När Harry Martinson och Eyvind Johnsson tilldelas Nobelpriset 1974 är det en historisk händelse på mer än ett sätt. Två svenska arbetarförfattare får världens mest ansedda litterära pris. Men de släpps in i litteraturens förnämsta finrum först efter att ha kommit mycket långt bort från sitt ursprung – både socialt och i sin diktning.
Svenskan är ett litet språk, vars litteratur trots sina många Nobelpris inte uppmärksammas mycket utomlands. Men det utan tvekan mest originella bidraget till världslitteraturen är arbetardiktningen. Internationellt sett är den helt unik genom motivbredd, genombrottskraft och framför allt begåvningarnas mångfald. Hemmavid har den varit en ledande strömning och satt den litterära dagordningen i flera decennier. Somliga av arbetarförfattarna har fått mycket uppmärksamhet, många andra ingen alls.
Nu föreligger äntligen en första monografi över svensk arbetarlitteratur, författad av Lars Furuland och Johan Svedjedal, två litteratursociologer från Uppsala.
I ett verk av det här slaget uppstår oundvikligen frågor kring själva definitionen. Vad är arbetardiktning? Författarna väljer en bred och dynamisk definition i vilken arbetarlitteratur står att finna i skärningspunkten mellan dikt om arbetare, av arbetare, för arbetare – med stark betoning på diktningens idéinnehåll. Det är naturligtvis ett tillvägagångssätt som kan ifrågasättas, men det gäller nog oavsett vilken definition man bestämmer sig för.
Boken innehåller en heltäckande litteraturhistorisk översikt, från arbetardiktningens föregångare som Viktor Rydberg och Strindberg, fram till våra dagar, med många mer eller mindre utförliga författarpresentationer. Här finns varken plats eller anledning för en genomgång av alla dessa porträtt, men jag kan inte låta bli att nämna en personlig favorit, Rut Berggren, arbetarhustru och fyrabarnsmor, som 69 år gammal disputerar i idéhistoria, och debuterar som 83-åring som skönlitterär författare!
Överlag lyfter Furuland förtjänstfullt fram de kvinnliga arbetarförfattarna, något som inte alltid varit självklart inom arbetarrörelsen. På samma sätt som definitioner, kan urvalskriterier vara föremål för diskussion. Vad jag definitivt saknar är författare av barn- och ungdomsböcker, som rimligen borde platsa som arbetarförfattare. Jag tänker på författare som Harry Kullman, Sven Wernström eller den nyss avlidne Max Lundgren. Inte heller är det alldeles självklart hur mycket utrymme ägnas varje enskild författare. För någon som bor i Ådalen kan det vara mycket förvånande att Albert Viksten, som knappast läses i någon större utsträckning, får ett helt kapitel medan Birger Norman, vars diktning, inte minst poesi, fortfarande är mycket levande, ägnas bara några rader. Jag förmodar att Furuland utgår från den betydelse som diktarna hade i sin egen samtid.
Samspelet mellan litteratur, ideologi och samhällsutveckling skildras mycket noga. Som det anstår litteratursociologer framhäver bokens författare också vad som kan kallas för litteraturens produktivkrafter. I ett särskilt avsnitt skriver Johan Svedjedal en komprimerad historia över vänsterförlag, och det är knappast någon framgångssaga. Annars är det frapperande vilken stor betydelse som vänsterpressen har haft för introduktion och spridning av arbetarförfattare, vilket leder tankarna till dagens bedrövliga situation på området, där i stort sett bara fackförbundspressen håller ställningarna. Diskussionen kring ”magfrågan” och ”kulturfrågan” löper som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia, och i god pragmatisk anda får ”magfrågan” ständigt företräde och ”kulturfrågan” uppskjuts till senare, vilket tycks aldrig inträffa.
Trots arbetarlitteraturens starka ställning och den betydelse den hade för breda samhällsskikt av arbetande människor visade arbetarrörelsen, inte minst dess socialdemokratiska gren, ett påfallande ointresse för kulturfrågor.
Jag är helt övertygad om att vänsterns ointresse – och oförmåga! – att driva och utveckla tidningar, tidskrifter och förlag har bidragit starkt till en försvagning av arbetarkulturens ställning som vital motoffentlighet. SAP:s utveckling till statsbärande parti är säkerligen en del av förklaringen. Samtidigt förefaller det som att det inte har räddat dem från en ideologiskt svag ställning. Förhoppningsvis är det inte för sent att dra lärdomar av historien.
Slutligen några ord om den kanske intressantaste frågan: Varför har denna enastående litterära tradition fått fäste just i Sverige? Det saknas inte arbetarförfattare i andra länder. Många av dem har också varit viktiga förebilder för sina svenska kollegor: Gorkij, J.London, U.Sinclair, B.Traven, Andersen-Nexö. Men ingen annanstans finns det en sådan bredd och mångfald i begåvning, en sådan kontinuitet (i rättvisans namn bör påpekas att det gäller prosa och poesi, inte drama).
De faktorer som Furuland pekar på är den höga graden av läskunnighet – ett arv från Luther, folkrörelsens utbredning, väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, och så småningom arbetarrörelsen, som attraherade nya läsgrupper och skapade alternativa kulturoffentligheter.
Mycket viktigt är också föreningslivet, och den bildningscirkelverksamhet som hör samman med det, vilket med tanke på dagens situation inom folkbildningsområdet inte direkt stämmer till optimism. Furulands framställning har encyklopedisk karaktär utan möjlighet till fördjupad analys, och därför måste samverkan mellan de faktorer som skapar svensk arbetardiktnings unika ställning bli föremål för framtida forskning. Det gäller givetvis också för en mängd andra litteratursociologiska områden, liksom många fortfarande outforskade författarskap.
Svensk arbetarlitteratur är en alldeles utmärkt uppslagsbok, och är utomordentligt lämplig som handbok för studiecirklar. Den har alla förutsättningar att bli ett klassiskt standardverk inom sitt område.