Kväljande antisemitism
Inspirerade av zapatistupproret kallade år 1997 ett antal solidaritets- och vänstergrupper till ”Det första nordiska mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten” i Malmö. Det inledande föredraget hölls, inför något hundratal entusiastiska vänsteraktivister, av en för mig okänd kvinna, Marianne Påsse, under rubriken ”Räntefri ekonomi”. Påsse inledde med att tala om klyftorna mellan rika och fattiga i världen. Sedan gick hon tillbaka till medeltiden för att identifiera problemens rot. Hon förklarade hur en liten grupp människor, en orden av sammansvurna, vid denna tid underkastade de europeiska länderna ett system med räntor, som de nyttjade till att berika sig på alla andras bekostnad. Till en början kallade hon dem ”illuminaterna”, men efter att ha talat om hur deras religion påbjöd dem att ställa sig över alla andra sorters människor och suga ut dem räckte jag, allt mer misstänksam, upp handen och frågade om det var judarna hon menade.
Hon sade ja.
Som den naturligaste sak i världen tog jag för givet att de aktivister som satt samlade i salen – många av dem med stor erfarenhet av gatustrider och annan kamp mot 1990-talets nynazism – skulle reagera och med en mun förkasta denna vämjeliga antisemitism, köra ut den från ”mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten” och sedan gå vidare. Men icke. En annan kamrat (Andrés Brink, nu doktorand i historia) invände mot kvinnan, med det korrekta – och avgörande – argumentet att den bild hon gav av den ekonomiska historien motsade allt han fått lära sig av historisk materialism. I övrigt tystnad. När jag, allt mer upprörd – inte bara över den fortsatta antisemitism, de utläggningar om judarnas makt, de hänvisningar till Zion Vises Protokoll som Påsse fortsatte att spy ur sig från podiet, utan lika mycket över den oerhörda aningslösheten i publiken – krävde att hon inte skulle få hålla fler föredrag som planerat röstades jag ner.
I många år var detta en för mig ovanlig, ja fullständigt unik upplevelse från aktivism inom den svenska vänstern.
Inte längre.
En imponerande formation av frontskribenter gick i förra veckans Flamman till samlat motangrepp mot mig för den kritik jag riktat mot det jag ser som antisemitism inom FiB-Kulturfront, Alhambra och den politiska miljö de ingår i. Genomgående i de fyra utfallen är en häpnadsväckande blindhet för de allra enklaste logiska distinktioner. Låt mig behandla några av dem:
1.) ”Sionism är förkastligt” / ”sionism är nazism”. Det råder ingen identitet mellan dessa påståenden. Det finns inget logiskt samband mellan det förra och det senare, ingen nödvändig koppling över huvud taget: man kan – självklart – hålla det förra för sant och det senare för falskt. Hesham Bahari, Alhambras och Israel Shamirs förläggare, har uppenbarligen inte förstått det. I hans ögon ägnar jag mig åt att hylla ”sionismens stora civilisatoriska projekt” därför att jag kritisera föreställningen om att sionism är identiskt med nazism. Jag tackar honom för hans lektion om sionismens förbrytelser i Mellanöstern. Jag hade ingen aning om allt detta, jag har ju skrivit ytterst få böcker och artiklar med kritiken av det sionistiska projektet som genomgående tema.
Frågan om förhållandet mellan sionism och nazism är alltför komplicerat, skälen till att det är ett katastrofalt felslut att likställa dem alltför många för att uttömmas här. Jag ska hålla mig kort. Nazismen var – och är – en lära bland annat om att ett folk (arierna) bör uppnå världsherravälde och ett annat (judarna) bör utplånas i sin helhet. Sionismen är ingenting av detta. Dess rasism är den rena summan av ekvationen strävan-efter-en-judisk-stat-i-Palestina + palestiniernas-närvaro-i-Palestina; det är en geografiskt begränsad rasism, utan anspråk på världsherravälde, utan målet att systematiskt förinta alla palestinier eller araber oavsett var i världen de befinner sig. Nazismen var och är en allmän raslära, sionismen är en lära om vilka människor som har rätt till Palestina. Förutom sådana basala skillnader är de två företeelserna åtskilda vad gäller, exempelvis, historisk kontext och villkoren för motstånd. Som marxist bör man vinnlägga sig om yttersta skärpa, precision och konkretion i sin analys av fienden: likhetstecken mellan nazism och sionism är motsatsen.
FiB-Kulturfront nöjer sig dock inte med att utropa ”Sionism = nazism. Sant!” Över denna rubrik väljer man att publicera ett likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset. Det är något värre. Davidsstjärnan ingår i Israels flagga – mellan två blåa linjer – men Israels flagga är inte den enda symbol där davidsstjärnan hör hemma: den är själva judenhetens symbol, judarnas som grupp, judendomens som religion, och förekommer därmed i ett oräkneligt antal andra sammanhang. Att sätta ut just detta likhetstecken är likvärdigt med att påstå att judar är nazister. Förutom att distinktionen mellan judenhet och sionism är livsviktig för varje antisionism – sionismen gör allt för att upphäva den – är det en direkt kränkning av judar att vifta med sådana plakat, i demonstrationer såväl som papperstidningar.
2.) Felaktig uppfattning / lagvidrig, brottslig uppfattning. Det ena är inte nödvändigtvis detsamma som det andra. Eva Myrdal uppmanar mig att anmäla FiB-Kulturfront för brott mot lagen: jag anser att ”FiB bryter mot svensk grundlag”, ja, ”yttrande- och tryckfrihet enligt lagen är hans [mitt] stora problem”. Sicko! Man skulle alltså inte kunna ha fel utan att samtidigt bryta mot lagen? Om jag kritiserar en åsikt betyder det att jag måste anse att den bryter mot lagen, jag ska polisanmäla varje aktör som har åsikter jag förkastar, jag är rentav emot existensen av en lag om yttrande- och tryckfrihet! Myrdal argumenterar för att de enda åsikter som är värda klander är de lagvidriga – en, återigen, självupphävande argumentation: all diskussion ska inställas med hänvisning till yttrandefriheten.
Så har FiB-Kulturfront återigen visat hur imbecill dess legalism är.
3.) Motstånd mot en ockupationsmakts soldater / dödande av civila ur det ockuperade folket. ”Vi betraktar motståndet i Irak, och i varje ockuperat land, som legitimt och rättfärdigt. Men vi gör en absolut åtskillnad mellan militära operationer som riktar sig mot ockupationsstyrkorna och sådana operationer – vi kallar dem ’kriminella’ – som slår mot oskyldiga irakier och spiller blod under illegitima paroller.” Så sade Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs generalsekreterare, i ett teveframträdande i oktober. Han har aldrig svävat på målet om den distinktion – från början helig för Hizbollah – som den svenska solidaritetsrörelsen haft så svårt för att göra. Hur många hundra slaktade irakier om dagen krävs för att också den ska begripa att de irakiska motståndsgrupperna, så väl sunnitiska som shiitiska, degenererat och begått oförlåtliga misstag genom att rikta vapen mot varandras civila befolkningar? Eva Myrdal lastar mig för att jag drev denna linje i den häftiga debatt som fördes våren 2005 – se, ytterligare bevis på Malms borgerliga ondska! På Socialistiskt forum nyligen identifierade kamrat Åsa Linderborg på samma sätt mig som ansvarig för att den svenska Irakrörelsen gått i stå.
Själv föreslår jag en annan historieskrivning. Vägran att göra en distinktion mellan motstånd mot militära mål och slakt på civila – ja, vägran att över huvud taget erkänna att det senare förövas systematiskt av motståndsgrupper – är en huvudfaktor till att Iraksolidaritet från början varit ett dödfött politiskt projekt.
4.) Reellt existerande anti-semitism / påhittad, uppdiktad, fingerad antisemitism. Här kommer vi till kärnan i den pågående diskussionen: existensen av den senare sortens antisemitism bevisar inte att den förra är obefintlig. Av det faktum att sionister och Israelvänner kastar anklagelser om antisemitism omkring sig i tid och otid, oftast utan någon som helst grund, följer inte att ingen antisemitism förekommer, att vänstern är immun mot antisemitism, att antisemitism inte är ett problem i vår värld. Logiken i denna distinktion borde inte vara svår att förstå, men uppenbarligen är den det för många inom dagens svenska vänster – och så sitter man där igen, framför podiet, på mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten, och lyssnar.
Vem är Israel Shamir? Vad vill han? Det enklaste sättet att bilda sig en egen uppfattning om det är att gå in på hans hemsida, israelshamir.net, där Shamir regelbundet lägger ut sina alster. Gör det! Ta med dig ett minimum – och jag menar verkligen ett minimum – av sunt förnuft, kritiskt öga och kunskap om historien. Läs det här:
”Judarna är nu inte det enda folk som behöver bli behandlade som undantag. Sannerligen, deras särskilda etik har blivit etiken för den nya, fundamentalt gudlösa härskande klassen post-1968. Deras historia och traditioner blev baneret för män med Haman-syndromet [enligt Shamir det judiska syndromet att se sig själv som förmer än andra]. Judarna blev kelgrisarna för de privilegierade minoriteter som för ett hänsynslöst krig mot majoriteterna världen över. För att förvirra alla andra förenar de i ett enda andetag aktiespekulanternas exklusiva minoritet med den underprivilegierade minoriteten av svarta immigranter mot den överväldigande majoriteten av vanligt folk. Deras besatthet av minoriteter, om det så är ensamstående lesbiska mödrar eller HIV-positiva illegala invandrare, har en orsak: på detta sätt skaffar de sig ett moraliskt övertag för att säkra sitt eget minoritetsvälde.”
Läs sedan om hur det är judarnas och den judiska etikens fel att vinstnivåerna har stigit i USA medan Wal-Mart-arbetare saknar skyddsnät. Läs om hur den judiska lobbyn har drivit fram The Patriot Act och ta del av Shamirs punchline: ”den judiska lobbyns huvudmål är inte Palestina, utan din frihet.” Läs att ”judiska organisationer praktiskt taget alltid ställer sig på minoriteternas sida och försöker göra undantag för judar till och med inom den utvalda penningkasten”, om hur deras ”favoritverktyg är förföljelse av dem som önskar mäta judar med samma måttstock som resten av mänskligheten.” Fundera över det här: ”Varför ska vi bry oss om och fästa uppmärksamhet vid denna universella dyrkan av judar? Inte bara för Palestinas skull måste vi fokusera på – och stoppa – denna besatthet. Vår framtid och våra barns framtid hänger i vågskålen.”
Läs vidare om hur judisk etik är oförenlig med västerländsk. Läs om hur Frankrike styrs av den judiska minoriteten, förkroppsligad av juden Nicolas Sarkozy, om hur judarna låg bakom Sovjetunionens fall, såg till att landets ”media och olja fördes över till de judiska oligarkerna” och nu har förvandlat Ryssland till ett land där judarna – ”precis som i väst” – äger ”en stor andel av media så väl som banker och kapitalistiska företag”; läs om hur judarna ligger bakom poloniumskandalen, Georgienkrisen och tjetjenernas ”terror” i sin strävan att underminera det ryska samhället – ”judarna, det vill säga den organiserade judenheten och den judiska staten, är definitivt måna om att få igång krig mellan kristna och muslimer” – om hur amerikanerna en dag ska åstadkomma samma frihet från den judiska lobbyn som Stalin en gång uppnådde genom att kasta ut (juden) Trotskij från Ryssland, om hur också tyskarna när frihetens timme slår ska ”göra sig av med sin masochistiska vana av ändlös botgörelse” och skaka av sig ”Zions ok”, detta ok som är ”ingenting annat än den allmänna tron på judisk överlägsenhet. Och sedan ska de nu oskadliga judarna tvingas lära sig att vara vanliga medborgare, utan särskilt tillgång till presidenter, bankkonton och teveskärmar.”
Läs att detta är ett världskrig. Det bedrivs av ”aspiranterna på posterna som Zion Vises underlydande”, mot mänskligheten. I krigförarnas armé ingår även ”de feministiska prästinnorna”, som tillsammans med judarna dominerar media och tjänar Den Onde genom att utså homosexualitet och tvekamp mellan könen. I detta krig måste vänstern och högern gå samman. Högern måste ”återuppfinna den maskulina andligheten”, medan vänstern ska ”återuppta det oavslutade arbetet från 68 vid den punkt där revolutionen misslyckades, förråddes och missbrukades för den judiska etikens maktövertagande av sådana som Daniel Cohn-Bendit, Todd Gitlin och Joschka Fischer [samtliga judar]”. Shamir vet vilket straff som väntar judarna, när denna enhet har uppnåtts. Han citerar Gud själv: ”’Israels hus har blivit mig ett slagg; därför ska jag samla er mitt i Jerusalem och blåsa över er min vredes eld, och ni ska förkolna i dess flammor, och ni ska veta att jag, Gud, har hällt min vrede över er.’”
Fortsätt om du vill. Jag har bara läste de åtta senast postade artiklarna av Israel Shamir. Jag orkar inte mer.
Men innan du slutar, klicka på Shamirs svenska sektion. Läs där en artikel av Björn Björkqvist. Det är ett långt ode till Israel Shamirs visdom och storheten i hans bok Blommor i Galiléen (Alhambra), som dock innehåller följande brasklapp mot slutet: ”Jag kan inte heller låta bli att tycka att Shamir på vissa punkter blir lite väl konspiratorisk, troligen har hans intresse för romaner och filmer hjälpt honom att låta fantasin springa iväg för mycket ibland. Det hindrar dock inte att jag beundrar hans mod att trotsa den judiska eliten. (…) Han har också lyckats samla mycket information om staten Israel och den internationella judenheten i en kraftfull bok.” Björkqvist avslutar med att starkt rekommendera boken ”för alla som vill läsa mer om den judiska chauvinismen.” Sedan sitter i texten en länk där man kan klicka sig rakt in på Nationalsocialistisk Fronts bokhandel för att köpa boken. Över artikeln har Shamir satt in Björkqvists e-postadress så att man kan skriva direkt till honom: adressen går till redaktionen för Den Svenske.
Björkqvist var tidigare propagandachef för Nationalsocialistisk Front. Idag är han redaktör för dess tidning, Den Svenske.
Räcker det? Behöver ni mer?
Att Flamman upplåter sina spalter till Israel Shamir är – hur ska jag uttrycka det – anmärkningsvärt, desto mer som han porträtteras med bildtexten: ”Ledsen. Israel Shamir minns Andreas Malm som en vän av Palestina och dess folk”. De förolämpningar mot mig som Shamir vräker ut sig i ”vänsterns tidning” har jag lika stort behov av att bemöta som om de kom från Hampus Hellekant.
Men Shamir har alltså vunnit öron i den svenska vänstern, främst inom FiB-Kulturfront där han för vissa – inte minst Lasse Wilhelmsson, som poserar med armen runt Shamir på dennes hemsida, men också Flamman-skribenten Kristoffer Larsson – är en sanningens profet och uppenbarare. Så kan Ordfront publicera en text av Shamirs son, partner och ständiga försvarare Johannes Wahlström om hur judarna styr svensk medias Mellanösternrapportering, ett ofattbart aningslöst misstag som tidningen fått betala för dyrt.
Så kan du också gå in i en Ordfrontlokal i en svensk stad och se Blommor i Galiléen utställd för försäljning.
Jag finner det absolut kväljande. Shamir och hans anhang är värda ett enda sorts bemötande från vänstern: oförsonlig antifascistisk militans. Jag hör redan Myrdalklanen vråla ”yttrandefrihet, yttrandefrihet” – precis som Ahmadinejad i Teheran, som döljer den vidrigaste nazism bakom yttrandefrihetens fikonlöv.
Slit bort det.
5.) Konspirationsteori / historisk materialism, marxism. Detta är den kanske principiellt viktigaste av alla distinktioner som FiB-vänstern är intellektuellt oförmögen att begripa. Konspirationsteorins sätt att förstå världen – en liten grupp sammansvurna män styr allting i det fördolda – är fundamentalt antagonistisk till den historiska materialismen. Ändå står den högre i kurs än någon annan samhällsvetenskaplig metod i den svenska postmaoismen, vilket inte minst kom till uttryck i dess moderna bibel Kapitalet.se av Mikael Nyberg: ett försök att härleda systemskiftet och nyliberalismen till hemliga sällskaps beslut bakom lyckta dörrar, ett bottenrekord för den svenska marxismen. I internationella frågor tillgrips metoden ständigt; så förklarade fibbarna Balkankrisen med dolsk tysk manipulation, och så har jag vet inte hur många fibbare fräst till mig att det så klart är CIA och Mossad som spränger civila shiamuslimer i Irak.
Marxism har aldrig någonsin i historien varit förenlig med konspirationsteori. Här är inte plats att leda detta i bevis och vidare förklara antagonismen mellan dessa två sätt att se på världen – Shamir gör det för övrigt på sin sida, som kritiker av marxismen – men låt mig bara snabbt konstatera: ingen samhällsanalys utifrån proletär klasståndpunkt ägnar sig åt konspirationsteorier. Det är teorier för nervösa mellanskikt, för osäkra, förkrympta och paranoida småborgare som inte förmår betrakta samhällsprocesserna i klassmotsättningarnas djup.
Den svenska postmaoismen, med FiB-Kulturfront och Clarté som främsta reliker, båda under Myrdalreproduktioners ledning, är genomsyrad av konspirationsteorier. Jag är för en levande, livlig, vital marxism. Jag är emot den ruttnande stinkande döende varianten. Därför är jag också för att FiB-Kulturfront och deras gelikar snabbt sjunker ur historien ensamma, bortglömda som de tragiska figurer de är.
Andreas Malm
