Den statliga televisionen marknadsför sig som ”fri television”. Fri från höger- eller vänsterperspektiv och endast tagande ställning för en sak: ”demokrati”. De historiska bilderna på Nelson Mandela och Martin Luther King varvas med bilder från Ukrainas oranga revolution och den burmesiska demokratikämpen Aung San Suu Kyi. Som av en händelse är nutidsbilderna samtliga exempel på politiska inriktningar som mottar svenskt finansiellt stöd. Men det är en annan historia.
En sak är säker: Haiti kommer aldrig hamna i SVT:s självgoda reklamsnuttar. Och det är kanske lika bra. Den svenska staten och ledande medier har antingen passivt sett på, eller aktivt stött dem som krossade demokratin senaste gången i Haiti. Skälet är enkelt. Svenska företags intressen, liksom våra allierade USA:s argumenterande för diktatur. Det var dessutom en demokratiskt vald vänsterregering som störtades, varför protester helt har saknats.
Haiti, det fattigaste landet i Latinamerika, var efter långvarig arvsdiktatur ett land med enorma problem. Icke desto mindre hade Lavalas-partiet, som brukar betecknas som socialdemokratiskt, i varje val sedan 1990 vunnit med bred marginal. Valresultaten har alltid satts ifråga av de huvudsakliga utmanarna, en borgerlighet med rötter i den gamla maktapparaten runt diktatorn Papa Doc. Det krävdes, i januari, inte mycket av bakgrundskunskaper för att begripa vad som var i görningen, när paramilitära grupper tillsammans med en ”demokratisk allians” började kräva presidentens avgång och ”oroligheter” utbröt. Det som sedan skedde, en militärkupp den 28/2 2004, presenterades ändå i västmedier som ett försök att ”återställa ordning” i landet.
Efter två år är det tydligt att resultatet är ett helt annat. Kuppen var ett försök att krossa vänstern i landet. Den avsatte presidenten Aristides parti har förföljts systematiskt. Tusentals människor har godtyckligt mördats, arresterats och torterats.
Sverige protesterade inte det minsta mot militärkuppen 2004, EU ökade sitt bistånd till den nya diktaturen. Svenska journalister har också stabilt ställt sig på diktaturens sida.
Redan dagen efter kuppen, slätade Dagens Nyheter och representanten från näringslivet över militärens övertagande. ”Det var bäst som skedde, att Aristide gav upp”, säger Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, till DN den 29 februari 2004, alltså en dag efter kuppen. Den 1 mars 2004 ger sedan ledarredaktionens Per Ahlin en politisk argumentation för USA:s militära ingripande mot den valda regeringen.
Aftonbladet publicerar den 3/1 2004 en CNN-intevju med revoltledaren Guy Philippe, som presenteras som en modern demokratihjälte. ”Han är it-erans Che Guevara. Guy Philippe har lett revolutionen på Haiti via internet och sms./…/ Han flydde från Haiti 2000 efter att ha blivit beskylld för att planera en kupp. Den 11 februari återvände han för att leda rebellerna mot president Aristide. Sedan dess har det gått fort. I natt satt han strax utanför huvudstaden Port au Prince och inväntade internationella trupper.” Aftonbladet noterar visserligen att anhängare till Aristide jagas på nätterna och att deras lik demonstrativt slängs vid vägkanten, men väljer den 2/3 2004 en tämligen talande rubrik: ”Folket jublar: Frihet, frihet − Aftonbladet på plats när tusentals hyllade sin ledares ankomst”. (Vi noterar att Guy Philippe har så starkt folkligt stöd att han fick 1,92 procent som presidentkandidat januari 2006.)
Utvecklingen på Haiti har knappt kunnats följas i svenska medier sedan dess. I en, av mycket få, artiklar om utvecklingen under militärstyre, presenterar DN:s Natan Shachar 22/9 2004 en positiv bild, med hjälp av samme Mats Lundahl som aktivt stödde militärdiktaturen.
”Mats Lundahl /…/ är imponerad av kunnandet och framåtandan i det plågade landet:
– Trots korruption och byråkrati flödar det av initiativ och idéer från unga bankmän, företagare och små kaffeodlare. I stället för det usla haitiska ’råttkaffet’ har kooperativ börjat odla fina varianter åt USAs gourmetkaffemarknad.” Säga vad man vill, men det är för nobla mål som demokratin får stryka på foten om näringslivet får bestämma.
Nu, när de första valen efter två år av militärdiktatur och förföljelser hålls, fortsätter Natan Shachar linjen i DN 16/2 2006. Trots trovärdiga rapporter om att vallokaler stängts av ”säkerhetsskäl” i de fattiga kvarter där vänstern har haft stöd, är det de som protesterar mot valfusket – efter två år av militärstyre- som utgör ett problem. ”Presidentkandidaten René Preval anklagade på onsdagen Haitis myndigheter för valfusk, samtidigt som hans anhängare fortsatte att paralysera normala verksamheter i landet /…/”.
Nu vann Preval, och det är i dagsläget oklart både om denna seger för en av Aristides gamla allierade kommer innebära vänsterpolitik, eller om den kommer respekteras.
Kampen för demokrati är inte lika dramatisk i Sverige som på Haiti. Men den pågår, här liksom där. Inte sällan i strid med dem som pratar mest om den.
