Inrikes 26 juli, 2006

Om kommunismen i svensk politik

Ordet ”kommunism” står inte högt i kurs i dagens politiska debatt. Det blev nödvändigt för Lars Ohly att ge upp användningen av det, härförleden. Ändå tillade han att det ordet stod för var han alltjämt trogen. Det var nog tur det. Ty kommunismen som ideal är mycket allmänt omfattad. Om detta ska den här artikeln handla.
Vi kan förstå kommunismen på två olika sätt, å ena sidan som ett sätt att producera och konsumera, å andra sidan som en social ordning. Det som kännetecknar det kommunistiska produktions- och konsumtionssättet (i fortsättningen, för korthets skull, ”produktionssättet”) är att livets goda produceras av alla efter förmåga och fördelas efter behov. Det som kännetecknar den kommunistiska sociala ordningen är att produktionsmedlen är i gemensam ägo. Det senare är mera precist än det förra. Det är inte lätt att komma överens om hur ett relevant behovsbegrepp ska utformas, det kan finnas högst olika meningar om när ett visst behov, också då definitionen är given, har tillgodosetts, och det kan finnas olika åsikter om med vilka medel man bäst närmar sig kommunismen som produktionssätt. Vad det innebär att produktionsmedlen är i gemensam ägo är lättare att avgöra. De tillhör staten, landstinget eller kommunen, är väl det vanliga svaret i vårt land. Och har man gett det svaret inser man att kommunismen, åtminstone på vissa samhällsområden, är näst intill okontroversiell. Särskilt när det gäller liv och hälsa godtas kommunismen, både som produktionssätt och social ordning. Sjukvården bekostas av alla efter förmåga och distribueras enligt behovsprincipen. I stor utsträckning är också produktionsmedlen i det allmännas ägo.

Denna grundmurade kommunism kan framstå som förvånande men är ett faktum. Endast några få medlemmar av moderata studentförbundet avvisar den rent principiellt. Den opposition mot den reellt existerande kommunismen som förekommer i vårt land, också sedan moderaterna sökt sig mot mitten och fått kontakt med sina i god mening konservativa rötter, tar sig normalt formen av en önskan om justeringar eller begräsningar ifråga om det gemensamma ägandet — men med bevarade av det kommunistiska produktionssättet. Det påstås att man genom att privatisera viss produktion på ett bättre sätt ska realisera det kommunistiska idealet om produktion efter förmåga och konsumtion efter behov!
Ordet ”kommunism” har också fått en tredje innebörd, vilken ibland fått mig att tveka att kalla mig kommunist. Jag tänker på idé om staten, i betydelsen av en tvångsapparat, under kommunism ska ha försvunnit. Denna anarkistiska relikt i marxistiskt tänkande är enligt min mening alldeles befängd. Jag tror också att tanken om statens bortdöende framför allt har spelat en ideologisk roll (det vill säga en roll som uttryck för falskt medvetande) inom den tradition som vårdat den. Här ska jag bortse ifrån den. Jag förutsätter att det också i den bästa av alla världar behövs poliser, som hjälper oss att lösa i annat fall olösliga koordinationsproblem i det mänskliga samlivet.
Marx tänkte sig att den kommunistiska sociala ordningen skulle ge upphov till ett kommunistiskt produktionssätt. Det är inte självklart att han hade rätt. I själva verket brukar många av den kapitalistiska ordningens förespråkare hävda att den, bättre än en kommunistisk social ordning, leder till ett kommunistiskt produktionssätt. Ja, de uttrycker förstås inte saken så, men det är ändå andemeningen med deras apologi för kapitalismen ifråga om produktionen av varor i allmänhet i ett samhälle som det svenska. De hävdar att den osynliga handen tillser att alla drar sitt strå till stacken och att alla får sina behov tillfredsställda i en optimal utsträckning.
Den typen av försvar är inte särskilt trovärdigt. Man kan definiera de mänskliga behoven på högst olikartade sätt och ha högst olika mening om när de är tillfredsställda. Det är ändå svårt att tro att de stora skillnader i välstånd, som råder i ett land som vårt, skulle avspegla skillnader i ”behov” — i någon rimlig mening av uttrycket . Godtar man kommunismen som ideal är det nog hederligare att säga att det inte är tillgodosett — så snart vi lämnar skolans och sjukvårdens värld.

Finns det då en social ordning, som bättre skulle kunna tillgodose det kommunistiska idealet om fördelning och produktion, än den rådande, också utanför sjukvårdens och skolans värld? Skulle en kommunistisk social ordning vara att föredra framför rådande kapitalistiska ordning? Få tycks vara beredd att tänka så idag. Inte ens inom den politiska vänstern görs några framstötar om socialisering av näringslivet i stort. Hur kan det komma sig? Tror man inte längre på tanken att gemensamt ägande leder till ett kommunistisk produktions- och konsumtionssätt?
Så är det nog. Man har av den reellt existerande socialismens misslyckande dragit slutsatsen att gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen är en omöjlighet. Men är det så klart att detta är den slutsats vi bör dra av det reellt socialistiska experimentet?

Om vi är trogna det kommunistiska idealet, det vill säga önskar ett kommunistiskt produktionssätt, så bör vi nog vara försiktiga med vilka slutsatser vi drar av misslyckandet med den reellt existerande socialismen. Det är i vart fall vad David Schweickart, amerikanske matematiker och filosof verksam i Chicago, manar oss att göra — i boken After Capitalism (Rowman and Littlefield, 2002).

Schweickart gör en intressant observation beträffande den reellt existerande socialismen. Den kännetecknades av tre faktorer: (i) Gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen. (ii) planekonomi. och (iii) bevarad arbetsmarknad.

Om det nu gick illa då denna modell blev verklighet — Marx’ förmodan att (i) och (ii) skulle ge upphov till ett kommunistiskt produktionssätt kom på skam — men inte heller den reellt existerande kapitalismen leder till ett sådant resultat, så borde vi tänka över radikala alternativ till båda modellerna. Finns det sådana? Finns det kanske till och med ett kommunistiskt sådant alternativ, alltså ett alternativ som bevarar punkt (i) i den reellt existerande socialistiska ordningen? Det är vad Schweickart hävdar. Hans kritik mot den reellt existerande socialismen går ut på att den i ett hänseende var på rätt spår (det gemensamma ägandet), att den gick för långt i annat (planekonomin), men att den på ett allvarligt sätt brast i radikalitet i ett tredje (bevarandet av arbetsmarknaden). Schweickarts alternativa modell kan bäst beskrivas som marknadssocialistisk (eller kommunistisk).
Jag har alltid hyst djup skepsis inför olika marknadssocialistiska modeller. De måste snart återvända till kapitalism, har jag tänkt. Men Schweickart har övertygat mig om motsatsen. Hans variant förefaller immun mot kapitalistisk smitta då den bygger på gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen. Därmed är det möjligt med produktion för en marknad, utan att kapitalismen återvänder. Och det blir möjligt att avskaffa arbetsmarknaden (till förmån för kooperativ som hyr produktionsmedel från staten).

Modellen nagelfars i boken och framstår som en lovande konkurrent till kapitalismen. Vissa fördelar är ovedersägliga. I stället för rådande diktatur på arbetsplatserna träder demokrati. De arbetande är inte anställda i företag, utan medlemmar i dem, med fulla demokratiska rättigheter. Man betalar skatt på de produktionsmedel man använder och sedan investeringar och avskrivningar gjorts delar man på vinsten. Med stöd i empirisk forskning, det är viktigt, visar Schweickart att detta förmodligen är effektivt.

Sparandet i denna modell är uppskjuten konsumtion. Investeringarna kommer ur skatt (enligt Keynes recept), inte från sparande. De fördelas av olika investeringsbanker på nationell, regional och kommunal nivå. Existerande företag, liksom nya entreprenörer, kan låna pengar i dessa banker. Politikerna kan uppsätta restriktioner för hur investeringarna får göras, men inom de ramar som på så vis uppställts, gäller rent affärsmässiga principer. Den bankpersonal som sköter utlåningen får betalt i proportion mot hur väl de lyckas. Då medlen för investeringarna hämtas ur skatter (på produktionsmedel), inte ur sparande, blir systemet robust. Kapitalismens nervösa kristendenser avskaffas.

Företagen i modellen växer i storlek så länge det finns skalfördelar att göra. Då kan ju avkastningen per anställd ökas. Bortom den punkten finns ingen drivkraft att expandera (ett kapitalistiskt drivet företag tenderar att växa ända till den punkt då det inte längre går att öka den totala vinsten). Problem med osund tillväxt, byråkratisering och monopolisering kan därmed lättare hanteras än under kapitalism.
Om ett företag inte kan betala av staten stipulerade minimilöner måste det träda i likvidation. Produktionsmedlen återgår till staten; de arbetande hade dem endast till låns.
Systemet garanterar inte arbete åt alla, men då det också finns en statlig sektor, med ansvar för sjukvård, utbildning och liknande, bör det vara möjligt att på politisk väg garantera arbete åt alla. Också i ett system som det Schweickart skisserar finns utrymme för hårda politiska debatter i frågan om hur gränsen mellan plan och marknad bäst bör dras — för att tillgodose önskemålet om en effektiv produktion efter förmåga och konsumtion efter behov.
Systemet garanterar inte jämlikhet men undviker uppkomsten av en rik klick av medborgare, som genom att äga avgörande produktionsmedel, i praktiken kan sätta den politiska demokratin ur spel. Schweickart själv går så långt som till att hävda att demokrati, i en mening värd namnet, i så fall för första gången i mänsklighetens historia kan etableras. Det är förstås en terminologisk fråga om han har rätt i detta, men vinsten man skulle göra ifråga om politisk jämlikhet, om det system han förordar blev verklighet, är ovedersäglig.

Kan man med fog hävda att en social ordning, som den Schweickart beskriver, leder till ett kommunistiskt produktionssätt? Nog förefaller det rimligt att tänka sig att det system Schweickart beskriver utgör en bättre approximation av det kommunistiska idealet än både den reellt nyss existerande socialismen och den nu reellt existerande globala kapitalismen. Så visst finns här utrymme för optimism.
Eller gör det det? Man kan tycka att Schweickarts modell mest är uttryck för vad Marx föraktfullt brukade avfärda som utopisk socialism. En modell målas upp, dess företräden ska vara så uppenbara, att människor på rent moraliska grunder ska välja att iscensätta den. Är inte detta naivt?

Marx hyste en stark misstro beträffande människors beredskap att handla på vad de uppfattade som rent moraliska grunder, åtminstone då sådant handlande kom i konflikt med vad de uppfattade som sina egna individuella materiella intressen. Marx tycks emellertid ha tänkt sig att människor är beredda att låta sina egna individuella materiella intressen stå tillbaka för vad de uppfattar som för den egna klassen gemensamma intressen. En sådan beredskap till solidaritet är en förutsättning för politiskt handlande. Marx förnekade inte att en sådan beredskap fanns, eller kunde uppkomma till följd av politiska och sociala erfarenheter. Men något mer än en sådan förmåga till solidariskt handlade erfordras inte för att Schweickarts modell ska kunna bli verklighet. Den är inte utopisk.

Ett lockade drag med modellen är att den inte bara ses som ett sätt att förhindra misär och elände. I en vulgärmarxistisk uppfattning har socialismen/kommunismen ofta fått spela framför allt denna roll. Visst finns det visst stöd i Marx’ eget tänkande för en sådan tolkning (utarmningsteorin), och man kan ibland få intrycket att människor som räknar sig till vänstern inte bara betraktar världen med överdrivet pessimistiska glasögon, utan också gillar vad man tycker sig se, då man tänker att det nödvändiggör en socialistisk omvandling. Men Marx’ långsiktiga vision var mycket annorlunda. Det var visionen om en ekonomisk ordning, som inte bara undvek elände, utan som framför allt lade grunden till ett gott liv för alla.

Schweickarts modell är i linje med denna sida i Marx’ tänkande. Hans appell riktar sig inte bara till det outbildade biträdet i äldreomsorgen, den hårt arbetande proletären i servicenäringarna, eller till den som brutalt ställts utanför arbetsmarknaden, utan också till den som har anställning vid ett advokatkontor eller en mäklarfirma. Också för honom eller henne finns stora vinster att göra vid övergången från löneanställd till fullvärdig medlem, med jämlika politiska befogenheter, i ”sitt” företag.

Kommunismen är inte något spöke i svensk politik. Själva ordet har en dålig klang, men dess mest centrala innebörder, det vill säga då den ses, dels som ett produktionssätt, dels som en social ordning, är i högsta grad närvarande i den dagliga politiska debatten. På vissa områden av samhällslivet — de som framstår som de mest vitala — är kommunismen en självklarhet. Detta borde vara en utgångspunkt för radikal vänsterpolitik. En vision om hela samhällets omvandling, för att bättre tillgodose idealet om produktion efter förmåga och konsumtion efter behov, borde kunna formuleras. I årets valrörelse kommer inte detta att ske, men varför inte i nästa? I så fall måste diskussionen börja redan nu.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr