Aldrig förut har en sådan mångfald av borgerliga aktörer både samverkat och låtit sig dirigeras av en i grunden mycket liten krets runt Fredrik Reinfeldt. Alla, från halvtokiga bloggare med extrema högeråsikter, till gamla socialliberala kommunalpolitiker har kunnats samsas i en enda gemensam kampanj mot (s)kandaler och maktmi(s)sbruk. De har inte störts det minsta av sina skillnader i åsikter, utan lyckats surfa på samma våg av framgång. Naturligtvis genom en sofistiskerad arbetsdelning: de extrema har tilldelats uppdragen att fabricera en strid av smutsmålning av socialdemokraterna, samtidigt som det positiva budskapet hållits så långt åt mitten som nödvändigt. Reinfeldt och hans kabinett av experter har räknat ut vad som måste slipas bort för att inte kunna tappa ansiktet i tv. Och sedan har de gjort allt för att dessa saker inte skall dyka upp. Vi har bevittnat något som påminner om ett slag mellan en modernt högteknologisk armé och det svenska försvarets sega gubbar.
En illustration av hur extremt strömlinjeformad och lättrörlig deras kampanj varit är att moderaterna i Stockholm i sitt program föreslog att öppna upp några stora sjukhus för privatiseringar. Det var inget moderaterna gärna talade om, men inte heller förnekade. När Flamman t.ex.intervjuade den politiske sekreteraren Martin Andreasson från Stockholmsmoderaterna 31/8 2006 fick vi svaret: ”– Vi har bara ett svar att ge, och det är att driftformen inte är viktig. Det enda väsentliga är att folk får vård i tid.”
Helt annat blev läget när Socialdemokraterna och Göran Persson började attackera sjukhusprivatiseringarna. Först fick Persson avvikande svar från en pressad Reinfeldt. En vecka senare kunde Reinfeldt triumferande meddela att storstadsallianserna hade kommit överens om att det inte skulle bli några privatiseringar. Luckan var täckt. Truppen hade bytt position. Göran Persson sköt in sig på ett ställe där ingen stod kvar.
Förutsättningen för att kunna operera på detta sätt är att politiken beslutas inom en mycket snäv krets, det vill säga att interndemokratin i praktiken avskaffas. Förutsättning nummer två är att det finns en tydlig hierarki inom det politiska blocket, att någon kan bestämma helt enkelt. Moderaterna lyckades här efterhand neutralisera folkpartiets försök att profilera sig. Deras språktest fick ryka och de blev påtvingade vårdnadsbidrag. Helt logiskt är det också folkpartiet som förlorat mest på alliansbygget.
Är detta modellen för vänstern? Det är tveksamt. Tänker vi samma operation på vänstersidan skulle det inom överskådlig tid innebära att socialdemokraterna bestämmer agendan under en valrörelse, och att dess ledning skall kunna ge klartecken för vilka förslag som skall föras fram eller droppas.
Borgerligheten har gjort allt rätt i denna valrörelse, från den skickliga demoniseringen av socialdemokraterna till valet av att skjuta in sig på arbetslösheten. Även om de i denna valrörelse både dopat sig med stulen information och haft hemmapublik varenda match i kvälls- och morgontidningarna, är det skickligt gjort.
Att alliansens kampanj lyckades innebär ytterligare personfixering och strömlinjeformning av politiken, en öppning mot ett tvåpartisystem som vore katastrofal, samt att ytterligare gränser har passerats när det gäller att föra en negativ kampanj. Där fanns fler pappersskyltar, fler ballonger och fler tomma retoriska gester än någonsin.
Valet 2006 var PR-industrins seger över politiken. Aldrig förut har en sådan mångfald av borgerliga aktörer både samverkat och låtit sig dirigeras av en i grunden mycket liten krets runt Fredrik Reinfeldt. Alla, från halvtokiga bloggare med extrema högeråsikter, till gamla socialliberala kommunalpolitiker har kunnats samsas i en enda gemensam kampanj mot (s)kandaler och maktmi(s)sbruk. De har inte störts det minsta av sina skillnader i åsikter, utan lyckats surfa på samma våg av framgång. Naturligtvis genom en sofistiskerad arbetsdelning: de extrema har tilldelats uppdragen att fabricera en strid av smutsmålning av socialdemokraterna, samtidigt som det positiva budskapet hållits så långt åt mitten som nödvändigt. Reinfeldt och hans kabinett av experter har räknat ut vad som måste slipas bort för att inte kunna tappa ansiktet i tv. Och sedan har de gjort allt för att dessa saker inte skall dyka upp. Vi har bevittnat något som påminner om ett slag mellan en modernt högteknologisk armé och det svenska försvarets sega gubbar.
En illustration av hur extremt strömlinjeformad och lättrörlig deras kampanj varit är att moderaterna i Stockholm i sitt program föreslog att öppna upp några stora sjukhus för privatiseringar. Det var inget moderaterna gärna talade om, men inte heller förnekade. När Flamman t.ex.intervjuade den politiske sekreteraren Martin Andreasson från Stockholmsmoderaterna 31/8 2006 fick vi svaret: ”– Vi har bara ett svar att ge, och det är att driftformen inte är viktig. Det enda väsentliga är att folk får vård i tid.”
Helt annat blev läget när Socialdemokraterna och Göran Persson började attackera sjukhusprivatiseringarna. Först fick Persson avvikande svar från en pressad Reinfeldt. En vecka senare kunde Reinfeldt triumferande meddela att storstadsallianserna hade kommit överens om att det inte skulle bli några privatiseringar. Luckan var täckt. Truppen hade bytt position. Göran Persson sköt in sig på ett ställe där ingen stod kvar.
Förutsättningen för att kunna operera på detta sätt är att politiken beslutas inom en mycket snäv krets, det vill säga att interndemokratin i praktiken avskaffas. Förutsättning nummer två är att det finns en tydlig hierarki inom det politiska blocket, att någon kan bestämma helt enkelt. Moderaterna lyckades här efterhand neutralisera folkpartiets försök att profilera sig. Deras språktest fick ryka och de blev påtvingade vårdnadsbidrag. Helt logiskt är det också folkpartiet som förlorat mest på alliansbygget.
Är detta modellen för vänstern? Det är tveksamt. Tänker vi samma operation på vänstersidan skulle det inom överskådlig tid innebära att socialdemokraterna bestämmer agendan under en valrörelse, och att dess ledning skall kunna ge klartecken för vilka förslag som skall föras fram eller droppas.
Borgerligheten har gjort allt rätt i denna valrörelse, från den skickliga demoniseringen av socialdemokraterna till valet av att skjuta in sig på arbetslösheten. Även om de i denna valrörelse både dopat sig med stulen information och haft hemmapublik varenda match i kvälls- och morgontidningarna, är det skickligt gjort.
Att alliansens kampanj lyckades innebär ytterligare personfixering och strömlinjeformning av politiken, en öppning mot ett tvåpartisystem som vore katastrofal, samt att ytterligare gränser har passerats när det gäller att föra en negativ kampanj. Där fanns fler pappersskyltar, fler ballonger och fler tomma retoriska gester än någonsin.
Valet 2006 var PR-industrins seger över politiken.
