Okategoriserade 08 december, 2005

De fattigas president i Bolivia

Den 18 december är det val i Bolivia, ett av Latinamerikas mest intervenerade och fattiga länder. Överklassens fruktan i detta val har ett namn: Evo Morales.

Evo Morales är ordförande för Bolivias just nu största parti, MAS, Movimiento al Socialismo, Rörelse mot socialismen. Alla vet att Evo Morales också blir Bolivias nästa president, om allt går rätt till vill säga. Flamman fick en exklusiv intervju med honom.

Kommer ni att vinna tror du?
– Vi kommer att vinna, 50 plus en och för första gången kommer de sociala rörelserna och de fattiga regera över det här landet. Det är därför de (högerpartierna, och kommittén i Santa Cruz, i landets östra region som till och med hotar att bryta sig ut och bilda ett eget land, red.anm) har försökt mixtra med mandatfördelningen. De vill inte ha det här valet och inte heller den konstituerande församlingen eftersom de inte vill se någon förändring i det här landet.

Vilken strategi har ni för att undvika konfrontation med USA?
– De måste respektera oss, och de måste respektera valutgången. Deras ambassadörer måste vara diplomater och inte politiker. I dagarna (2/11) har Bush sagt att han kommer att respektera valutgången om det inte sker något fusk. Utöver det måste USA dra tillbaka sina militärbaser från Paraguay och Ecuador.
De borde också lämna ut Jose Sanchez de Losada (Bolivias president 2002-2003, red. anm.) så att han kan ställas inför domstol i Bolivia. USA pratar gärna om kampen mot korruptionen men de ger kriminella och korrupta en fristad. Losada är ansvarig för de döda i oktober 2003 och har fört ut miljoner dollar illegalt ur landet. Om de framhäver de mänskliga rättigheterna borde han ställas inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter.

Hur ser USA:s intervention ut i Bolivia?
– Om vi titta på det militära planet handlar det om en politik full av krav och utpressning, en slags nykolonialism för att applicera den nyliberala modellen. Den politik som går ut på noll tolerans för koka innebär noll människor, noll lantarbetare som jobbar med koka. De tvingar bönderna på flykt, fördriver dem från en region och det är inte en effektiv politik mot narkotikahandeln. Problemet måste lösas på ett socialt och ekonomiskt sätt. USA:s ambassad och ambassadör Greenlee är väldigt aktiv i boliviansk inrikespolitik.

Hur viktig är den konstituerande församlingen?
– Det är vår första prioritet. Människorna i det här landet, över 30 olika folkslag tilläts inte delta när det här landet föddes 1825. Nu är det vår tur att återföda landet för att få ett slut på den koloniala staten, för att på riktigt leva enade i mångfald, och för att införa en ekonomisk modell där alla våra resurser finns under statlig kontroll.
Det finns inget annat sätt att få till en verklig förändring i Bolivia än att få till en konstituerande församling som kan skriva en ny konstitution. Den dag jag ska svära presidenteden så ska jag svära att vara trogen mot konstitutionen, vilket är att vara trogen mot nyliberala regler och mot nationalstatens nuvarande konstellation. Det är inte möjligt.
Om vi vinner valet så är det för att förändra Bolivia i praktiken, inte i teorin. Konstitutionen idag pratar om en multietnisk demokratisk stat, men det är ju enbart i teorin.

Hur ska den konstituerande processen gå till?
– Det finns många olika förslag. Vårt är att det ska väljas tre representanter från varje valdistrikt i direkta val. (Valet är 18 december, förslaget är att valet till konstituerande församling ska ske i juni, red anm.) Det kommer att innebära att församling på 204 ledamöter som ska arbeta i sex månader med att ta fram en ny konstitution.
När förslaget är färdigt ska den underställas en folkomröstning så att alla får en möjlighet att diskutera det. Det är vår önskan att det ska gå till på det här sättet men minoriteten kommer inte att lämna ifrån sig nappflaskan så enkelt.

Vad ska ni göra av utlandsskulden?
– Vad vi håller på och tittar på är möjligheten att presentera ett rättsligt krav för återbetalning för de skador och de brott mot mänskligheten som åsamkades oss i över 500 år. Att göra en sådan sak vore historiskt. Inget annat vore rätt eftersom det kommer handla om en infödingsregering, som majoriteten, infödingarna, valt och en president som tillhör ursprungsbefolkningen.
Vi tittar på möjligheten att kräva ersättning för folkmord, och de andra brott som begåtts mot vårt folk och land. Det vi under alla omständigheter kommer att göra är att kräva en total skuldavskrivning från Världsbanken och IMF.

Vad kommer vara det viktigaste för den regering som du ska leda?
– Att skapa rikedom och bekämpa fattigdomen, det är det viktigaste. Att förvalta våra naturtillgångar på ett ansvarsfullt sätt. Att bilda en regering innebär att man skapar en familj som ska arbeta tillsammans. Och vi ska då tillsammans utrota fattigdomen. I det här utvecklingsprojektet så måste staten vara den centrala aktören och skapa bättre boende, sport, utbildning. Staten måste vara motorn i att generera välfärd.
Vi ska nationalisera oljan och gasen och skogarna. I många fall har administrationen av företagen varit katastrofal. För att utveckla landet går det inte att ha kvar den koloniala och nyliberala modellen. Vi vill beskatta de transnationella företagen på ett rättvist sätt. Genom kreditbanker ska de små och medelstora företagen, där idéerna och jobben, finns hjälpas fram.
De stora jordegendomarna måste fördelas. De som är produktiva kommer respekteras, men de improduktiva storgodsen ska fördelas ut till landlösa bönder. Vi måste påbörja en process en omfördelning. Och vi kommer också att satsa mycket på ny teknik, industrialisering och automatisering.

Om vi tittar utanför Bolivias gränser, internationellt, vilken vision har du och hur ser du på vad som händer i Latinamerika idag?
– Det finns just nu väldigt många förhoppningar från de sociala rörelserna. Det är en av anledningarna till att jag ska åka på det alternativa toppmötet, det som de sociala rörelserna organiserar i Mar del Plata, Argentina där Organisationen för de Amerikanska länderna ska hålla sitt toppmöte. Det finns flera länder och ledare som jag har stor respekt för.
Jag respekterar Kuba väldigt mycket. Jag beundrar Che Guevara, som jag har på min t-shirt idag. Vi ser dock olika på den väpnade kampen, jag accepterar inte väpnad kamp. Kanske var det den rätta vägen på 50 och 60-talet. Nuförtiden är det snarare människor som utsätts för väpnad kamp från USA. Det är inte vi som för den kampen. Vi vill ha en demokratisk revolution. Det finns många som för den kampen idag, för en demokratisk revolution; Fidel Castro, Hugo Chávez men också Kirchner, Lula och Tabarez Vasques.
De som för kampen framåt är de sociala rörelserna, som går från facklig kamp, kamp i bostadskvarteren, från kamp på kommunal nivå till att ställa upp i val. Vi ser redan stora förändringar i Latinamerika och jag är säker på att vi kommer att få se fler. Om 1800-talet var Europas århundrade, 1900-talet USA så kommer 2000 vara Amerikas. Latinamerika med alla sina ekonomiska tillgångar. Min dröm är en integration, en union i Amerika, där företagen underställs staterna.
Jag är säker på att Amerika skulle leva bättre om man fick kontrollera sin egen ekonomi och sina egna naturtillgångar istället för att USA, Världsbanken och IMF ska göra det. I min vision finns också en gemensam valuta och en hälsovård såsom den som finns på Kuba, och framgång i sport. I olympiaderna är Kuba det enda landet som representerar den latinamerikanska kontinenten. I Venezuela utövar de kontroll över sina naturtillgångar, och de äger sin olja. I det här landet så har människor inte gas så att de kan laga mat trots att Bolivia producerar gas. Människorna har inget trots att de är de rättmätiga ägarna.
Om vi får bilda regering kommer vi självklart att stödja ALBA, alternativet till ALCA (frihandelsavtalet för alla amerikanska länder som föreslagits av USA). Vem vill inte ha fri handel, men så länge det finns så stora orättvisor så är dessa avtal inte till för att bekämpa fattigdom utan för att bekämpa de fattiga.

Det finns mycket rasism i Bolivia och vissa ut överklassen kallar dig för ”indio de mierda”, jävla indian. Hur reagerar du då?
– För några år sedan hade det varit helt omöjligt att genomföra en sådan kampanj som vi för just nu, speciellt i städerna. Innan öppnade vi inte kampanjhus i städerna, nu öppnar vi flera varje vecka. Fler och fler går med i MAS, många som inte tillhör ursprungsbefolkningen.
Visst finns det sådana som fortfarande tycker att indianer inte borde kunna representera sig själva eller ställa upp i val, men det är långt ifrån alla. Vi har goda relationer med vissa företagare, och de hatar oss inte längre. Det finns rasism men det viktiga är saker förändras. Vi är en rörelse som kommer från landsbygden till staden och nu finns vi överallt. Och vår rörelser är inte exkluderande.

Hur har din politiska bana sett ut?
– Jag kommer från facklig kamp, social kamp, kamp på kommunal nivå. Att jag är där jag är, är för att folket vill ha mig som presidentkandidat. Vi har varit de som kämpat mest mot den nyliberala politiken. Och som kokaodlare så är man i daglig konfrontation med USA. De kontrollerar vårt land med narkotikahandeln som förevändning.
Vi för just nu en internationell kampanj för att kokabladet ska tas bort från FN:s lista över gifter. Koka är inget gift, dessutom är kokabladet en viktig del av vår kultur och våra naturläkemedel. Vi är med på att det ska finnas noll narkotikahandel, men inte att det ska finnas noll kokablad eller noll cocaleros (så kallas de som odlar kokablad).

Både Condolezza Rice och Roger Noriega har sagt att du inte får bli president i Bolivia? Hur reagerar du på det?
– Det där är det som försöks pådyvlas oss från andra länder. Från USA kommer mycket påtryckningar. Det sägs otroligt mycket om mig, det allra mesta rena lögner, många av dem kommer från vita huset i Washington. Evo Morales är knarkhandlare, han är knarkterrorrist, Evo får pengar av Fidel, Chávez, Farc och Khaddaffi.
Förra året sa de från Santa Cruz att det fanns en båt utanför Peru som var full av vapen som tillhörde mig. Dumheter! Lyckligtvis så tror det bolivianska folket dem inte. Den valkampanj vi för gör vi med väldigt lite resurser.

Finns det en risk att de försöker ogiltigförklara valet om du vinner, eller att en militärkupp genomförs?
– Den konstituerande domstolen har sagt att det här valet är utfärdat helt enligt konstitutionen. Presidenten var tvungen att utfärda ett dekret för att genomföra valet.

Kommer du ha en hög kvinnorepresentation i din regering?
– Det är min avsikt, jag kommer att försöka. I den region jag kommer ifrån, Chapara består alla listor av 50 procent kvinnor och 50 procent män. Vi fick kämpa mycket för att komma dit och väldigt många män var väldigt arga, men det gick, och jag hoppas det kommer att gå på det nationella planet också.

Den här intervjun genomfördes dagen innan Evo Morales åkte till Argentina för att marschera mot Bush som skulle vara med i toppmötet på Mar del Plata. Maradona hade i sitt tv-program under en intervju med Fidel Castro berättat att han skulle marschera mot Bush. Jag frågade då Evo Morales om han såg fram emot att träffa Maradona i Argentina. Han svarade:
– Jag beundrar honom oerhört mycket, som latinamerikan, fotbollsspelare och anti-imperialist. Jag älskar fotboll. Jag spelade fotboll när jag var ung. Jag kom inte hela vägen till ligan men jag tränade med San José de Oruro.
Två dagar senare prydde foton med Maradona och Evo Morales första sidan på flera tidningar.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr