Paragraf 39 i Lagen om anställningsskydd ger arbetsgivare möjlighet att köpa ut en icke önskvärd arbetstagare, även om Arbetsdomstolen ogiltigförklarat uppsägningen eller avskedet. I fjol beslöt LO-kongressen att LO ska kräva hos regeringen att paragrafen förtydligas, så att den inte kan användas för att köpa ut fackliga förtroendevalda. Det var Grafiska förbundet i Stockholm som motionerade i frågan.
– Att vi gjorde det är en konsekvens av att en rad av avdelningens medlemmar sparkats för ”illojalitet” för att sedan köpas ut, säger Stefan Granér, ordförande för Grafiska förbundet i Stockholm.
Kent Källström, professor i civilrätt, berättar för tidningen Lag & Avtal att forskning visar att det blir allt vanligare att göra sig av med folk genom att hänvisa till ”illojalitet”. Illojalitet är ett diffust begrepp med mycket politiskt sprängstoff. När Connex avskedade den facklige kämpen Per Johansson med hänvisning till ”illojalitet”, var de flesta överens om att denna illojalitet var detsamma som facklig stridbarhet, alltmedan Connex fortsatte hänvisa till ”personlighetsdrag”.
Enligt Lag & Avtals genomgång är det vanligare att AD ogiltigförklarar avsked grundade på illojalitet än att arbetsgivaren får rätt – men då kan arbetsgivaren ändå välja att köpa ut arbetstagaren. Och nu befarar många att Connex kommer att utnyttja sin rätt att köpa ut Svensson, om AD ogiltigförklarar avskedet.
Vad gör LO då åt saken?
Vad hände med kongressbeslutet? Jo, till saken hör att LO-styrelsen förvisso gav sitt stöd åt beslutet om att ändra i Las, men framhöll att man först bör pröva om MBL:s bestämmelser mot föreningsrättskränkning skyddar fackligt förtroendevalda från att köpas ut.
Stefan Granér undrar varför denna prövning då inte kommer till skott. Och när Flamman ställer frågan till Erland Olausson, LO:s avtalssekreterare och vice ordförande, visar det sig att han – trots kommentaren till kongressbeslutet – inte ser något behov av en sådan prövning.
– Eftersom vi aldrig haft något fall där en facklig förtroendeman köpts ut med hjälp av paragraf 39 så har MBL aldrig behövt prövas.
Hur kommer då detta sig?
Stämmer dessa uppgifter, trots arbetstagarnas ökande oro?
Enligt Lag & Avtals uppgifter finns det en rad fall där arbetsgivaren köpt ut en anställd med stöd i paragrafen, efter att AD ogiltigförklarat avskedet eller uppsägningen. Däremot har Flamman inte fått bekräftat att detta skett med en fackligt förtroendevald.
Men Kurt Junesjö, före detta jurist på LO-TCO Rättsskydd, poängterar att det viktiga inte är hur många fall som direkt använt sig av paragraf 39.
– Bestämmelsen i paragraf 39 träder ju in i ett väldigt sent skede. Men den har en effekt på redan på förhandlingsplanet. Om arbetsgivaren säger till den avskedade att han avser använda sig av paragraf 39 så sätter dess bestämmelser normen för den förlikning som träffas. Och om arbetstagaren vet att han ändå kan köpas ut är det oftast förmånligare att redan innan träffa en förlikning som ger mer än de lagfästa bestämmelserna om skadestånd, säger Junesjö.
Det finns inget problem
Men dessa förhållanden tar inte Olausson hänsyn till i sin argumentation: det finns inget problem eftersom det juridiskt inte bevisats finnas något problem, menar han.
Stefan Granér beskriver det hela som något slags moment 22-situation, där LO-ledningen svurit sig fria från att kräva ändringar i Las genom att hänvisa till en prövning av MBL, för att sedan hänvisa till att man aldrig haft anledning att pröva MBL. Han påpekar också att det generellt är svårt för en arbetstagare att få rätt med stöd i MBL, eftersom det ligger på arbetstagarsidan att bevisa att arbetsgivaren vidtagit en åtgärd på grund av just arbetstagarens fackliga aktivitet.
Junesjö, numera pensionerad, skräder inte heller orden vad gäller LO-styrelsens agerande i frågan om paragraf 39.
– Argumentationen att man ska pröva MBL innan man ändrar i Las är ju ett väldigt bra sätt för dem att slippa verkställa kongressens beslut.
Han berättar att Las paragraf 39 kom till i syfte att skydda småföretagare och göra det möjligt för dem att lösa omöjliga situationer. Men både han och Stefan Granér ger vid handen att utfallet blivit helt annorlunda.
– De stora företagen har fått insikt om att det är möjligt att köpa ut obekväma personer. För dem handlar det om småstålar, och har man en snedvriden syn på demokrati kan man till och med budgetera utköpen, säger Granér.
Vill en arbetsgivare bli av med en anställd trots ogiltigförklarad uppsägning måste den betala ett skadestånd på mellan 16 och 48 månadslöner beroende på arbetstagarens anställningstid och ålder.
Kommunen köper ut
Men de som i allra högst utsträckning använder sig av utköpningskutymen är faktiskt kommunerna, enligt Kurt Junesjö.
– De som köps ut är ofta lite udda och avvikande personer, eller ofta långtidssjuka. Jag vet till exempel en rad fall där alkoholister stötts ut. En av dem vet jag dog några år efter att han blev av med sitt jobb. Det viktigaste för en alkoholiserad människa är ju oftast just att ha ett stabilt arbete.
Junesjö är i likhet med Granér emot Las paragraf 39 i dess helhet, men framför allt ställer han sig frågande till att den får tillämpas av offentliga arbetsgivare. Det var 1974 som utköpsmöjligheten lagfästes även för offentliga arbetsgivare.
– Att det offentliga har möjlighet att göra sig av med anställda, trots att de inte har några arbetsrättsligt acceptabla grunder för det, det strider mot regeringsformen.
