När Feministiskt initiativ startade var intresset högt och underblåstes av fantastiska progoser från några av kvinnorna runt projektet. Detta var Sveriges starkaste undergroundrörelse, sa Maria-Pia Boëthius. Vi siktar på 100 procent av rösterna, sa Gudrun Schyman. Detta är historiskt, sa alla. Men när partiet väl kom till skott lyckades det på kort tid dementera de stora orden.
Nej, det var inga massor över hela landet som aktiverade sig. Fi var för amatörmässigt för att lyckas med en så svår uppgift. Det fanns inte ens ett kontonummer. Fi var också för smalt: hade hela tiden sitt starkaste stöd i univeritetsstäder med genuslinjer – talande i dokumentären är ögonblicken när en representant utbrister att Linköping och Göteborg är de ställen där det funkat bäst – och Fi saknade helt koppling till Sveriges största kvinnoorganisationer, de fackliga.
Nej, trots att Fi inte ville bli ett mediaspektakel, fanns ingen ”rörelse” som gjorde något annat än de vanliga politiska partierna. Här bjöds det som vanligt på torgmöten, flygbladsutdelningar och kurser, knappt ens några fantasifulla aktivistspektakel, än mindre ett seriöst basarbete på lokalnivå. Man kan tycka vad man vill om Ebba Witt-Brattströms tjat om 70-tals feminismen. Men Fi år 2005 var, enligt alla parametrar en ljummen fläkt jämfört med den imponerande rörelse som faktiskt då ändrade det svenska samhället. Tyvärr.
Nej, Fi hade inte heller en politisk profil som slog an. Partiets huvudkrav var det inget fel på, men de lämnade några riktiga godbitar till sina motståndare att raljera kring: könsneutrala namn var det som funkade bäst. Fi ville förstås inte ta avstånd från Roks under ”män är djur”-drevet, men hamnade därför – precis som Attac efter Göteborgskravallerna – i problemet att de sammanblandades med saker de själva inte var ansvariga för.
Det visade sig mycket snart att Fi också hamnade i ett olösligt problem: de stora skillnaderna i grundsyn mellan traditionella feminister och queerfeminister blommade ut. Eftersom organisationen var nystartad fanns inga skäl för någon av falangerna att backa och kompromissa: denna ursprungliga strid skulle ju forma Fi:s grundideologi och spelregler. De personliga motsättningarna mellan Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström var vad allmänheten fick se av detta. Gräl inför öppen ridå i ett parti som knappt bildats – där har ni en riktig partidödare.
Det fanns alltså många skäl till varför Fi obönhörligen skulle misslyckas. Men när nederlaget i valet 2006 kom gjorde Fi precis som andra avantgardistiska rörelser: de skyllde på omvärlden. Allt var medias fel.
Det är sant att medierna är skoningslösa mot nya rörelser. De lyfter dem först till skyarna och slår sedan hårt ned på amatörism, enskilda tokigheter och allt som avviker från mainstream. Men ärligt talat: det visste väl alla inblandade från början? Alla annat vore ytterligt naivt.
Liv Weisbergs snygga dokumentär är ett bevis på att en sympatisk inifrånblick ofta ger mer än skjutjärnsjournalistik. Men i del två blir det klart att hon bäddat in sig för mycket: hon ser alla strider från Fi:s sida. I och med att det aldrig ställs några kritiska frågor får man inte mycket mer information än vad som redan står på Fi:s internetsajt.
Alla Fi:s misstag har redan gjorts av många andra rörelser de senaste åren. Alla har de börjat med stora ord, men i slutändan saknat strategi, pengar och organisation. Det är förstås lätt att vara efterklok. Men det är mycket bättre än att inte vara klok alls efter ett nederlag. Amatörism och önsketänkande har redan allt för länge tillåtits utrymme inom progressiva rörelser just för att kunskapsprocessen och självkritiken verkar ha gått förlorad. Det gör lite ont att se några av Sveriges coolaste feminister missa poängen.