Nyligen hemkommen från de västsahariska flyktinglägren, mitt i den karga Saharaöknen, förundras jag över vilket litet utrymme Västsaharakonflikten får i vårt så späckade massmediala samhälle.
Den 27 februari i år hade 30 år gått, sedan det västsahariska folket utropade sin egen demokratiska arabrepublik. Frågan om Västsaharas möjlighet till självbestämmande står fortfarande på FN:s säkerhetsråds dagordning, som den tredje äldsta, och tas härnäst upp på agendan nu i maj 2006. Marocko presenterar förslag om visst självbestämmande. Men från Polisarios sida är en sådan kompromiss otänkbar. De vill att den planerade folkomröstningen genomförs.
Enligt en kort historiebeskrivning, så har Västsahara aldrig varit självständigt, men befolkningen har en kultur som skiljer dem från grannländernas. Området har varit koloniserat av Spanien och är sedan slutet av 1960-talet ockuperat av Marocko. FN har vid flertalet tillfällen uppmanat till folkomröstning, vari folket i Västsahara skulle få ta ställning till självständighet eller införlivande i Marocko. Denna folkomröstning har ännu ej genomförts, mycket på grund av att Marocko lyckats förhala den på olika sätt. År 1973 bildades den nationella befrielserörelsen Polisario. Ett krig mellan Marocko och Polisarios militanta gren varade mellan 1978 och 1991. Under kriget tvingades många västsaharier fly till flyktingläger i Algeriet.
På 1980-talet byggde Marocko en försvarsmur som idag delar Västsahara i två, det så kallade ockuperade området samt fritagna området. På det Marocko-ockuperade området bor marockaner samt en minoritet västsaharier. De västsaharier som idag lever kvar på ockuperat område har mycket begränsad yttrandefrihet.
Innan min resa hade jag fått veta att det politiska läget i området förvärrats sedan maj 2005, då en demonstration mot förflyttningen av en fånge urartade. De intensifierade protesterna på ockuperad mark var ett hett samtalsämne i lägren. Demonstrationerna möts ofta med våld och cirka 30 personer har fängslats.
Jag själv besökte det fritagna området under min vistelse och området där är kargt och obrukbart. Det ockuperade området är rikt på naturresurser och dess läge vid havet gör det mer frodigt och främjar exportmöjligheterna. Jag närmade mig även muren, men närmre än cirka 700 meter fick jag restriktioner att inte gå, då minor kunde finnas i området just vid muren. Muren, som är 220 mil lång, har byggts med teknisk hjälp från USA och Frankrike och omgärdas av minor, taggtråd och elektronisk övervakning. Den bevakas av 165 000 marockanska soldater.
Jag besökte flyktinglägren, som ligger mitt ute i Saharaöknen i Algeriet. Lägren är kända internationellt för att vara välorganiserade. Alla vuxna arbetar oavlönat med att få lägret att gå runt – sophantering, distribution av kläder och mat etcetera. I lägren lever flyktingarna i tält och hus gjorda av sand och lera. Tälten är svala under sommarens ökenhetta och husen är mer ombonade vintertid, då det kan bli 0-gradigt.
Människor jag mötte under min vistelse i lägren bad mig att sprida deras krav på att folkomröstningen genomförs. De bad mig sprida vetskapen om deras fredliga kamp för sina mänskliga rättigheter. De bad mig sprida vetskapen om att cirka 200 000 personer lever i flyktingläger i oländig öken sedan 30 år tillbaka. De bad mig sprida vetskapen att världen ser på men inget gör.