På ena sidan hade vi den korrumperade, proryske, kryptokommunistiske Janukovitj, den förre presidenten Kutjmas handgångne man, som hade fuskat sig till valseger, på den andra sidan demokraten, den västvänlige Jusjtjenko, som till på köpet hade utsatts för ett sofistikerat mordförsök genom förgiftning (det riktigt luktade gamla KGB lång väg).
Och visst är Janukovitj korrumperad, valet var riggat, och de unga människor som frös på torget i Kiev var ärliga i sin tro på frihet och demokrati. Men den svart-vita bilden av motsättningar stämmer inte. Jusjtjenko är inte den ljusets riddare som han själv, med medias hjälp har framställt sig som, ett på sätt och vis beundransvärt PR-trick.
Båda herrarna har samma politiska rötter, kommer från samma miljö – Jusjtjenko har faktiskt varit riksbankschef och premiärminister under Kutjma, båda har tjänat stora pengar på ett tveksamt sätt.
Det gäller för övrigt i än högre grad Jusjtjenkos närmaste allierade under den orangea revolutionen, den karismatiska Julia Timosjenko, som har gjort en förmögenhet på ljusskygg handel med energi och råvaror. Det vore riktigare att beskriva tvekampen i presidentvalet som en uppgörelse mellan två konkurrerande klaner av oligarker.
Därmed inte sagt att det inte skulle föreligga skillnader mellan de två blocken. Tvärtom, de finns, och de är mycket väsentliga. Jusjtjenko propagerar för Ukrainas omedelbara – 2007 har nämnts som ett önskvärt datum – Nato-inträde, medan Janukovitj är emot. Samtidigt ska man komma ihåg att Ukraina skickade en mindre kontingent soldater till Irak när just Janukovitj var premiärminister.
De utrikespolitiska motsättningarna spelar en stor roll framför allt i mediarapporteringen från Ukraina, för ukrainarna själva har de mest en indirekt betydelse. Det som främst står på dagordningen är de svåra ekonomiska problemen.
Under Jusjtjenkos tid som president har landet knappt haft någon tillväxt alls. Priserna har skjutit upp i höjden och det råder bensinbrist. Reallönerna har sjunkit med en tredjedel. Inte för inte har Janukovitj bildat en koalition under det medialt slagkraftiga namnet ”Antikriskoalitionen”. Jusjtjenko har visat sig vara en obeslutsam och inkompetent ledare. Till stor del kan hans misslyckande förklaras med uteblivet amerikanskt stöd. Under den orangea revolutionen ställde USA upp både moraliskt/politiskt och framför allt ekonomiskt med avsevärda summor. Jusjtjenko hade räknar med fortsatt stöd från samma håll, bland annat i fråga om energipriser, men Bush har visat kalla handen, och talat om ”Europas egna inre problem”, som nu hastigt och mindre lustigt givetvis ska lösas av européerna själva.
Senaste parlamentsvalet var en katastrof för Jusjtjenkos parti Vårt Ukraina med drygt 13 procent av rösterna. De senaste opinionsundersökningarna ger vid handen att sedan valet har det stödet sjunkit ytterligare till cirka nio procent. Samma opinionsundersökningar tyder på att om det vore presidentval idag skulle Jusjtjenko förlora redan i första omgången, och bli slagen inte bara av Janukovitj, utan också av Timosjenko.
Grovt uttryckt kan man säga att Jusjtjenko representerar västra och centrala delar av Ukraina, medan Janukovitj hämtar sitt stöd i östra och södra delarna av landet. Det finns ett antal skillnader mellan de två regionerna. Väst har länge varit starkt påverkat av polsk kultur medan öst var mer influerad av Ryssland. De östra och södra delarna är mer utvecklade med en stor industrisektor, med gruvnäring, tung industri, maskintillverkning.
Nu är det viktigt att hålla i minnet att under Sovjettiden var ekonomin en och odelbar och skar tvärs över republikgränserna.
En stor och viktig del av rustningsindustrin var förlagd till östra Ukraina, och än idag förser de det ryska försvaret med utrustning och reservdelar. Det är inte svårt att räkna ut vilka konsekvenser ett Natomedlemskap skulle få för den verksamheten. Industrisektorn i öst, och det gäller alla sociala grupper, befarar med rätta att ett Nato-inträde skulle innebära en allvarlig kris, kanske rent av likvidering av stora delar av industrin. Det gäller givetvis inte bara vapenindustrin, hela den ukrainska industrin är inriktad mot Ryssland, och med dess bristande konkurrenskraft skulle en öppning mot väst medföra utslagning och arbetslöshet. Jusjtjenkos nyliberala retorik har knappast fått dem att ändra uppfattning. Opinionsundersökningar avslöjar att en folkomröstning idag om Nato-medlemskap skulle utmynna i ett rungande nej.
Janukovitj å sin sida utesluter inte inträde i Atlantpakten på sikt, mycket lång sikt får man förmoda. Han talar också om goda relationer med USA, men hans betoning ligger först som sist på ett bra förhållande till Ryssland.
Det finns som vi har sett starka ekonomiska skäl därtill, men också det faktum att det i Ukraina bor drygt 20 procent etniska ryssar.
Dessutom bör man hålla i minnet att en mycket stor del av den ukrainska befolkningen är ryskspråkig, och många, kanske så många som hälften, har ryska som första språk. Federationstanken och internationalismen i Sovjetunionen var ingenting annat än läpparnas bekännelse, medan i verkligheten gällde en långtgående russifiering. Dessutom tillkommer problematiken med det genomgående ryska Krim, en gång en symbolisk gåva till Ukraina från Chrusjtjov.
En gest som i sin tid saknade betydelse, men idag har den blivit desto större. Janukovitjs parti vill därför göra ryskan till officiellt språk, jämställt med ukrainskan. Det stöter på patrull från framför allt nationalistiska kretsar i västra Ukraina, där nationalismen är aggressivt antirysk.
Det är dock ingen tvekan om att i alla avseenden, historiskt, kulturellt, ekonomiskt är Ryssland Ukrainas naturliga partner. Ordnade relationer med Ryssland är en nödvändig – även om inte tillräcklig – förutsättning för att lösa Ukrainas både inhemska och utrikespolitiska problem.
Sedan parlamentsvalet i mars har Ukraina varit utan regering. Det orangea blocket, försvagat av det dåliga valresultatet, plågar av inre motsättningar och en skoningslös maktkamp, där Jusjtjenkos rädsla för Timosjenkos popularitet säkerligen har spelat en stor roll, har trots egen majoritet varit oförmöget att enas om regeringsbildning. När så Socialistpartiet bestämde sig för att gå över till ”de blåa”, fick Janukovitj tillsammans med kommunisterna majoritet, och blev därmed självskriven kandidat till premiärministerposten. Jusjtjenko har tvekat att ge regeringsbildarupdraget till sin gamle rival, vilket, med tonläget från presidentvalskampanjen i färskt minne, inte är särskilt förvånande. Han har slingrat sig från sitt ansvar genom att skylla på teknikaliteter.
Hans enda alternativ i det läget är att upplösa parlamentet och utlysa nyval, men då riskerar man en fullständig marginalisering av Jusjtjenkos parti. Resultatet har blivit en handlingsförlamning, något som knappast bidrar till att förbättra den redan svåra situationen i landet. Inte heller ger det presidenten nya pluspoäng i den allmänna opinionens ögon.
Det mest troliga just nu är att Jusjtjenko trots allt låter Janukovitj bilda regeringskoalition. Däremot verkar det in i det sista oklart hur koalitionen kommer att se ut.
Nyckeln till hans framgång blir hans förmåga att konsolidera landet, och minska motsättningarna mellan framför allt de östra och västra delarna. Sedan återstår att se hur samarbete mellan presidenten och premiärministern kommer att fungera.
Det är viktigt att inte hemfalla åt en svart-vit bild av de två konkurrenterna. Ingen av dem är kapabel att i grunden lösa Ukrainas svåra problem, framför allt de ekonomiska. Janukovitj får ses som ett mindre dåligt alternativ, och mycket tyder på att det är så ukrainarna betraktar honom. Ett närmande till Ryssland, större mått av statsingripande i markandsekonomin, och förhoppningsvis en klok regionalpolitik, kan vara medel för att åtminstone mildra krisen i Ukraina.
Det är alltid vanskligt att sia om framtiden, men än så länge borde risken för desintegrering av landet inte vara så stor.
Den största faran skulle ligga i att de östra delarna skulle se sina vitala intressen hotade. Men så är inte fallet nu, i synnerhet som östra Ukraina verkar hitta en överenskommelse med landets centrala delar. Det marginaliserar visserligen västra Ukraina, men den delen är troligen alltför svag för att ens försöka stå på egna ben. Det finns trots allt en vilja inom alla politiska läger, alla regioner, och alla samhällsklasser att hålla ihop landet. Det finns säkert också ett tryck från utlandet, inte minst EU. Ukraina är långt ifrån det enda landet i världen med en stor inre obalans och regionala motsättningar. Men motsättningarna är ganska starka, och det kan inte uteslutas att de kan skärpas, och det till en nivå där Ukraina rämnar i två delar.
Ukraina betyder gränsland, och visst gör landet skäl för sitt namn.