Okategoriserade 19 januari, 2006

Motståndet har tröttat hoppet

Lula, metallarbetaren som blev president i Brasilien, vann med löftet att hoppet skulle besegra rädslan. Tre år efter presidentinstallationen sitter han fast i en av landets många korruptionsskandaler. Har den brasilianska elitens motstånd mot förändring uttröttat hoppet?

BAHIA. Tre gånger ställde Lula upp som presidentkandidat för vänstern i Brasilien, tre gånger förlorade han, den fjärde gången vann han. Varje gång var han den självklare kandidaten, hur är det möjligt? Svaret är hans historia.
Den börjar i det uttorkade inlandet i den fattiga delstaten Pernambuco, där han föddes av två föräldrar som drog sig fram som lantarbetare. Men redan innan Lula sett dagens ljus hade hans pappa lämnat hemmet för att söka framtiden i södra Brasilien, där en långsam industrialisering påbörjats. Lula, hans mamma och hans syskon stannade kvar fem år i den karga hembygden där de levde på bönor och maniokmjöl, maniokmjöl och bönor. Proteintillskotten kunde vara flygmyror eller ett råttliknande djur.
När Lulas modiga mamma tagit alla barnen med sig söderut på en 13-dagars resa för att söka upp fadern fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Lula sålde apelsiner och jordnötter på gatan, putsade skor, alla de sätt på vilka fattiga barn tvingades hjälpa till med försörjningen. Redan från början levde Lula det tunga slitsamma liv som kanske hälften av Brasiliens barn tvingats till. Det är ytterst sällan som dessa barn lyckas lämna fattigdomen bakom sig, ännu mer sällsynt att de blir politiker. I Brasilien är det ett statusyrke förbehållet makteliten med stora möjligheter att berika sig själv. Lula som president var därför en viktig symbol, kanske kunde alla de uteslutna äntligen få bli delaktiga i samhället.
Men hans historia fortsätter. Han lyckas yrkesutbilda sig till svarvare och därmed få näsan över vattnet. Nästan genom en slump blir han facklig ledare, hans viktigaste tillgång är hans sociala talang. Han var en bra kompis. Långsamt börjar han förändra det korrumperade fack där han blivit ordförande, detta inträffar precis när militärdiktaturen börjar tappa greppet om Brasilien. Många års löneeftersläpning exploderar mitt i ansiktet på diktaturen 1978 och Lula råkar vara ordförande för de mest stridbara metallarbetarna. Den första strejken på tio år blir en framgång och genererar en strejkvåg över hela Brasilien. Lula blir symbolen för den frambrytande demokratin.
Fast det var inte bara slumpen som skapade ikonen Lula, han hade en typisk brasiliansk kvalité, förmågan att samla folk, få dem att känna sig delaktiga. Utöver detta var han en mycket skicklig förhandlare. Under den andra strejkvågen 1979 hade arbetsgivarna rustat sig bättre och hade ett starkare utgångsläge. Lula ansåg att det bud han fått var det bästa man kunde åstadkomma, men arbetarna hade fått blodad tand och ville ha mer. Då lyckades Lula få carte blanche för att slutföra förhandlingarna och skrev under budet. Egentligen var det ett förräderi, men Lula hade en sådan prestige att han kunde sitta kvar som fackledare. Här skymtar en annan sida av Lula fram, spelaren och taktikern.

Under början av 80-talet var Lula portalfiguren när den nya stridbara fackföreningsrörelsen CUT bildades och vänsterpartiet PT skapades. Han blev den samlande gestalten för vänstern och närmast en nationell klenod, Brasiliens mest folkkäre politiker. Under de tre förlorade kampanjerna lärde sig Lula ännu mera om taktik och spel. Inför presidentvalet 2002 krävde han därför att själv få utforma kampanjen och välja sina allianser. Hans använde Brasiliens skickligaste pr-makare Duda Mendonça, som tidigare arbetat för högern. Dessutom slöt han allianser med några mindre högerpartier, eftersom han menade att vänstern ensam inte hade chansen att vinna.
Som vi alla vet valdes Lula till president med en överväldigande majoritet, men det berodde inte så mycket på vänsterns och de sociala rörelsernas styrka som på att den gamla nyliberala regimen var misskrediterad. Till stor del var det också personen Lula som vann valet. I kongressen hade högern fortfarande en klar majoritet och för att kunna regera tvingades Lula fria till ytterligare några partier för att bilda ett regeringsunderlag. Den ekonomiska politik Lula valde att föra var mycket försiktig. Brasilien var efter de tidigare nyliberala experimenten i ett sårbart läge, flera gånger hade pengarna börjat strömma ur landet och en vänsterpresident som Lula ökade inte precis på kapitalets förtroende. Men Lula hade bestämt sig för att visa att en före detta skoputsare klarade av att vara president. I bagaget hade han: Är man fattig har man inte mycket att förlora. Å andra sidan kan man förlora det lilla man har.

Lula hade vunnit under devisen ”modet som övervann rädslan”. Men på många sätt verkade det vara rädslan som härskade. Både det ekonomiska och politiska läget var komplicerat. Lula hade en mycket stark politisk position och kanske skulle han vågat ta strid med det ekonomiska och politiska etablissemanget. Istället valde han som vanligt att förhandla. För vänstern inom PT och för de sociala rörelserna, som de jordlösas rörelse MST och stora delar av hans fack CUT, var detta ett svek. De ville istället att han skulle stödja sig på dem och arbeta för grundläggande förändringar som skulle gynna folkflertalet. Men under Lulas första år förföljdes inte längre de sociala rörelserna, återigen valde Lula att förhandla.
Lulas allianspolitik skördade också stora framgångar på det globala planet. Brasilien var mycket aktivt då 20 länder från tredje världen bildade G-20 gruppen inför WTO-förhandlingarna i Cancun. Lula blev en världskändis, han skapade helt nya kontakter för Brasilien i tredje världen och den brasilianska exporten fördubblades.
Högern var närmast förlamad. Men så under sommaren 2005 briserade det som kom att bli den största politiska skandalen i Brasilien på många år. Det började med att det avslöjades en korruptionsskandal inom postverket, som kontrollerades av ett av allianspartierna, PTB. Som hämnd för att Lula inte lyckades stoppa avslöjandena började PTB:s ordförande sprida rykten om att PT mutat kongressledamöter för att rösta med regeringen. Sedan dess har den brasilianska kongressen lamslagits, nästan varje dag publiceras nya korruptionsanklagelser, inte alltid så väl underbyggda.
Vad har egentligen hänt? Klart är att PT har kört med en dubbel bokföring, pengar som använts till valkampanjer har inte redovisats, källan är inte heller klar. Dessa pengar har också fördelats till allianspartierna. Detta är naturligtvis ett stort moraliskt nederlag för partiet. Ordföranden, kassören och partisekreteraren har avgått. PT var det moraliska partiet, nu sitter man där bland de andra skojarna. Fast det bör påpekas att medan andra politiker stal för att berika sig själva, handlade PT:s affärer mest om att få pengar till valkampanjen, som är oerhört dyr.
Vad är då Lulas roll? Än så länge har han sparats. Han har kanske inte direkt deltagit i transaktionerna, men kan inte ha varit helt okunnig. Varken han eller PT har agerat helt glasklart på anklagelserna, först förnekat och sedan tvingats ta tillbaka. Lula säger att han blivit förrådd, men hans bild har solkats. Inom PT har detta lett till en svår kris, som kanske också är vägen ut. När partiet genom direkta val valde en ny styrelse gick vänstern framåt och har i princip en liten majoritet. Den nya styrelsen har signalerat en mer radikal hållning inför nästa val.

Men den brasilianska vänstern befinner sig på defensiven. Den radikala tidskriften Caros Amigos som förut inte sparat på kritiken av regeringen börjar nu snarast luta mot att försvara Lula och försöka hitta blottor hos högern. Det är egentligen inte så svårt, men media i Brasilien kontrolleras av högern. I en avslöjande anonym intervju avslöjar en av högerns lobbyister hur man arbetar för att destabilisera regeringen. Det handlar om effektiva organisationer som sprider nya ”avslöjanden”. Samtidigt erkänner han utan tvekan att den gamla regeringen var mycket bättre på att stjäla, regeringen Lulas problem ligger i att han inte har trygg majoritet i kongressen
En av Brasiliens främsta filosofer menar att det helt enkelt rör sig om klasskamp. ”Högern är hotad och använder sin mediemakt för att skapa en falsk bild av en korrumperad regering.”
Hur hänger detta samman med att Lula fört en politik som i mycket gynnat makteliten? Ett svar är att eliten är rädd för hur en vänsterregering skulle agera på lång sikt. Ett annat svar är att de klickar som tidigare suttit på den politiska makten nu har förlorat möjligheten att berika sig och att det är främst dessa som agerar. En av de främsta kritikerna, Antonio Carlos Magalhaes Neto, har till exempel mitt i krisen avslöjats som en politiker som på hemmaplan lurat till sig 400 miljoner kronor från en statlig turistbyrå.
Den ständigt jovialiske Lula börjar se allt mer pressad ut. Hans allianspolitik har slagit tillbaka, det politiska maktspelet skördar sina offer. ”Den brasilianska makteliten beter sig precis som i Venezuela”, sa Lula nyligen i en intervju. Kanske skulle han istället redan från början lutat sig mot de sociala rörelser han själv kommer ifrån. Själv tycker han inte så. Han försvarar fortfarande den försiktiga politiken. Ett faktum som talar för detta är att Brasilien lyckades betala tillbaka 20 miljarder dollar till IMF, två år i förväg. Brasilien verkar ha fått kontroll på sin utlandsskuld, vilket många menade var omöjligt.

Lulas främsta stöd kom tidigare från medelklassen, nu verkar den överge honom i takt med att den politiska krisen rullar på. Istället är det bland de fattiga skikten han blivit populär. Det beror på de sociala program regeringen genomfört, fast då handlar det inte om jordreform och andra radikala reformer som de sociala rörelserna krävt. Det är istället program av nödkaraktär, små penningtransaktioner till fattiga familjer, som det mycket uppmärksammade programmet Fome Zero, Noll hunger. De radikala delarna av programmet är borta, nu handlar det mest om pengabidrag till de fattigaste.
Efterhand har också Lulas utrikespolitik något tappat glansen, G20-gruppen verkar ha förlorat sin radikala udd.
MST – de jordlösas rörelse – är till exempel mycket kritisk till Lulas politik. Ändå har de inget annat val än att stötta honom i nästa val, det finns inget bättre realistiskt alternativ. Fast stödet kommer nog inte att bli lika entusiastiskt som sist.
Det har spekulerats om Lula efter en ny valseger 2006 skulle föra en mer radikal politik. Men nu verkar det mest vara maktfrågan som gäller, perspektivet handlar om att vinna nästa val, snarare än att genomföra ett politiskt projekt.
Även för vänstern inom PT finns inget alternativ. När den nya partistyrelsen träffade Lula den 21 december 2005, var enigheten stor om att Lula skulle kandidera även 2006, men med ett mer radikalt program. Det var första gången under hela Lulas presidenttid som han träffade PT:s styrelse. Förut hade kontakterna gått mera informellt med hans förtrogna inom partiet.
Lulas seger var en personlig seger, och mycket i brasiliansk politik handlar om starka män. Lula har varit ett mycket starkt varumärke och har själv kunnat diktera mycket av PT:s strategi. Kanske har detta nu ändrats. I så fall har denna politiska kris haft något gott i sig.

Porträttet

Namn: Luiz Inácio Lula da Silva.

Ålder: 60 år, född 27 oktober 1945 i Caetés, Pernambuco, Brasilien.

Yrke: President, tidigare metallarbetare. Dessförinnan skoputsare.

Kuriosa: Saknar lillfingret på vänster hand efter en olycka med en pressmaskin på en fabrik som tillverkade bildelar.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr