År 2006 har egentligen inte varit kvalitativt annorlunda från de åtta föregående åren av social revolution i Venezuela. Men i sinnevärlden har 2006 inneburit något nytt: Hugo Chávez och Venezuelas definitiva genombrott på den internationella scenen. Precis som militärkuppen 2002 fick vänstern i världen att få upp ögonen för landet, blev Chávez tal i FN 20/9 2006, den katapult som som lyft honom från en status som lokal hjälte till global symbolisk upprorsledare.
Dessvärre har kändisskapet inte inneburit att kunskaperna om landet är speciellt mycket bättre. Den internationella pressen uppvisar en närmast osannolik förmåga till misstolkningar, skruvade tolkningar och godtrogenhet inför ren desinformation som då och då måste bemötas.
Till vantolkningarna hör till exempel Simon Wiesental-centrets anklagelser om att Chávez gjort antisemitiska uttalanden eller att Chávez trodde att Noam Chomsky skulle vara död. Båda misstolkningarna dementerades snabbt och med eftertryck.
Till de skruvade tolkningarna har hört de groteska proportioner som inköpen av 100 000 kalashnikov, flygplan och helikoptrar från Ryssland fick. Ett tag var detta inköp landets mest kända prestation. I ett latinamerikanskt perspektiv ter det sig medelmåttigt imponerande. Venezuela är kontinentens sjätte största vapenimportör, och en del av vapnen köptes för att ersätta utgången utrustning.
De senaste märkliga inslagen i rapporteringen handlar om oljan. Chávez popularitet har stigit med oljepriset, är analysen. Två invändningar måste göras: den första är att orsak och konsekvens borde byta plats: Chávezregeringens första viktiga insats (förutom att starta den konstitutionella processen) var att överta ordförandeskapet i Opec 1999 och där verka för ett högre oljepris. Den andra att den kraftigaste tillväxten i Venezuela sedan åratal finns utanför oljesektorn. Venezuelas politik och ekonomi har ända sedan oljetillgångar upptäcktes graviterat kring oljan. Men trots tidigare höga oljepriser och ambitiösa försök, som av regeringen Carlos Andres Perez, att ”så oljan”, dvs. få igång andra sektorer med hjälp av oljepengar är det först nu som en venezolansk regering ser ut att lyckas hantera sin ärvda rikedom.
Ett annat mer desinformativt spår är att påstå att de fattiga visserligen stödjer Chávez, men att regeringens politik inte gjort dem mindre fattiga. Förutom att vi noterar att det skulle innebära att landets fattiga inte vet sitt eget bästa, har Venezuelas fattigdomsbekämpning blivit erkänd, till och med av institutioner som Världsbanken, som i juni i år konstaterar att landet nått ”tydliga förbättringar i kampen mot fattigdom”. Analfabetismen utrotades i en snabbkampanj 2005.
En snabb titt på vanliga ekonomiska indikatorer bekräftar att arbetslöshet och inflation sjunker, medan satsningar på sjukvård och skola flerdubblats de senaste åren.
Det är också här som problemet ligger både för den marknadsliberala och den socialliberala synen på världen som dominerar i våra medier. Trots de förstnämndas insisterande på att en fri marknad löser problemet, och de sistnämndas förkärlek för bistånd och projekt ledda av västerländska NGO:s, är det i landet med en självständig socialistisk revolution som de största framstegen sker. Vad de måste hata detta land som inte står med mössan i hand för något de har att erbjuda!
Framgången har inte med etiketten ”socialism” att göra. Som bekant har många länder i tredje världen proklamerat socialism under 1960 och 70- talet. Men många av dem utformade aldrig ekonomiska modeller för landets behov, utan trodde att en importerade experter med centralplaner för industrialisering skulle duga. Det intressanta med Chávez är att han representerar en vänsterriktning som gjort upp med övertron på dessa luftslott – bland annat därför luftslotten redan byggts under Carlos Andres Pérez på 1970-talet. Den nuvarande regeringen har valt att lita till egna krafter, att bygga på det som finns, att hitta praktiska lösningar och att skynda långsamt. Venezuela trotsar de vanligaste fördomarna om vad socialism innebär. Just därför viktigt att studera.
För lata journalister och andra intresserade finns nu på svenska en bok om Venezuela. Skriven av en i Flammans återkommande skribent, Kalle Holmqvist: Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika (Murbruk förlag 2006, går att beställa via Flamman). Den blandning av ABC-bok och debattbok som Holmqvist presterat gör den läsvärd, speciellt som Holmqvist till skillnad från referensböckerna (den mest kända är Richard Gotts In the shadow of the liberator) tar upp en rad sidospår som säkert intresserar en svensk vänsterpublik: kvinnorörelsen och kampen för sexuellt likaberättigande i landet. För den som söker nyheter finns den utmärkta engelska sidan www.venezuelanalysis.com.
Det är dags att utrota den politiska analfabetismen på hemmaplan.