Vänsterpartiet gick i valrörelsen 2006 ut med en mycket hård kritik mot de avregleringar och privatiseringar som skett. Men när det gällde landets minst populära populära avreglering – elmarknaden – pratar partiet med mycket små bokstäver. Det är nästan så man misstänker att det finns en strategi att undvika populära frågor att driva. Kanske beror passiviteten kring elfrågan på tron på att det denna fråga enbart handlar om en konflikt mellan ett kortsiktigt konsumentintresse och vårt långsiktiga intresse av överlevnad. Men det vi har idag är varken miljövänlig eller konsumentvänlig politik. Därmed kan det inte vara vänsterpolitik.
Elfrågan är komplicerad, för den innehåller en mängd dimensioner. Med tanke på hur vår el idag produceras är ett så lågt elpris som möjligt inte önskvärt. Ett lagom högt pris uppmuntrar till energisparande. Men de svenska elpriserna är inte lagom höga: de är instabila och alldeles för höga – och det gäller framförallt de som bor i villa. För den som tror att villaägare är speciellt rika människor är det dags att tänka om: utanför storstäderna är det inte alls sant. De enda som avnjuter låga elpriser är storföretag, som har privilegiet att förhandla fram (hemliga) kontrakt med elbolagen. Men även om det är hushållen som kanske har den största potentialen för energisparande tillsammans finns det många av företagen som skulle kunna göra betydligt mer. Det mesta är alltså bakvänt.
Och det mesta beror på avregleringen och integrationen i den europeiska elmarknaden. Avregleringen har resulterat i privat oligopol som pressat priserna uppåt. Det är ett faktum att kommunala elbolag idag håller lägre priser än de tre stora bolagen Vattenfall, Fortum och Eon. Integrationen i den europeiska marknaden har lett till att Sveriges elkraft köps upp av utländska storföretag: vilket höjt priset betydligt mer än ständningen av en reaktor i Barsebäck.
Ett slutligt fiasko är att statens eget bolag inte agerar för att maximera miljövinsterna. Samtidigt som Vattenfall inhöstar miljardvinster, investeras företagets pengar i brunkolsproduktion utomlands.
Människor förstår i dessa dagar av klimatdebatt mycket väl att el inte kan tillåtas produceras med stora utsläpp som följd. De är beredda att betala för det. Men de är inte beredda att betala för bonusar till eldirektörerna – därav ilskan. Staten agerar med Vattenfall som en traditionell storkoncern: vinsterna som pressas ur konsumenterna rinner ut i skattesänkningar.
Idag tillåts miljarder av konsumenternas pengar försvinna i aktieutdelningar och tveksamma investeringar. Med demokratisk och intelligent kontroll över energiproduktionen skulle det inte behöva ske. Då skulle varenda krona kunna investeras för framtiden, samtidigt som varenda onödig krona skulle återgå till konsumenterna. Argumenten för en återreglering eller förstatligande av energisektorn blir alltså starkare, inte svagare med de brännande klimatfrågorna.
En elproducent som inte har vinstintresse eller ständigt måste vinna marknadsandelar kan bidra till effektivt energisparande. Ett brett program för att distribuera halogenlampor, elektroniska termostater, värmepumpar och andra energisparande tekniklösningar till hushållen skulle behövas. Men var finns det intresset idag? En effektiv kampanj för energisparande skulle vara direkt dålig för elbolagen, indirekt för den svenska staten.
Det är förstås bra att till och med borgerliga politiker och storföretagsledare idag förstår nödvändigheten av att göra något på klimatområdet. Men det betyder inte att deras lösningar blir bra. Grundpelaren i EU är att stärka konkurrenskraften hos unionens företag: en mäktig lobby av flygbolag pressade för en månad sedan tillbaka förslag som kunde uträttat något på flygtrafikområdet. Den stora lösningen för många EU-länder ser ut att bli kärnkraft, något som skenbart lättar på trycket att ställa om till miljövänliga konsumtionsformer.
För den som tror klimatfrågan är säker i borgerliga händer är det dags att tänka om.