Jag räknar på dagarna och tecknen. Jag har skrivit 150 ledare,tillsammans med olika artiklar strax över en miljon tecken i den här tidningen. Det känns ändå mycket. Men det är inte mycket.

Flamman har utkommit med i
runda tal 28 980 nummer sedan
1906. Flammans journalister, fotografer,
redigerare, tryckare och distributörer
har redan arbetat många
hundra år tillsammans. De och
deras läsare har fått denna tidning,
nummer efter nummer, att leva i
hundra år.
Flamman är en överlevare. Den
har brunnit ned till grunden två
gånger. Och sprängts i luften en.
Sprängningen av Norrskensflamman
natten till den 3 mars 1940 var
det förra seklets blodigaste politiska
attentat i Sverige. Fem människor
dog. Men tidningen överlevde.
Dagen därpå var tidningen igång.
Nya människor tog vid.
Är Flamman samma tidning fortfarande?
Nej. En tidning som lever i
hundra år byter linje, personal,
ägare, utseende och stil många
gånger.Vår tidning har gjort det
mer än de flesta. Men finns det ingenting
kvar? Jo.Vi tar med oss
något ur det sekel som gått.
En röd tråd som löper genom
hela Flammans tid i Norrbotten är
kampen för att utveckla just Norrbotten.
Flamman har kämpat för
att råvarorna skall förädlas i Norrbotten,
för människovärdiga bostäder,
mot miljöskadliga gifter i
produktionen, för skolor och sjukhus
i glesbygden. Flamman har
kämpat och i det långa loppet ofta
vunnit.
Det är klart att den politiska kampen
ibland är så enkel. Det område
där just vi bor, måste kunna överleva.
Det skall vara värt att leva där. I
det ligger kampen för människovärdet.
Och det skall sägas rent ut,
det har inte funnits något självklart
i att Norrbotten skall utvecklas. Ur
rent affärsmässig synvinkel –
mellan guldruscherna – finns det
ingen större poäng med det. Ur rent
affärsmässig vinkel är det intressanta
att pressa ut guld, stål och trä
ur människorna och naturen.
I Norrbotten ligger malmen och
forsarna. Där finns skog. Allt som
en gång behövdes för att ge byggstenarna
till industrin. Ändå är det
Norrbotten som ligger i utkanten av
makten och rikedomarna. Norrbotten
är på så sätt typiskt i en värld
där finanscentra ligger i mitten.
Ställen där världens resurser passerar
som siffror på papper och skärmar,
som ständigt växer. Men är det
meningen att alla skall bo där?
Det finns en djupare sak i det: Frågan
om människan skall vara till
för produktionen eller produktionen
för människan. Om det är det
förstnämnda, då är det bra om folk
klarar sig förstås och kan bo någonstans
för att kunna utföra ett
jobb. Bra är, att de går in för arbetet
med engagemang. Men de kan inte
slå rot! En dag kan tre statliga direktörer
eller trehundra anonyma
fondspecialister bestämma att just
deras livsuppgift inte kommer behöva
utföras längre. Bra är, om det
ständigt finns med i bakhuvudet
hos alla: Ingen vet vad som kommer
härnäst.Marknadens herrar
dikterar. En sån värld är den vi
lever våra liv i, i Nairobi, Köpenhamn
och Pajala.
Ibland sägs det att människor,
speciellt unga, älskar detta. Ett projekt
här, några månader i arbetslöshet,
och därefter tre vikariat på varandra.
Sedan tittar man uppåt. Direktörerna
hoppar mellan styrelserummen,
men inte för att ta två månader
i kassan på ICA eller för att
sitta på ett datortek mellan uppdragen.
De hoppar mellan det ena
spännande uppdraget efter det
andra. De kan hoppa utan att deras
livsprojekt rasar samman. Det
tycks underbart att hoppa däruppe,
så länge fallskärmar existerar. Härnere
fungerar det inte.Människor
som inte kan planera längre än
nästa LAS-period eller vikariat, betraktar
inte detta förhållande som
en välsignelse. Istället slits de ut.
Här skiljer sig människor från mekaniska
verktyg och maskiner.Vi
vill gärna veta vad meningen är.
Och det svar som erbjuds är: ingenting.
Kapitalismen är meningslös.
Varje år kommer det ut böcker om
att kapitalismen är ytterligt effektiv
när det gäller att producera fler och
nyare varor och tjänster. Fler och
bättre mobiltelefoner, bilar, spisar.
På den enda kanske sant globala
marknaden, livsmedelsmarknaden,
kan vi utan svårigheter ta hem specialiteter
och ingredienser från jordens
alla hörn. Flera århundraden
av kapitalistisk utveckling har skapat
ett ökande berg av varor och
materiellt välstånd.Vad jag vet har
ingen ifrågasatt kapitalismens prestationer
på detta område.

Ändå var det med möda som socialismen nedkämpades och sopades av spelplanen i slutet av 1900-talet. Till dags dato har ingen annan samlande vision kommit i dess ställe. För varje bok om hur effektiva marknader kan vara, kommer en suck av besvikelse. Dessa böcker, med alla sina varianter på liberalism, svarar inte på frågan om hur vi får ett gott liv. De övertygar oss istället om att nästa generation mobiltelefoner har alla förutsättningar att bli bättre. På ett märkligt sätt upprepar dessa böcker de mest andefattiga dragen från gångna socialistiska epoker, perioder då antalet miljoner ton stål skulle utgöra beviset för socialismens överlägsenhet.

Socialister i början av förra seklet trodde att framtidens materiella överflöd med automatik skulle leda till att fokuset förflyttades till livets icke-materiella aspekter. De hade fel, därför att de underskattade möjligheten att skapa nya sätt att förlänga strävan efter konsumtion. Genom att addera fiktiva värden till bruksvärden är det möjligt att skapa stora skillnader i status mellan likvärdiga produkter, och ett ständigt sug efter högre, bättre och mer statusfylld konsumtion. Därför har vi kvar ett ensidigt produktionsmål: mer.

1906 föreställde man sig att många av samhällets problem skulle lösas med hjälp av en stadigt ökande produktion. Idag, år 2006, har bruttonationalprodukten per capita i runda tal tiodubblats sedan ett århundrade sedan. Ändå är många av samhällets problem desamma. Utslagning från arbetslivet, drogmissbruk, kvinnomisshandel, kriminalitet och etniska konflikter, allt finns kvar. Till dessa traditionella problem kan vi i vår sköna nya värld lägga ett helt nytt: den globala uppvärmningen som kan lägga våra städer under vatten, göra öknar av våra slättlandskap och skogar. Nästa års mobiltelefoner kommer inte att åtgärda dessa problem.

Det är som om vi erbjuds bättre och bättre lakan att sova i, på villkor att det alltid samtidigt skall singla ned grus över sängen. Insikten kliar i hela samhället. Vi är dömda att leva i ett samhälle som ständigt blir bättre, men aldrig någonsin blir bra.

Så kommer det att förbli till dess att vi går till roten med problemet, till dess att produktionen är till för människan och till dess att hela världens Norrbotten är med och bestämmer. Det är och förblir vårt mål. Vi kallar det socialismen.

Det är inte tid för att vara nostalgisk, utan att skynda på. Men vi tar med oss något ur det sekel som gått: Vi är ej maskiner. En dag skall vi också få vara människor till fullo. Och vi räknar framför allt dagarna dit.

Aron Etzler

Aron Etzler Partisekreterare Vänsterpartiet.

Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Ledare • 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Rasmus Landström Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Jonas Algers Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Liz Fällman Reporter på Flamman.[email protected]

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

För att vinna mer stöd för sin politik behöver Vänsterpartiet fokusera krafterna, skriver partisekreterare Aron Etzler. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Rörelsen • 07 maj, 2024

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Kultur/Nyheter • 30 november, 2021

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flamman 100 år: Hela världens Norrbotten ska leva

Selma Lagerlöf var först med goth

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Fanny Jönsson: Pourmokhtari tummar på sanningen (igen)

Klimatförnekelse dödar arbetare

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

Jonas Algers: En frisk fläkt från Danmark

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Låt fler nejlikor blomma!

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Klimatförnekelse dödar arbetare

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev