NEW YORK Marchen, som arrangerades av ”United for peace and justice”, samlade en brokig skara av olika grupper som motsätter sig kriget – allt från krigsveteraner till fackföreningar och ”grandmothers against the war”.
Trots att det var en vanlig arbetsdag och att demonstrationen tillåtits av polisen i sista stund så var uppslutningen hygglig. Demonstrationen är bara en i raden av manifestationer mot USAs krig i Irak. Det folkliga motståndet mot kriget fortsätter att vara starkt runt om i landet.
Demonstrationens mål var FN-kvarteren där president George Bush talade vid öppningen av FN:s generalförsamling. George W Bushs tal bekräftade den hårda linje som hans administration står för. Kriget mot terrorism beskrevs i svartvita termer som en ideologisk strid för själva civilisationen.
Fokus på Mellanöstern
Talet fokuserade nästan helt på Mellanöstern. Utvecklingen i flera länder i regionen beskrevs som mycket positiv.
Inte minst framhöll presidenten Irak och Afghanistan som demokratiska föredömen. När han berörde kriget i Libanon lades hela ansvaret på Hizbollah och inte ett ord av kritik riktades mot Israel. Hårda varningar riktades mot Irans regering och Syrien. Den syriska regeringen beskrevs som Irans redskap. Bush talade för en tvåstatslösning i Palestina/Israel konflikten. Som väntat riktades dock ingen direkt kritik mot Israels politik.
Trots att George Bush talade i FN så sa han knappt något om FNs roll för fred i Mellanöstern. Det bekräftar bilden av ett USA som använder FN som ett redskap när det passar de egna intressena, men som annars agerar på egen hand oavsett vad världsorganisationen anser.
Samtidigt som Bush håller fast vid den hårda linjen så växer kritiken på hemmaplan. Det starka motståndet mot Irakkriget och det sätt på vilket kriget mot terrorismen förs, får politiska konsekvenser såväl för republikaner som för demokrater.
Senare i år hålls val till kongressen, republikanerna riskerar då att förlora den majoritet som man har idag.
Demokrater som kritiserar Irakpolitiken utmanar lojala republikaner i flera delstater. Demokraternas problem är dock att de flesta kända demokrater gav sitt stöd till kriget när det startade. Demokraternas trovärdighet som krigsmotståndare är därmed låg, det gäller exempelvis Hillary Clinton. Demokrater som har stött kriget utmanas nu av tydliga kritiker mot kriget inom partiet. Ett av de mest kända exemplen är Al Gores kandidat till vicepresident, Joe Liebermann, som nyligenslogs ut i primärvalet i Connecticut av en kritiker till USA:s Irakkrig.
Behov av distans
Även inom republikanerna växer behovet av att distansera sig till Bush. I kongressen har ett par republikaner, bland dem senator John McCain, gjort gemensam sak med demokraterna för att blockerat att USA omdefinierar Genèvekonventionen. Syftet med den nya definitionen är att tillåta brutala förhörsmetoder av terrormisstänkta, förhörsmetoder som många experter beskriver som tortyr. Parallellt med kritiken mot Irakkriget och kraven på tillbakadragande växer kritiken mot de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som kampen mot terrorismen har medfört.
De politiker som vill bli valda till kongressen, eller som vill kandidera i det kommande presidentvalet, tänker allt mer på att hålla distansen till presidenten och istället stå närmare demonstranterna på gatan utanför.