I ett framtida Storbritannien regerar en fascistisk diktator under demokratisk flagg. Diktatorn (à la Hitler) är ivrigt påhejad av mediehejdukar (à la Jay Leno), ett Pr-maskineri som dikterar villkoren (à la Berlusconi) och en repressiv polis (à la Pinochet). Apati och paranoia präglar samhället, men det är i alla fall säkert – inte som i USA, som har gått under som en följd av det misslyckade Irakkriget.
Ungefär det är utgångspunkten i filmen V för Vendetta, när V själv dyker upp. V är en gäckande bombarb, en klassisk anarkist som reciterar Shakespear och spränger byggnader till tonerna av Tjajkovskij. I sin privata vendetta kommer han väcka folkets revolutionslust och störta det korrupta styret.
V för Vendetta är, på ett egenartat sätt, både med och mot vår samtid. Mot samtiden eftersom den, i dessa dagar av post-teorier och McCarthy-liberalism, hävdar sanningsbegreppet, det skrivna ordets radikalitet och att våld kan vara en legitim kampmetod. Med eftersom de tre värdena kan skrivas under av såväl anarkister i Svedala, al Qaida-anhängare i Saudiarabien och snubbarna i Vita huset (det verkliga huset, inte tv-serien).
V för Vendetta har sagts vara en skarp kritik av Bushregimen, och Irakkriget och kriget mot terrorismen finns som resonansbotten i filmen. I subtila referenser levereras råsopar mot det inkrökta tidevarv vi lever i. Mot islamofobi, mot homofobi, mot allt som västvärldens välartade liberaler gör upplysningskampanjer om. Skarp kritik? Nej. Hitlergestalten är parodiskt diktatoraktig, Pr-folket är parodiskt cyniska, filmens maktmän är alla parodiskt korrumperade och själviska. Vilket gör V för Vendetta till en film som parodierar vänsterns retorik snarare än verklighetens makthavare, för att inte säga verklighetens högst påtagliga samhällssystem. För Bush är inte Hitler – även om han kan sägas fylla en liknande funktion för kapitalismen utifrån dagens förhållanden.
I filmens reklammaterial citeras en maxim ur filmen: ”Folket ska inte frukta sin regering. Regeringen ska frukta sitt folk.” Det låter ju bra. I allas öron utom möjligtvis kung Gyanendras i Nepal. Eller varför inte: ”Alla makt utgår ifrån folket.” Det är också ett radikalt påstående, och se vilken utspädd soppa till demokrati det kan leda till. Det hade varit kul med en film – för storduken – som lyckades ta sig an utmaningen att visa demokratins små vridningar in i totalitarism, snarare än en film som sitt radikala yttre till trots smeker våra ledarskribenter medhårs. Men om du tyckte att Matrix var en revolutionär film, håller du förmodligen inte med mig alls I ett framtida Storbritannien regerar en fascistisk diktator under demokratisk flagg. Diktatorn (à la Hitler) är ivrigt påhejad av mediehejdukar (à la Jay Leno), ett Pr-maskineri som dikterar villkoren (à la Berlusconi) och en repressiv polis (à la Pinochet). Apati och paranoia präglar samhället, men det är i alla fall säkert – inte som i USA, som har gått under som en följd av det misslyckade Irakkriget.
Ungefär det är utgångspunkten i filmen V för Vendetta, när V själv dyker upp. V är en gäckande bombarb, en klassisk anarkist som reciterar Shakespear och spränger byggnader till tonerna av Tjajkovskij. I sin privata vendetta kommer han väcka folkets revolutionslust och störta det korrupta styret.
V för Vendetta är, på ett egenartat sätt, både med och mot vår samtid. Mot samtiden eftersom den, i dessa dagar av post-teorier och McCarthy-liberalism, hävdar sanningsbegreppet, det skrivna ordets radikalitet och att våld kan vara en legitim kampmetod. Med eftersom de tre värdena kan skrivas under av såväl anarkister i Svedala, al Qaida-anhängare i Saudiarabien och snubbarna i Vita huset (det verkliga huset, inte tv-serien).
V för Vendetta har sagts vara en skarp kritik av Bushregimen, och Irakkriget och kriget mot terrorismen finns som resonansbotten i filmen. I subtila referenser levereras råsopar mot det inkrökta tidevarv vi lever i. Mot islamofobi, mot homofobi, mot allt som västvärldens välartade liberaler gör upplysningskampanjer om. Skarp kritik? Nej. Hitlergestalten är parodiskt diktatoraktig, Pr-folket är parodiskt cyniska, filmens maktmän är alla parodiskt korrumperade och själviska. Vilket gör V för Vendetta till en film som parodierar vänsterns retorik snarare än verklighetens makthavare, för att inte säga verklighetens högst påtagliga samhällssystem. För Bush är inte Hitler – även om han kan sägas fylla en liknande funktion för kapitalismen utifrån dagens förhållanden.
I filmens reklammaterial citeras en maxim ur filmen: ”Folket ska inte frukta sin regering. Regeringen ska frukta sitt folk.” Det låter ju bra. I allas öron utom möjligtvis kung Gyanendras i Nepal. Eller varför inte: ”Alla makt utgår ifrån folket.” Det är också ett radikalt påstående, och se vilken utspädd soppa till demokrati det kan leda till. Det hade varit kul med en film – för storduken – som lyckades ta sig an utmaningen att visa demokratins små vridningar in i totalitarism, snarare än en film som sitt radikala yttre till trots smeker våra ledarskribenter medhårs. Men om du tyckte att Matrix var en revolutionär film, håller du förmodligen inte med mig alls.