Det är inte första gången som samarbetet inom den regerande ANC-alliansen gnisslar. Alliansen består av den Afrikanska nationalkongressen, ANC, kommunistpartiet SACP och fackföreningsrörelsen Cosatu.
Framför allt Cosatu, med stöd av kommunistpartiet, har flera gånger protesterat mot den egna regeringens ”högerpolitik”, som bland annat inneburit privatiseringar av offentliga verksamheter. Detta har drabbat fackets medlemmar och när Cosatu 2001 organiserade en nationell strejk mot privatiseringarna var det många som trodde att alliansen skulle spricka. Mbeki lyckades dock skickligt övervinna krisen och kunde vid ANC:s 51:a kongress 2002 med stort stöd deklarerar att kampen mot ”ultravänstern” var över. Ingen av de kandidater som då hade nominerats av ”vänstern” valdes heller in i den nationella exekutivkommittén, ANC högsta organ mellan kongresserna.
Nu närmar sig den 52:a kongressen, som hålls nästa år, och maktkampen inom ANC hårdnar. Flera bedömare anser också att ”vänstern” under senaste tiden vunnit terräng och kritiken mot Mbeki, inte minst vad som sägs vara ”maktfullkomlighet”, har ökat.
Den senaste striden har utkämpats som en holmgång mellan Mbeki och Nzimande. Det började med att kommunistledaren i ett tal vid lärarfackets kongress förklarade att det endast är kapitalistisk ideologi som lärs ut i dagens Sydafrika. Mbeki svarade med att kalla Nzimande för ”enastående arrogant” och ansåg att kommunistledaren visade öppet förakt för ANC.
Bråk om revolution
Bakom bråket låg bland annat olika syn på den nationella demokratiska revolutionen, NDR. Målet med revolutionen är att skapa ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt, framgångsrikt och demokratiskt Sydafrika. Om det målet har enigheten varit stor, liksom att det funnits en socialistisk dimension i revolutionen.
Nu menar dock Nzimande och kommunistpartiet att NDR inte längre är någon revolution eftersom den styrs av en kapitalistisk ideologi och saknar förmåga att lösa ”underutvecklingens och fattigdomens problem”.
Mbeki har tolkat det som att SACP nu kräver en socialistisk revolution och menar att om socialismen under rådande omständigheter ställs överst på ANC-regeringens dagordning, kommer det inte bara att krossa ANC utan också alla progressiva krafter i Sydafrika och lämna fältet öppet för reaktionen.
Förmodligen har båda rätt.
Ingen av de två ledarna har odelat stöd i sina respektive rörelser. Blade Nzimande har svårt att värja sig mot anklagelserna om att han söker personlig hämnd för att Mbeki aldrig utsåg honom till minister. Dessutom har kommunistpartiets mäktiga distriktledning i Gauteng (Johannesburg) bjudit in Thabo Mbeki att tala vid ett möte och också beslutat att belöna honom för hans ”hedervärda ledarskap”. Detta sker i uppenbart trots mot den egna partiledaren.
Mbeki, å sin sida, har länge varit ifrågasatt inom de egna leden. Hans något kyliga och intellektuella framträdande har tolkats som överlägsenhet och ett tecken på maktfullkomlighet.
Det gör att alltfler riktar blickarna mot Jacob Zuma, den förre vicepresidenten som fick avgå efter ett korruptionsåtal förra året. När han sedan åtalades för våldtäkt trodde många att hans tid var förbi. Men Zuma friades från våldtäktsanklagelserna och nu har också domstolen beslutat att lägga ned korruptionsåtalet mot honom.
Han har starkt stöd inom ”vänstern” och har förts fram som ordförandekandidat för ANC av ledande företrädare inom såväl Cosatu som SACP. Utses han till ordförande vid nästa års kongress blir han förmodligen också Sydafrikas näste president.
Politiskt är Zuma ett oprövat kort. Han har, trots det massiva stödet inom kommunistpartiet och Cosatu, aldrig öppet kritiserat vare sig Thabo Mbeki eller ANC:s politik.
Utåt sett ser han alltså ut att vara den perfekte kandidaten för att överbrygga motsättningarna inom ANC och därmed stärka en allians som många, både i och utanför Sydafrika, länge och gärna har velat dödförklara.