel för att förhindra att Hamas tar fångar, som Haaretz rapporterade om den 7 juli.

Människorättsorganisationen Physicians for human rights Israel (PHR) återgav vittnesmål de fått av centra för sexuellt våld, men i ett förtydligande i maj 2024 beklagar man att ha tagit upp vittnesmålen eftersom dessa inte kunde beläggas. PHR sammanfattar: ”Sedan den 7 oktober har den israeliska regeringen och andra utnyttjat rapporter om sexuellt våld på ett manipulativt och cyniskt sätt. Rapporterna använts som del av en kampanj för att avhumanisera palestinier och som propagandaverktyg för att rättfärdiga Israels brutala militära angrepp … Sexuellt våld och påståenden om det får aldrig användas som vapen i krig eller propaganda.” 

Varför har Israel, enligt en FN-rapport den 10 juni, ”vägrat att samarbeta”, ”hindrat sjukvårdspersonal och andra från att ta kontakt med kommissionen” och ”nekat FN tillträde till landet.”? 

Jo, för att det inte handlar om sanningen, utan om skräckpropaganda. Professor Lundström raljerar över min brist på akademiska meriter men hanterar informationen oseriöst och gör sig megafon för krigspropaganda och drevet mot vänstern.

Ernesto Katzenstein är skribent och debattör.

Catrin Lundström svarar direkt

I min artikel gör jag – till skillnad från Katzenstein – inte anspråk på Sanningen om den 7 oktober. Däremot för jag ett resonemang om hur vänsterns förminskande av Hamas sexuella våld hållit tvivlet levande. Inget om döda bebisar. Det vore klädsamt om Katzenstein intresserade sig för det mödosamma, etiskt komplexa, arbete, som fortfarande pågår i Israel bland experter och kvinnoorganisationer efter kaoset den 7 oktober, i stället för att plocka isär spridda fakta och sätta ihop dem igen efter eget huvud.

Physicians for Human Rights (PHR) kritiserade exempelvis enbart krigsretoriken, utan att bestrida de framlagda beläggen, eftersom de helt enkelt inte arbetar med dessa frågor (jag talade med dem förra veckan). De specialister – med verkliga kunskaper om konfliktrelaterat sexuellt våld – som fortfarande utreder händelseförloppet, gör det med respekt för offer och efterlevande. För dem var det därför ingen triumf att The New York Times publicerade ett foto av en blodig kvinnokropp som ett sista framträdande minne av hennes liv.

Samtidigt frågar jag mig vilken evidens som Katzenstein skulle acceptera? Visst kritiserades bristen på forensiskt stöd i The New York Times artikel, men främst för att dess stora genomslag riskerade att legitimera kriget i Gaza. När journalistikprofessorn Laurel Leff går igenom ordväxlingen mellan The Intercept och The New York Times undrar hon vad som egentligen var fel i artikeln, och hur den kunde anses så kraftfull att den – allena – understödde ett ”folkmord”. Hade det sexuella våldet inte hänt? Var det oviktigt, eller icke-systematiskt?

I dagarna släpps en film av Eden Association innehållande ett 50-tal kvinnoröster om den 7 oktober (”October 7 HerStory”) samt en bok av Haaretz reporter Lee Yaron som bygger på 100 vittnesmål från överlevande. Men jag gissar att inte heller dessa kommer att övertyga den som är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober”. Vad finns det mer att tillägga med den utgångspunkten?

Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.

Kultur 04 oktober, 2024

När apan möter elden

”Podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri.” Var tredje avsnitt av Apans anatomi blir prenumerantbonus.

Sedan september produceras podden Apans anatomi i samarbete med Flamman. Vi ställde tre frågor till Mathias Wåg, som står bakom podden.

Varför heter podden Apans anatomi?

– Det är från ett Marx-citat, från Grundrisse. Att historien (apans anatomi) inte förklarar den komplexa nutiden (människans anatomi), utan tvärtom. I praktiken innebär det att spana efter tendenser från framtiden som kan förklara nuet. Jag har alltid gillat marxismen mer som sökande efter en väg framåt än en bakåtblickande historiefilosofi.

Vad tycker du att Flamman tillför vänstern?

– Flamman står nära Vänsterpartiet och det rödgröna blocket, men kan tänka fritt utanför och kan peta där det svider för vänstern. Flamman är den trögrörliga vänsterns utforskande och nyfikna känslospröt som sonderar terrängen.

Du sitter ju även i vår styrelse. Hur känns det att ta ännu ett steg närmare Flamman?

– Mitt projekt med podden är att undersöka relationen mellan sociala rörelser och partier, hur rörelser kan påverka partier och hur rörelser som saknar politisk representation utvecklas. Jag tänker att podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri. När apan möter elden kan spännande saker ske.

Det senaste avsnittet av Apans anatomi heter ”Inbördes krig”, och är tillgängligt även för icke-prenumeranter.

Avsnittet går att lyssna på här.

Kommentar 04 oktober, 2024

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup anländer till sin bröllopsfest i Slottslängorna Sölvesborg på lördagen. Foto: Johan Nilsson / TT.

Under lördagen bjöd Jimmie Åkesson och fästmön Matilda Kärnerup in till bröllop i SD-ledarens hemort Sölvesborg. Festen var påkostad – trots årslönen på 1,6 miljoner kronor önskade sig SD-ledaren endast pengar i bröllopsgåva.

”Om Ni ändå vill ge oss något utöver detta, tar vi – istället för presenter – gärna emot valfritt bidrag till evenemanget och kommande bröllopsresa”, skrev paret i inbjudningen. 

I söndags anlände gästerna till Slottslängorna i Sölvesborg, intill ortens borgruin från senmedeltiden. Utöver ett slagsmål ska festen ha gått lugnt till.

Bland de fem hundra gästerna fanns flera välkända ansikten. Ebba Busch, vice statsminister och ledare för Kristdemokraterna, var en av dem som deltog, medan Tidökollegorna Ulf Kristersson och Johan Pehrson stannade hemma. Statsministern motiverade beslutet med att han och Åkesson ”inte är privata vänner”, skriver Expressen.

Från Sverigedemokraterna närvarade profiler som Richard Jomshof, Rebecka Fallenkvist, Jessica Stegrud och Jörgen Fogelklou – den sistnämnda iförd skelettmönstrad kostym. Även den medieprofilerna Henrik Jönsson och Jan Emanuel var på plats. 

Men det fanns andra intressanta namn på gästlistan. Erik Almqvist, tidigare chefredaktör för den högerextrema nättidningen Exakt24, tog flyget upp från Budapest för att lyckönska sin tidigare partikamrat. 

(mer …)