Opinion 21 juni, 2006

Europa lyssnar

Det är debatt i EU-parlamentet inför EU:s toppmöte. Utkastet till deklaration från mötet ligger redan klar, den börjar med den tjusiga rubriken ”Europa lyssnar”. Det österrikiska ordförandeskapet talar, det gör också Margot Wallström och kommissionens ordförande Barroso. De talar om att det är viktigt att lyssna efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, att den påbjudna reflektionsperioden om förslaget till konstitution ska förlängas. Barrosos tal är, som vanligt en form av intellektuell tortyr, fyllt av eurosvada och självgoda floskler.

EU-parlamenetets huvudtalare, Jo Leinen, talar klarspråk. Visst är det okej med reflektion och debatt, men samtidigt måste förslaget till konstitution pressas igenom till varje pris. Så ser också taktiken från makthavarna ut, på ytan debatt och dialog, i praktiken ska samma konstitution som har förkastats av två länder antas när tiden är mogen. Redan nu i höst ska Finlands parlament anta förslaget under det finska ordförandeskapet för att visa vägen. I Sverige låtsas ja-partierna som om inget sker, åtminstone fram till efter valet, efter det kommer det att låta annorlunda.
De spelar ett farligt spel. Den reflektion och debatt som utlyses är ingen demokratisk debatt, svaren är redan givna, konstitutionen ska antas. Det är manipulation, inte demokratisk diskussion. Det är också en farlig lek där EU:s redan svaga förtroende urholkas ytterligare. Men så långt fran verkligheten ligger Bryssel och Strasbourg att många inte ens vill inse det, istället väljer man att bekräfta varandra med högtidliga tirader och verbala ryggdunkningar.

Europa lyssnar, men vill inte höra svaren om de inte passar, det är det beklämmande budskapet. Dessbättre tyder allt på att de inte kommer att lyckas. Holländare och fransmän har inte ändrat sig. Konstitutionen kommer att möta hårt motstånd och folkomröstningar i en rad andra länder. Flosklerna kommer att kraschlanda mot verkligheten.

Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 22 september, 2024

Selma Lagerlöf var först med goth 

Tonsatt mord och samvetskval. Folkoperan satsar stort på Herr Arnes Peniningar. Foto: Mats Bäcker

Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.  

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 19 september, 2024

Låt fler nejlikor blomma!

Fler borde få prata för Vänsterpartiets räkning i media, menar debattörerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson
Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.
Ledare 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Reportage/Utrikes 19 september, 2024

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Mina Shedd bär en jacka med Democratic Socialists of America broderad på ryggen under organisationens kongress i Atlanta i augusti 2019. Foto: Audra Melton/NY Times/TT.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 18 september, 2024

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Människor håller en ukrainsk flagga under en demonstration utanför Europaparlamentet i Bryssel. Rysslands krig mot Ukraina har delat den europeiska vänstern och bidragit till den nya partibildningen. Foto: Markus Schreiber/AP.

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]