Vi har haft celebert besök från FN. Paul Hunt, FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, avslutade sitt besök i förra veckan med att säga att Sverige är en av världens mest välutvecklade stater, men pekade samtidigt ut brister.
FN:s särskilda rapportörer har i uppgift att undersöka i vilken utsträckning regeringen lever upp till sina skyldigheter i fråga om rätten till bland annat hälsa. Rapportören träffar företrädare för statliga och lokala myndigheter, enskilda organisationer, forskare och minoritetsgrupper för att få fram det material som står till grund för den rapport, med rekommendationer som skall produceras senare i år.
Paul Hunt har nu pekat på brister i statens skyldighet att tillgodose rätten till hälsa för alla utan diskriminering. Han pekade ut brister i psykvården, ungas psykiska hälsa, samebefolkningens behov, och tillgångar till vård för asylsökande och människor som befinner sig illegalt i landet.
FN-rapportören för rätten till hälsa anser att kunskapen om innebörden av rätten till hälsa är bristfällig, och att den rättigheten inte får genomslag i regeringens hälsopolitik eller enskilda hälsoorganisationers arbete.
Rätten till hälsa är del av de mänskliga rättigheter, som Sverige för första gången skrev under januari 1976.
Regeringen har därefter skrivit under alla de delar som följt i FN:s arbete med MR.
Jag undrar hur det kommer sig att vi utvecklat så lite struktur för hur vi skall tillämpa de mänskliga rättigheterna här hemma, när intentionen att införliva i de vår lagstiftning, och tillämpa dessa rättigheter i det politiska livet, redan fanns på 1970 –talet.
Det är inte några småfel rapportören pekar ut. Brister gäller hela folkgrupper och stora grupper av folk. Det handlar inte om några enstaka ärenden utan brist på politisk vilja som följs av åtgärd.
FN-rapportören rekommenderar att Sverige inrättar en nationell ombudperson som främjar kunskap och ansvarsutkrävande för alla mänskliga rättigheter den svenska staten förbundit sig till att följa.
Kanske kan det vara en väg att gå. Men med över tio års erfarenhet av Barnombudsmannen, en kvinna för tillfället, är det inte ett säkert kort. På BO:s kontor är man underbemannad, underfinansierad och måste lobba för att göra sig hörd. Är det den rakaste vägen att gå?