Altstadt menar i sin krönika (Flamman 2/11 2006) att sd:s väljare inte kan avfärdas som rasister, men att deras kritik av bidragstagare måste tas på allvar.
Jag menar att det är viktigt att förstå sd och dess väljare så komplext som möjligt, men vi ska för den delen inte glömma att rasism kommer i många former. När sd utmålar invandrare som bidragstagare och kvinnoförtryckare odlar de fördomar och kategorisering. Det här är inte bara ett problem för finkänsliga akademiker, utan ett verkligt och konkret hot mot ett solidariskt samhälle som arbetare i synnerhet skulle tjäna på. Att rösta på sd är att acceptera rasistiska indelningar och fördomar. Hur skiljer Altstadts tolkning ut sig här?
Det är viktigt att skilja på sd och dess väljare, men oavsett vad väljarna tycker så är partiet rasistiskt med en kärna av övervintrad brunhöger. Deras förslag, utöver ett etniskt tvättat Sverige, är helt klart höger. De vill ha försvagat fack och arbetsrätt, prioriterar sänkta skatter istället för välfärd och jakt på arbetslösa istället för bostadspolitik.
Sverigedemokraternas väljare är både höger och vänster. Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu identifierar sig Sverigedemokraternas väljare som höger till 42 procent, vänster till tolv procent och varken/eller till 46 procent.
Sd:s väljare kommer från alla partier – endast kd är överrepresenterat – men framför allt är tidigare blankröstare och ickeröstare starkt överrepresenterade.
I Malmö är det både fattiga och rika områden som har röstat fram sd till kommunfullmäktige, både hyresfastighetsområden på Fosie och villaområden på Husie och Limhamn.
I landet är det ungefär lika många kommuner med borgerlig majoritet som med socialdemokratisk som har Sverigedemokrater i fullmäktige.
Den stora överrepresentationen av före detta blank- och ickeröstare kan tolkas som att många har röstat på sd som en ”knäpp på näsan” till de etablerade partierna. Sverigedemokraterna har ensamma lyckats ta rollen som etablissemangskritiker, vilket de spelar på i alla tonarter. Att många i dagens Sverige vill kritisera etablissemanget är fullt begripligt, men att man därför tar steget och röstar rasistiskt är inte bara desperat tragiskt, det säger också något om vilken slags tolkningar som går hem.
Vi som vänstermänniskor måste ta ”har vi råd”-frågorna på allvar. Har vi råd att dela ut så mycket aktievinster? Har vi råd att låta så många människor gå arbetslösa när det finns så mycket jobb att göra? Har vi råd att producera så mycket hopplöshet i skolan? Om inte vänstern visar en tydlig ideologisk linje, mot etablissemanget och för solidaritet mellan alla slags människor med knappa förhållanden, vem ska göra det då?
Vi måste också vara otroligt noga med att inte falla in i de rasistiska mönstren själva, och bidra till att flytta debatten i brun riktning.
I Danmark gick det oerhört fort, från det att Dansk Folkeparti började nå bredare skaror till att ett av de två vänsterpartierna blev lika nationalistiskt som hela det övriga politiska fältet.
Det är ett jätteproblem att människor väljer rasistpartier istället för vänster. Dels för att det visar, organiserar och legitimerar rasism, dels för att de viktiga frågorna riskerar att trilla från dagordningen.
Borgarna ser det inte som ett problem att deras väljare röstar rasistiskt. För dem är det hur bra som helst att odla delningen i ”vi och dom” som flyttar fokus från det viktiga – vi mot dom rika.