SKOTTEN -31 Det finns en satirisk teckning om storstrejken 1909, jag tror att det är i Strix, med en bild från Stockholm där de strejkande sitter vid en kaj och fiskar, och en annan bild från Spanien där arbetarna är invecklade i våldsamma gatukravaller.
Det här är ett viktigt element i den svenska självförståelsen ända in i våra dagar. Vi är sansade, förnuftiga och löser våra konflikter på ett fredligt sätt. Det kontrasteras gärna mot Utlandet eller Europa, med sina krig, revolutioner, uppror och annat meningslöst och oförnuftigt våld. Men det finns en händelse i svensk modern historia som bryter mönstret – skotten i Ådalen 1931.
Vad som hände är alla överens om, förklaringar till varför har däremot varierat med de politiska konjunktursvängningarna. Det senaste bidraget är DN:s förre chefsredaktör Svante Nycander, som på ett insinuant sätt försökte lägga skulden på kommunisterna, med en tydlig anspelning på Göteborgskravallerna. Sett i det perspektivet blir socialdemokraternas agerande i år, visserligen fortfarande djupt osmakligt, men mer begripligt.
Själv kan jag inte annat än instämma i Birger Normans slutsats, att i en situation där staten visar sin nakna klasskaraktär och konflikter på arbetsmarkanden löses genom att man sätter in militär mot strejkande arbetare, måste helt enkelt en tragedi hända förr eller senare. Och det var förvisso nära många gånger, inte minst dagen innan skotten föll i Lunde, på den lilla järnvägsstationen i Sprängsviken dit truppen från Sollefteå anlände.
Här i Ådalen har händelserna 1931 länge varit tabubelagda. De gav bygden stämpeln som ”Röda Ådalen”, vilket ansågs ge en negativ bild av områden och förhindra investeringar(!). Min granne Axel Nylander, som är född 1904, berättade att han direkt förstod att de sköt skarpt och kastade sig i ett dike. Kapten Mesterton som gav order om eld – för vilket han dömdes till åtta dagars arrest utan bevakning – kände Axel väl till från sin värnpliktstid i Sollefteå: ”Ett riktigt svin”, en beskrivning som kontrasterar mot Birger Normans bild av Mesterton. Annars tyckte Axel att ”det här” skulle man inte tala så mycket om.
Musikalen En vacker dag, som spelades för utsålda hus under några månader 2004 i Kramfors Folkets park, blev ett genombrott för försoningsprocessen och en öppning för Ådalens folk att sluta förneka sin egen historia. Det var djupt rörande att se äldre människor i publiken som grät under föreställningen.
Högtidlighållandet av 75-års minnet av skotten i Lunde har som paroll ”Samma kamp nu som då”. Jag kan inte hjälpa en obehaglig känsla av att det låter olycksbådande.