Kultur-kulturen verkar ofta löjlig. Kulturtanter med stora örhängen fnissar man åt. Kulturfarbröderna är förstockade. Unga arty människor avskrivs som trendslavar, hungriga på karriärer och status. Hela det där gänget med svartklädda så kallade konässörer förefaller hopplöst världsfrånvänd.
Det är inte så konstigt i ett samhälle så hårt specialiserat som vårt. Här har vissa möjlighet att använda all sin tid till kultur. Vi andra tittar på dem utifrån och undrar vad de håller på med egentligen. Tiden slukas upp av våra egna jobb. Varufieringen av kulturen slår heller inga broar direkt. Vi förväntas köpa kulturen, konsumera, inte producera. Så när kulturarbetarna väl tilltalar oss verkar de ofta ha två syften, att bekräfta sin egen position som specialister och att få våra pengar. Då är cynism och fniss ett skönt motvapen. Problemet är att kulturen borde vara vår. Konst är de facto sjukt roligt, en mänsklig lust liksom. Ibland kan man få en känsla av precis hur stor potential den har. När Modernista och ABF bjuder in till en litterär salong med namnet Souterräng låter det däremot både världsfrånvänt och exkluderande. Hypertrendig lokal full med genomskinlig plast i pastell och vackra människor i svart gör inte heller att man känner sig helt bekväm i sina jobbkläder. Någonstans har sortering skett, exakt var kan diskuteras.
Ändå händer något väldigt vackert när de väl börjar vända och vrida på Sara Lidmans Bära mistel uppe på scen. Förlåt mig en väl söt metafor kanske, men romanen skjuter faktiskt skott, upp och ut igenom publiken. När de läser Lidman. När den första kommenterar och sen den andra, och den tredje. När de kommenterar varandra. Då händer det jag lärt mig kan hända men inte ofta upplevt. Socialiteten sätts i kraft. Romanen blir mark för ett gemensamt avstamp. Vi tänker ihop. Samtalet ger oss långt fler tanketrådar och knytpunkter i vår förståelse än vad vi någonsin skulle kunna få till på egen hand. Min kompis bredvid mig klottrar febrilt ned nya ideer i sitt anteckningsblock.
På väg därifrån, nedtrillad på ett slitet tunnelbanesäte, tänker jag att jag fått en känsla av den stora potentialen, att jag är glad att jag satte mig där som en katt bland hermelinerna. Samtalet drog ut tankeinnehåll från kultur-kulturen och satte in det i mina vardagstankar. Det producerade något som finns kvar där nu. Jag fick vara medproducent. Inte så löjligt alls faktiskt.