Humanitär imperialism. Det är så Jean Bricmont kallar ”den nya vänsterns” omfamnande av idén om att de mänskliga rättigheterna om yttrandefrihet och demokrati står över alla andra värderingar och idéer. Att detta gör invasioner och krig mot länder som bryter mot dessa rättigheter inte bara berättiagde utan i flera fall till en plikt för västerländska demokratier, så som i Kosovo, Afghanistan eller i Irak.
När nu till och med borgerliga media i Sverige är ute efter Carl Bildt för att han ”verkat för Irakkriget” kännns det kanske underligt att ge ut en bok som i första hand polemiserar med en vänster som gör samma sak. Finns en sådan överhuvudtaget?
Jo, den var länge högljudd i Frankrike och hade återverkningar också på den svenska vänstern som vacklade betänkligt i sina ställningstaganden mot ockupationen som följde kriget.
Vad Bricmont, som till vardags är professor i teoretisk fysik i den fransktalande delen av Belgien, gör i sin bok är närmast att med argumentationsanalys som metod såga itu den inställning han kallar ”det största hindret” för vänsterns utveckling och i förlängningen en bättre värld. Men Bricmonts bok blir inte ännu ett defensivt nej i krigsdebatten utan skissar faktiskt på ett, om än grovt, alternativ till interventionerna och i fölängningen världsordningen.
Han tar avstamp i varje lands rätt till självbestämmande och menar att det är på ytliga grunder som vänstern (och naturligtvis högern) kommit till slutsatserna att det är bättre för medborgare i diktaturer att bli invaderade än att fortsätta leva under nuvarande styre. Han går mycket hårt åt den blindhet som gör att västvärlden bedömer hundratusental mördade irakier annorlunda än tusentals mördade Kosovoalbaner. I det första fallet är det ”nödvändiga offer”, i det andra oacceptabelt folkmord.
Han går hårt åt organisationer som Läkare utan gränser och dess ledare Bernard Kouchner för att vara pådrivande för krig men även organisationer som Human Rights Watch för dess acceptans av anfallskrig och mord i Irak.
Hans förslag om att i stället satsa på en nybildad organisation för ”Imperialism Watch” är uppfriskande.
Han lyfter fram den blindhet för den koloniala förhistorien som präglat många västerländska analyser vid inbördeskrig och övergepp mot mänskliga rättigheter i Syd och pekar på att ett brott mot nykolonialismen i förlängningen är långt viktigare för länder med interna kriser än intervetioner.
Frågan om humanitär imperialism har splittrat stora delar av vänstern. Den är en så stor stötesten att det vid sidan av försvaret av välfärdsstaten kanske är hela världens vänsters största fråga. Teorin om (vissa av) de mänskliga rättigheternas primat har slagit rot inom socialdemokratin där den försvaras både i kulturradikala Arenas spalter som i riksdagens korridorer av folk som försvarspolitikern Håkan Junholt. Titta bara på den senaste reklamen för det svenska försvaret, där huvuduppgiften verkar vara att genomföra val i afrikanska länder.
Därför vilade ansvaret efter Irak-kriget extra tungt på vänsterpartiet som den enda egentliga parlamentariska vänstern i landet. Det var ett ansvar partiet inte alls stod pall. Så mycket av boken känns som skrivet för det vänsterparti som i Sveriges parlament via Ulla Hoffman jublade ikapp med USA-ockupanterna över att dess lakejer fällde Saddam-statyer och firade ”friheten”. För Lars Ohlys katastrofala yttrande efter angreppskriget att han ville att USA-ockupanterna skulle vara kvar i Irak en tid ”för att undvika inbördeskrig”. Det valhänta hanterandet av antikrigsoppositionen gjorde att partiet hamnade offside i en fråga som borde varit given som profil. För att inte tala om ledande vänsterpartisters stöd till det irakiska kommunistparti vars första reaktion på utländsk ockupation var att sätta sig i ockupanternas ståthållare Bremers lydregering.
Bricmont ger också en känga åt den andra sidan, som han kallar ”Stöd X”. Han menar att huvudfrågan alls inte är huruvida man skriver på att man stödjer den ena eller den andra rörelsen, heller inte vad gäller motståndet i Irak. Här lyfter han fram hårda faktaöverväganden. Vad gynnar det motståndet i Irak, annat än symboliskt, att jag uttalar mitt stöd för den eller den andra gruppen? Det viktiga, anser han, är det principiella erkännandet av alla folks rätt till motstånd mot ockupation. Den inställningen i Sverige hade antagligen lett till betydligt mindre motsättningar inom antikrigsrörelsen.
I likhet med Thage G Petterssons utskällda Expressen-artikel om den svenska neutraliteten är utgivningen av en bok som denna ett gott tecken i tiden.
