Teater Tribunalen spelar nu Landet av Martin Crimp, en typsikt brittiskt relationspjäs med smart dialog – och pauser á la Harold Pinter, som diskuterades så mycket efter årets Nobelprisutdelning i litteratur. Det är på alla vis en fin föreställning. Skådespelarinsatserna är goda, scenografin stram och effektiv och Dror Feilers musik hård och träffande. Ändå tänder det aldrig riktigt till.
Crimps pjäs utspelar sig på landet, kanske i norra England. Pjäsens tanke är tydlig. Det ganska unga paret har flyttat från storstaden till landet, för att leva ut Vergilius’ tankar om lantlivets ideal. Men deras bagage, otrohet, knark och en småborgerlig rädsla för att tappa ansiktet, hinner ikapp och deras förhållande blir svårt att rädda.
Spelet sten, sax och påse får symbolisera det elaka, lekfulla förhållandet som präglas av stor ångest och oförståelse. Det är en stundtals rolig, stundtals svart historia. Generellt fungerar de komiska inslagen bättre än de svarta och premiärpubliken var generös med skrattsalvorna. Vid de svarta partierna skymtar jag ångesten i de moderna, intellektuela, storstadsrelationerna men lär inte känna karaktärerna så väl att jag verkligen kan sätta mig in i deras smärta. Den kyliga hinnan ligger så att säga i vägen.
Jag borde, om någon, ha ganska lätt att identifera mig med två utflyttade och deras desperata försök att passa in och hålla skenet uppe i sin nya miljö. Jag har själv gjort samma resa och till och med kraschat ett förhållande på kuppen. Men nej, de intressantaste samhälleliga aspekterna av ett modernt Vergiliusprojekts tillkortakommanden uteblir. Där har till exempel Göran Greider i Fucking Sverige skrivit mycket intressant, som på ett klassmässigt vis kunnat bilda en utgångspunkt för att berätta den här typen av historier, som ju verkligen känns nödvändiga.
Den lilla livrädda familjen som inte vill få sin idyll krossad är naturligtvis tacksam för angrepp. Men tillför Crimps pjäs egentligen något nytt? För han på ett effektivt sätt in de nya aspekter som har tillförts sedan 1800-talets borgelighet skildrades på de europeiska teaterscenerna? Nja, blir svaret och jag lämnar Hornsgatan, imponerad av en uppsättning med effektiv regi men med ett litet, litet hål i magen.