PÅ KAMPANJSPÅRET Vänsterpartiet höll sin val-upptakt i söndags, samma dag då semestern officiellt tog slut på grund av ett enhälligt beslut av vädergudarna. Medan några hundra tusen stockholmare sniglade tillbaka till sina lägenheter via E4:an, valde 300 vänsterpartister att åka den motsatta riktningen och spendera eftermiddagen i Vackerby hage i Gnesta.
Det var ett familjearrangemang som bjöds. Här gällde kokt korv och hemgjorda smörgåsar, ponnyridning och antimperialism. En vänsterpartist kan definitivt hålla två tankar i huvudet. Här störs ingen av att picknicken ackompanjeras av nattsvarta sånger om kvinnofängelser och berättelser om massakrer i Libanon. Så ser världen ut, och ingen i det här gänget tänker sluta äta korv för den sakens skull.
Det är sedan länge klart vad vänsterpartiet kommer att satsa på i valet. Huvudfrågan här, mer än nya utspel, är alltså partiledarens form. Lars Ohly har hittills varit en starkare talare inför intern publik, än till allmänheten, liksom en bättre debattör i dueller än i paneler. Det är inte heller en helt given talsituation för Lars Ohly. De församlade är partikamrater, men riksmedia kommer att täcka valupptakten. Ohly väljer korrekt att ta fasta på tv-publiken,och presenterar hela knippet profilfrågor med mer stadga och lugn än tidigare. Skillnaden är stor. När Ohly inte hade någon utbyggd argumentation blev han ibland tvungen att fylla ut inläggen med angrepp. Det gick snett, inte minst på grund av att angreppen avfyrades ur ett sådant underläge. Varje ny partiledare måste markera viss ödmjukhet – det gäller i ännu högre grad om densamme fått löpa gatlopp i medierna. Nu var argumentationen kring de 200 000 jobben i offentlig sektor är betydligt bättre motiverade än tidigare. Nu vågar Ohly också gå till motangrepp och spinna resonemang runt kravet. Och Ohly höll sitt politiskt sett bästa tal hittills.
Inför Gnesta-mötet gjordes en prydlig sammanfattning av vänsterpartiets viktigaste välfärdskrav. Men det var inte här vänsterpartiet klev igenom tv-apparaterna. SvD skrev det rakt ut dagen efter i rubriken: ”Libanon viktigast för Ohly” (14/8-06). Medielogiken är tydlig. Ingen annan vågar sticka ut hakan, vänsterpartiets kritik av regeringen är stenhård och vänsterpartiet vill sitta i nästa regering.
På kort tid har alltså Lars Ohly fått all tv-tid han kan orka med i en central fråga. En tagg är dock gömd i rosen för Ohly och hela fredsrörelsen. Hur mycket än människor kan se att Israels angrepp är huvudproblemet och USA:s krig mot terrorismen är ett fiasko, är förståelsen för irakier, palestinier och libaneser liten. SOM-institutets undersökning 2005 om attityder till terrorism visar en sorglig bild av det svenska folkets insikt i problemet. Bara 16 procent tror att en lösning på palestinafrågan är viktig, medan 83 procent anser att lösningen består i att ”motverka religiös extremism”. Det går i samma riktning som tidigare undersökningar.
Israels anseende har sjunkit genom åren, men det har även PLO:s. Efter snart fyra årtionden utan en lösning i sikte, anser förmodligen folk i allmänhet att parterna i konflikten lika gärna kan ta kål på varandra. Vänsterpartiets och fredsrörelsens roll är inte att vika sig för opinioner. Däremot finns det ett pedagogiskt problem att ta itu med. Ytterligare hopplöshet göder cynism.
Nu äger vänsterpartiet denna fråga ett tag. Skall opinionen drivas på, krävs en balans mellan kritik och förslag.
