Striden har märkts mest sedan Lars Ohly valdes till ordförande, men den har den funnits under ytan sedan slutet på 1990-talet, vilket varit uppenbart för de som följt kongresserna. Bakgrunden har varit vänsterpartiets svårigheter att få genomslag för sin politik. 1990-talet var det årtionde då flest vänsterregeringar suttit i Europa, samtidigt som politiken direkt gått åt höger.
Redan på kongressen 1998 fanns ett betydande missnöje med Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning, som lett till att partistyrelse och riksdagsgrupp medverkat till utförsäljningen av Telia, och annan statlig egendom för 153 miljarder trots att partiprogrammet påstod att vänsterpartiet skulle slå vakt om det gemensamt ägda. En första vändning blev kongressen i Växjö 2000, som beslutade om stopp för utförsäljning av statlig egendom.
I Västerås 2002 vann vänsteroppositionen hela kongressen och förkastade det förslag till regeringssamverkan som partistyrelsen föreslagit. Därmed hade mycket av balansen i partiet ändrats, men skillnaden i politiken blev inte stor, eftersom ledningen i stort bestod av samma personer som tidigare.
2003 försvann dock Gudrun Schyman från scenen på grund av en affär med skattefiffel. Hennes frånvaro innebar att de s.k. förnyarna hade förlorat en garant för att partiets image utåt skulle ändras. När balansen i partiet ändrades till vänster bildades därför en öppen högerfraktion, Vägval Vänster för att gå till moteld i maj 2003. Men effekten blev att de flesta ur partiets mitt enades med partiets vänster.
Kongressen 2004 byttes stora delar av partistyrelsen ut och Lars Ohly valdes till partiordförande. Det är sedan dess som kriget mellan falangerna varit öppet och ständigt närvarande i medierna. Kongressen i Göteborg 2006 innebar med stor sannolikhet slutet på denna öppna konflikt. Majoritetsförhållandena var, liksom på kongressen 2004 tydliga och den nya majoritetsalliansen präglar den politik partiet skall gå till val på. Bakom kulisserna har också många av de som inte är nöjda mer den nya inriktningen lämnat sina platser. Nära nog halva riksdagsgruppen ställer inte upp till omval, vilket kan betyda att den gamla motsättningen mellan partiets styrelse och riksdagsgrupp försvinner. Det frågetecken som finns kvar är hur Ohlys kritiker kommer att göra. Fortsätter kritiken på ett sätt som ger en mörk bild av partiet kommer det att innebära fortsatta problem som riskerar en vänsterseger i valet.
Lars Ohly har försökt gå en besvärlig mellanväg genom att kritisera båda sidor i konflikten, men slutligen vägt över åt vänster. På kongressen i Göteborg försökte Lars Ohly både få slut på mediestriderna en gång för alla och ändå försäkra alla om att partiet skall vara fortsatt brett. Risken för partisplittring är också förbi.
Det enda namn som skulle kunna åstadkomma något större hot mot vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, stannar kvar.
Det har alltså skett en stegvis förändring av vänsterpartiet som nu blivit fullständig. Men det betyder inte att alla som varit med under tiden med Lönnroth och Schyman försvunnit. Flera av dem verkar kunna acceptera partiets inriktning och det finns tydliga tecken på att den nya majoriteten inte vill stöta bort fler än de som gått när balansen väl har skiftat betryggande.
Men är det då, som en borgerlig tidning skrev, att ”Vänstern är tillbaka före murens fall”? Svaret måste bli nej. Uppgörelsen med Sovjetunionen är gjord och rent politiskt har den nya majoriteten har behållit många av de drag som utvecklades under 90-talet: den feministiska profilen och villigheten att ingå in en regering. Rent väljarmässigt har vänsterpartiet, precis som på 90-talet och till skillnad från föregående årtionden sitt starkaste väljarstöd bland kvinnor i offentlig sektor och bland ungdomar. Vänsterpartiet är idag en syntes av Schymans parti och kritiken mot dess utslätning. 90-talet må vara slut, men det betyder inte att vänsterpartiet, lika lite som samhället i övrigt, lever på 80-talet.
I slutändan vann Ohly och den nya vänster-centermajoriteten för att de förvandlade partiets höger till nejsägare. Ju mer Vägval vänster argumenterat, desto mindre tycks de ha att erbjuda en ny vänstergeneration, annat än ett antal nekanden. Nej till fler offentliga jobb. Nej till mindre löneklyftor. Nej till en högljudd röst mot EU och USA.
Och när när Lars Ohly både aviserade en offensiv vänsterpolitik och gjorde anspråk på att sitta i regering visade han i måndagens debatt mot Bosse Ringholm att socialdemokraterna också tvingas förvandlas till nejsägare i förhållande till vänsterpartiet eller vika sig. Socialdemokraterna kan inte både slå sig för bröstet med Sveriges ekonomi och säga att det inte finns några pengar att satsa med. Och utrikespolitik gör de bäst att hålla tyst om.
Om inte de senaste bråken skadat vänsterpartiet så mycket att väljarna uppfattar partiet som omöjligt så borde det vara en vinnande väg.