I am a Flasher
Deep in my soul I knew
About the perverted pressure
Of exposing myself to you
…
I need the thrill to know that I´m real
Atomic Swing är tillbaka i stan. Vem hade trott det? De försvann för nio år sedan med ett ljudlöst steg in bakom kulisserna. Det var ett band med lika mycket musikalisk talang som avsaknad av den cred som smart PR kunnat skapa. Resultatet var en spikrakt nedåtgående försäljningskurva efter de två genombrottslåtarna.
Nu är de tillbaka, med ”The Flasher”, med patenterat smaklös text som jämställer jaget med en blottare. Det är svårt att tro att det finns kommersiell beräkning bakom återkomsten. Atomic Swing förlitar sig, utan att blinka, på att det finns en publik som vill höra den geniala fusionen av Yes, Television och Alice Cooper. De litar på dessa fundament, för de är medvetna om att de utgör den musikaliska höjdpunkten av rockens 25 gyllene år. Om inte publiken gillar det, så ligger problemet hos den.
Det är precis tvärtom med folkpartiet. De har varit här hela tiden utan något att komma med. Folkpartiet är ett parti som valt att ta fasta på det sämsta och lägsta i liberalismen. Ett parti där dessutom PR-avdelningens intelligens på senare tid överglänser den politiska talangen.
Det beräknande utmejslandet av partiets nya politiska karaktär, framställt i SVT-dokumentären ”Snällfällan”, lämnar generande minnesbilder på näthinnan. Det värsta finns dock utanför de symbolord som tv-dokumentären riktar in sig på. Likt danska Venstre och holländska VVD, har folkpartiet en politik som också långsiktigt garanterar etniska motsättningar. De har en utrikespolitik som ger islamister rätt i anklagelser om att västerlandet hotar muslimska länder. De har en ekonomisk politik som försvagar alla invandrargruppers ställning och står för ökade inslag av lönedumpande gästarbetarsystem.
Denna politiska cocktail framförs dessutom som om den var något revolutionerande. Likt en blottare som bara känner att han existerar när han lyckas provocera, talar folkpartiet ”klarspråk” gång på gång.