Sillgatan i Göteborg, där emigrantkontoren låg, döptes 1895 om till Postgatan på grund av sitt rykte. Alltför många emigranter hade bestulits där. En lagårdspiga till exempel, blev 1883 av med reskassan på Sillgatan, 300 kronor, en summa det kostat henne tio års slit att få ihop. Hon återvände hem, trälade åtta år till och gick iland i New York 41 år gammal.
Under ett århundrade, från 1840-talet räknat, emigrerade drygt en miljon svenskar, de allra flesta till USA. Om villkoren varit sådana att de stannat kvar, kunde Sveriges befolkning varit 11-12 miljoner nu.
I början var det hela familjer eller ensamma karlar som drog, ofta till landet väster om Mississippi där de tilldelades jungfrulig jord på indianernas bekostnad. Senare gick strömmen mest till städerna.
Mot slutet av 1800-talet emigrerade unga kvinnor i stort antal, så stort att bekymrade riksdagsmän orerade om brist på tjänstefolk. Patriotiska kampanjer drogs igång för att förmå pigorna att stanna, dock utan att orda om bättre villkor.
Ulf Beijbom, tidigare chef för Emigrantinstitutet i Växjö, har i en tjock bok med titeln Utvandrarkvinnor, kartlagt deras uttåg. Boken är mycket av katalog och citatsamling, men ämnet är så intressant att man överser med bristen på ordentlig bearbetning av materialet.
Påfallande många unga svenskor skrev dagbok under båtresan över Atlanten, utförliga redogörelser för sina liv och framtidsdrömmar. Och brev hem förstås. De hade tid till det. Tidigare hade de aldrig haft ledigt flera dagar i sträck.
Den största gruppen unga utvandrerskor fick anställning i familjer i USA, samma jobb som de haft i Sverige. Men skillnaden var stor. I USA kallades de hembiträden, behövde inte sova två i samma säng och hade fritid, två halva dagar i veckan, torsdag och söndag eftermiddag. Pigor i Sverige arbetade oavbrutet.
August Palm skrev i sin reportagebok En tripp till Amerika (1901) att svenska tjänsteflickor, förutom mat och husrum, hade lön på upp till sex dollar i veckan, 21 kr, en oerhörd summa i Sverige. Det första de gjorde var att kasta bondpaltorna och köpa nya kläder.
Dessutom fanns goda möjligheter att avancera, bli kokerska kanske.
En skicklig kokerska hade högt anseende. Hon kunde få anställning i en rik familj med en tjänarstab på tio personer. Månadslönen kunde i enstaka fall vara ofattbara 60 dollar, 210 kronor! Men arbetsdagarna var långa för alla och arbetstempot högt.
Den näst största gruppen svenskor anställdes i syfabriker, ett jäktigt jobb med ackordslön. Deras arbetsdagar var kortare än hembiträdenas, bara tio timmar. I gengäld fick de skaffa sig tak över huvudet själva och slafade flera i samma hyresrum.
En liten grupp arbetade inom sjukvården som sköterskor eller barnmorskor. De hade i regel fått någon form av utbildning i Sverige. Någon enstaka lyckades avancera till läkare.
Skoarbeterskan Mary Anderson gjorde en remarkabel karriär via facket. Hon hette Maria Sofia Magnusdotter när hon 1890 kom till Michigan med hjälp från en äldre syster som bosatt sig där. Det var vanligt att släktingar och vänner i USA hjälpte efterkommande med biljettpengar och jobb.
Maria Sofia var 18 år och började diska i ett skogshuggarläger. Därefter jobb som hembiträde. Sedan syfabrik ett tag. Så nåtlerska på en skofabrik, där blev hon först kassör i den lokala fackklubben, sedan ordförande. Språket behärskade hon. Inom några år blev hon ordförande för samtliga skoarbetare i Chicago.
1917 kom Mary Anderson till Washington som medlem i en kommitté för kvinnors arbete inom krigsindustrin. Året efter blev hon chef för en ny avdelning inom arbetsmarknadsdepartementet, kallad Women’s Bureau. Hon var med och bildade International Labor Organization, ILO, på fredkonferensen i Paris 1919. President Roosevelt gav henne internationella uppdrag 1933.
I Chicago och andra storstäder fanns hela stadsdelar med nästan bara svenskar. Före-ningslivet blomstrade. Givmilda hembiträden höll liv i många frikyrkor. Klubbar erbjöd sång och dans, torsdagsdanser inte minst. Svenska teatern i Chicago var aktiv från 1868 ända till 1940-talet.
Trots alla fördelar i det nya landet led många av tärande hemlängtan. En hel del återvände till Sverige.