New Yorker-journalisten Seymor Hershs artikel om krigshotet mot Iran har satt hela världen i krigsberedskap. Hersh anses vara en av världens mest trovärdiga journalister, han avslöjade bland annat tortyrbilderna i Abu Ghraib-fängelset, och har många trovärdiga källor inom armén och CIA. Washington Post berättar att det lär finnas två attackplaner mot Iran, en med fullskaligt krig och invasion och en mindre flygattack med kärnvapen.
Trots alla rapporter är det svårt för många att tro. Skulle de verkligen kunna? Efter katastrofen i Irak? En gång till?
Den berömde politiske analytikern Immanuel Wallerstein tror, i sin senaste kommentar, inte det. USA har för mycket att förlora. Den bräckliga alliansen med shiapartierna i Irak, hemmaopinionen som redan nu vänder sig mot Irakkriget, den egna militära ledningens direkta motstånd och omvärldens totala fördömande. Om det nu inte är så som en kongressledamot i Hersh artikel sägs frukta. Att presidenten inte tänker klart och har ett Messiaskomplex. Inte ens den vanligen så krigslojala tidningen New York Times tror på ett krig mot Iran. I en ledarkommentar i veckan kallar tidningen attackplanerna för ”militära fantasier” och ”ansvarslös dumhet”.
Skulle det nu vara så att Bushregimen faktiskt planerar ett krig mot Iran ställer inte ens dess mest devota lydstat Storbritannien upp. Utrikesminister Jack Straw har kallat planerna om en attack på Iran för ”obegripliga” och en attack med små strategiska kärnvapen, så kallade mini-nukes, för ”komplett vansinnig”. Samtidigt har den brittiska rege-ringen knappast vait pålitlig vad gäller Irakkriget så osvuret är bäst. Brittiska The Guardian avslöjade också i veckan att Storbritannien 2004 i USA deltagit i en USA-ledd militärövning där en invasion av Iran simulerades.
En attack mot Iran vore i dagsläget en katastrof för USA. Redan nu öser regeringen, mot en växande hemmaopinions vilja, ut miljarder på kriget i Irak. Iran är ett mycket stort land och befolkningen anses mycket försvarsvillig. Den iranska regimen skulle snabbt kunna ”föra in” ett sådan krig i Irak via de ofta mycket Iranlojala partier som USA i dag bygger sin makt på. Inom den muslimska världen skulle det vara i princip omöjligt att hitta allierade för krigföringen. Det lär också bli svårare att hitta quislingar i Iran som kan backa upp kriget än det var i Irak. Erfarenheterna från Irak: tortyr, inbördeskrig och död gör att knappt någon av de viktiga oppositionsgrupperna i Iran ställt sig positiva till angrepp på dess land. Den iranska vänstern lär inte följa sina irakiska kollegor och sätta sig i knä på en USA-ledd ”övergångsregering”. Det kommunistiska Tudeh-partiet, med säte i London, har redan i en ledare i partitidningen Nameh Mardom kategoriskt avvisat ett krig mot landet och uppmanat sin regering att inte äventyra ett krig genom att vägra samarbete med IAEA. ”Vi ber den allmänna opinionen över hela jorden att försvara det iranska folkets kamp för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa, vi uppmanar alla progressiva och fredsälskande krafter att höja sina röster mot de krigshetsande parollerna.”
Ett eventuellt regimskifte i Teheran kan bara vara iraniernas eget verk. USA-hoten mot ännu en självständig nation är livsfarliga och en attack skulle liksom i Irak vara både brottslig och förödande för Iran.