Denna vecka är inte bara den vecka, då svensk arbetarrörelse minns skotten i Ådalen för 75 år sedan. Det är också den vecka, då den socialdemokratiska regeringen svek övriga arbetarrörelsen och återinförde befogenheter för militären.
Enligt den lag som klubbades igår onsdag (före denna tidnings pressläggning), ska militär vid terroristbrott kunna sättas in och ges polismans befogenheter. Endast vänsterpartiet och miljöpartiet är emot.
Varför vill den socialdemokratiska regeringen anta en sådan lag? Inte för att polisen generellt saknar resurser vid krävande, större insatser. Inte för att Sverige står under något akut hot. Avsikten är att visa musklerna. Det står helt klart, med tanke på den svaga argumentationen.
Regeringen hänvisar inte till något annat än att samhällets resurser måste kunna samordnas och att militär materiel måste få användas effektivt. Resonemanget haltar katastrofalt. Dagens lagstiftning tillåter redan sådan samordning.
Inte så konstigt då att vänstern uttrycker stark oro för missbruk av lagen. Den enda skillnaden mot tidigare är nämligen att militär kan få använda våld och tvång mot civila och i fredstid. Advokatsamfundet har uttryckt oro kring detta och pekat på att polisen idag har utbildning i att använda våld sparsamt och proportionerligt. Till skillnad från militären.
Den parlamentariskt sammansatta beredningen, har arbetat i drygt ett år. Om mycket är man överens, till exempel om att det behövs en ny krisorganisation vid stora händelser.
Efter skotten i Ådalen 1931, förbjöds militära insatser mot civila i Sverige. Idag förhindras det av en paragraf i Förordningen om försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. ”Försvarsmaktens personal [får] inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda”. När kulsprutorna tystnade i Lunde 1931, hade fem personer skjutits ihjäl och ytterligare fem personer skadats. Enligt den tillsatta Ådalskommissionen visade detta ”vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare”.
Vid riksdagsdebatten i förra veckan, gjorde regeringen klart hur oerhört oviktig den betraktar frågan. Justitieministern närvarade inte i debatten. På plats var istället Joe Frans, som demonstrerade sin arrogans genom att inte ha läst utredningen och inte ha gjort sig omaket att förbereda argument.
Joe Frans målade inför kammaren upp ett fullkomligt fantastisk exempel på när den nya lagen kan behövas.
Han mötte vänsterns oro bland annat med orden: ”Händelserna i Ådalen måste bedömas i sitt tidsmässiga sammanhang. De samhällspolitiska och strukturella förhållandena som då rådde finns inte idag. Vi lever i ett helt annat samhälle nu än för drygt 75 år sedan.”
Enligt Frans’ anförande i riksdagen är det alltså idag otänkbart med klassmotsättningar och spontana demonstrationer, men däremot ett möjligt scenario med första maj-demonstrationer; gatufest; somaliskt statsbesök; förintelsekonferens; kapad oljetanker och upphittade granatkastare – samtidigt.
Vänsterns oro handlar om att militär kan komma att sättas in mot exempelvis demonstrationer. Lagen riktar in sig på terrorism. Problemet är att Joe Frans inte kunde definiera begreppet. Det är få som kan. Miljöpartiets Leif Björnlod uttryckte sig träffande, när han sade att begreppet terrorism idag används som ett slags ”Sesam, öppna dig!”
Men varken det eller Joe Frans’ svammel behövde vår justitieminister höra. Han var på annat håll.