Finns det en framtid för satiren i en värld dominerad av krig för fred och krig mot krig? Såklart. Och i bästa fall inte.
Satiren är mer populär än någonsin. Vilket kan ses som satirens största problem. För som infallsvinkel och metod är satiren så utbredd att den är svår att ens identifiera som satir. I stort varje komediprogram på teve rör sig med någon form av satir, reklamen gör satir av annan reklam eller varför inte sig själv?
Det är alltså inte bara en väl utbredd satir vi möter, utan likaså en väl utspädd satir. Mest tidstypiskt är att den satir som publikt kallas för en politisk sådan saknar politiskt avstamp. Maktens män och kvinnor förlöjligas för att det är politiker, inte för deras politik.
På kulturhuset i stockholmsförorten Skarpnäck har Folket i Bild tillsammans med ABF ställt samman en blygsam satirutställning. Bortsett från Jan Myrdals korta inledningstal har utställningen inga folkbildande syften, åskådaren bjuds rätt och slätt på ett tjugotal satirteckningar spartanskt och okommenterat upphängda i en korridor.
Flera av de medverkande konstnärerna är aktiva än idag, men förutom ynglingen i sammanhanget, Robert Nyberg, är det i stort sett bilder med tjugo år eller mer på nacken. Det är en retrospektiv blick genom nyckelhålet in till satirens värld som lämnar en sorgsen eftersmak.
Utan tidsinramande kringinformation ter sig de flesta bilder daterade, de som överlevt sin tid är de med estetiska kvaliteter utöver skämtteckningens, till exempel Marja Rutas Barn i Sverige (1976), eller allmänt hållna ställningstagande som Christer Themptanders pro-palestinska Leve det fria Palestina (1974). (Paradoxalt är det två verk som har svårt att kvala in under satirbegreppet, för politisk konst är väl per automatik inte satir?)
Men man kan se det från ett annat håll: den satir som inte överlever sin tid var förankrad i sin tid. Den vågade alltså göra det som konsten allmänt skyr: ta ställning, inte bara rent generellt, utan specifikt. Den tvekade inte inför att peka ut frågor och fiender. Så låt oss då tycka att den nu, för yngre generationer, känns mossig, lite klaustrofobisk – det är priset för att den tog sin samtid på allvar.
Inledningstalaren presenterade satirutställningen i Skarpnäck som en återblick och ”en del av den kulturrörelse vi återigen håller på att få igång”. Låt oss hoppas att han får rätt så att vi om tjugo år kan få se en utställning med satir från 00-talet – som känns daterad.