Den för några år sedan bortgångne Strejkledaren, Kommunalpolitikern, Byggmästaren och Tornedalssonen från Kengis, Arne Ylipää, skriver i sin bok ”De mörka åren” om det stora sveket mot Tornedalen. Boken har av hans belackare och likasinnade gelikar särskilt i det socialdemokratiska partiet utmålats som ett själviskt ömkande och självförhärligande memorandum. Just detta har varit ett av de många utstuderade sätt att svärta ner sin motståndare eller försök att förringa hans betydelse och breda insatser i den radikala arbetarrörelsen i Tornedalen.
Han beskriver hur arbetstillfällena i mitten av 1900-talet minskade kraftigt efter skolbyggnadernas färdigställande vid sidan om basnäringen- skogsbruket- i Pajala kommun. Arbetstillfällena var på upphällningen och strömmen av bygdens ungdomar med enkel biljett söderut hade skjutit fart. Samtidigt hade regeringens talesmän i en följd av valrörelser garanterat ”full sysselsättning för alla”.
Inom Tornedalskommunerna kämpade arbetarrörlsens vänster hårt för nya arbetstillfällen med gruvbrytning i Kaunisvaara, farbara vägar, järnväg, tillvaratagande av täljstenen i Lautakoski mm. För min egen del hann jag också närvara vid ett antal fackliga och politiska konferenser i kampen för nya arbetstillfällen som gruvbrytning, lövmassefabrik m.fl. innan jag också tvingades flytta med svältens bokstavligen gastkramande plågor i mage och reskoffert.
Ylipää skriver hur ”sakkunniga politiska makthavare” från staten med landshövding, arbetsmarknadsstyrelse och andra läns- och kommunala regeringstrogna ledarprofiler genomförde allmänna möten med mottot ”Tornedalen i centrum”. Med denna slogan som motto förväntade sig många Tornedalingar att äntligen skulle Kaunisvaara igångsättas, en lövmasse- fabrik byggas, vägarna breddas och göras farbara samt ett transportnät med järnväg utvecklas för malmen och skogen. Det var visionerna.
Men så fort den första ”regeringstalaren” kommit en bit fram i temat, fortsätter författaren, förvandlades optimismen hos allmänheten i djupaste pessimism. I en enda mening var malmen i Kaunisvaara inte vatten värt. Den låga järnhalten och den höga fosforhalten med orimligt höga anläggningskostnader med många andra negativa omständigheter talade med all tydlighet mot gruvans öppning. Denna mening fortsatte kommunernas regeringstrogna lakejer att trumma i befolkningen, som en varning genom att bagatellisera Kaunisvaaragruvans betydelse som försörjningsobjekt med följande: ”Det är av ringa betydelse – och ingen räddning för Tornedalen – att man sysselsätter 250 – 300 man vid gruvan i Kaunisvaara”.
Jag kan erinra mig liksom många andra minnesgoda, att även andra projekt som var aktuella bagatelliserades på ungefär liknande sätt.
Detta kunde Ylipää inte låta passera opåtalt, varför han framhöll: att då det nu enligt statsmakternas förmenande är helt orealistiskt att lösa bygdens försörjningsproblem med Kaunisvaara gruvans öppnande så ville han lämna ett förslag. Förslaget gick ut på att de närvarande skulle skicka ett telegram till den finländska regeringen och erbjuda dem att överta malmfyndigheterna i Kaunisvaara – med villkor att brytningen igångsätts omgående med anlitande av bygdens arbetskraft”. Han var helt övertygad om att Finland redan påföljande dag skulle lämna en försäkran och tacka för erbjudandet.
Detta förslag föranledde dåvarande landshövdingen benämna som en ”oförskämdhet. Övriga flyttlasspolitiker jämställde hans förslag på mötet som landsförräderi – beredd att sälja hembygden åt finnarna,
Senare har Ragnar Lassinantti, riksdagsman och landshövding, anslutit till Ylipääs tanke. Så helt felaktig var ju inte förslaget. Den övertygelsen visade finnarna några år senare, då de startade gruvbrytning troligen i samma malmkropp men på finska sidan i Kolari, byggde järnväg och öppnade även ett kalkbruk. S-partiet har också senare anordnat demonstrationer för att få igång Kaunisvaara. Detta dock under perioder då borgarna suttit i regeringsrodret, för att åter ”glömma” frågan då de själva suttit vid makten.
Göran Kieri, SKP, har senast motionerat i frågan. Undertecknad från v har motionerat om en järnvägsutbyggnad från finska järnvägen i Kolari till Sahavaara, ca 20 km, men också en fortsatt anslutning till Svappavaara, ca 140 km. Skogen och malmen i Tornedalens marker skulle bäst kunna utnyttjas via järnvägstransporter utan nämnvärd ökning av miljöförstöring och ökad växthuseffekt. Nu när malmen i Kaunisvaara åter börjar bli brännhet genom att gruvföretag från andra sidan jordklotet vill komma åt den brytvärda malmen borde borgarna och sossarna äntligen ge sitt fulla stöd för att öppna fältet för gruvbrytning i denna gränsregion med rekrytering av arbetskraft från bygden.
